En alldeles...

... särdeles bra söndag...
Särdeles.
 
Med solen som sken och en utlovad cykeltur.
Med tandemcykeln denna gång så att vi kunde cykla långt.
Lilla H som hade en så bra idé om att ta fika med sig så att vi kunde ha picknick.
 
Med cykel och sång och lite rassel och lite pling cyklade vi kilometer efter kilometer.
Vi cyklade slalom mellan äckliga sniglar, trampade oss igenom en bondgård där en katt satt mitt i vägen och ett får glodde så vi undrade om ögonen skulle trilla ur. På riktigt. 
 
Hedvig som först av oss upptäckte ett rådjur som stod alldeles blick stilla i skogsbrynet.
 
 
 – Titta titta mamma! En känguru!
 
– Ja titta! Fast nej, det är ingen känguru, det är ett rådjur.
 
– Ja just de´!  Ja´ glömde de´ mamma! Ja´ glömde!
 
 
Medan vi tjoade över kängurus och rådjur försvann det vackra väsendet långt in i skogen.
Vi cyklade vidare samtidigt som vi sjöng Mamma Mu sånger. Och då, som av en händelse såg vi ett helt gäng kossor. Då fick vi stanna och sjunga lite till för dem. Ifall någon av dem faktiskt kanske var just Mamma Mu. Kråkan såg vi många av. Det var Mammas Mus kråka och alla hans kusiner trodde lilla H.
 
Uppför backar och nerför backar.
Funderandes vart vi skulle stanna och fika någonstans.
Vi hittade en liten tjärn, full av näckrosor. 
 
 
– Här tar vi mamma!
Här finns två stolar också!
 
 
Lilla H hittade en plats med varsin platt och lämplig sten att sitta på.
Vid tjärnen var så vackert och nästan trollskt att vi fick sjunga sången om Ö och Ögonljus ur Majas alfabet. Inte för att vi såg ett endaste litet Ögonljus, men det kändes som om vi skulle göra det.
 
Hedvig undrade över alla jättemånga trollsländor som flög omkring oss.
Är de farliga? Sticks dem? Bits dem? Bråkar dem? Eller pussas de bara?
Rätt som det var damp en liten, läskig och korvig illgrön liten larv ner i luften framför lilla H.
Alldeles framför näsan på henne och vi undrade hur den kunde hänga där och åma sig och kråma sig i luften. Den hängde väl i en tråd tänkte vi, men ingen tråd syntes till och Hedvig viftade bort den med orden:
 
 
– Äh, stick härifrån!
 
 
På andra sidan tjärnen hoppade en katt som en tok efter trollsländor och annat.
Det såg så skojigt ut och vi undrade om den inte snart skulle trilla i vattnet som den for omkring.
Jag trodde att katten var på rymmen från sin familj, men Hedvig trodde att den bara gått en promenad för rymma får man ju faktiskt inte göra. Då kan mamman och pappan bli oroliga. 
 
Kaffe, saft och hembakta kanelbullar.
Tystnad blandat med tusenmiljonerstriljoners frågor.
Förtjusta utrop över ditten och datten och så plötsligt:
 
 
– Åh! Nej! Hjälp mamma!
Vad är de´ för nå´t?!?!
 
 
Det var en orm som kom simmande och medan det kröp i hela mamman som ogillar ormar fick lilla H ett skrattanfall för hon hade minsann ingen aning om att ormar kunde simma omkring så där och göra roliga mönster på vattenytan. Jag påminde henne om att hon ju sett en orm simma i sjön hos "LenaMoaLars".
 
 
– Ja just de´!
Ja´ såg inte ormen, ja´ såg bara Lars i båten.
Han stod upp i båten och slog med åran efter ormen.
Man får inte stå upp i båten mamma!
 
 
Nej, det får man ju inte.
Orm eller inte så kan det ju vara farligt.
Förundrad över hur länge man kan sitta vid en tjärn och upptäcka mer och mer spännande saker blev vi sittandes där en bra stund efter att kaffe, saft och kanelbullar var slut. Det kliade i både näsor och ögon och jag blev påmind om varför jag egentligen inte trivs med att vara i skogen där allt tycks killa och klia.
Om än att det är vackert.
 
Under sång cyklade vi många kilometer hem.
Båda lyckliga för några timmars härligt "häng".
 
 
Ett kvällsdopp i havet toppade det hela...
 
 
 
– Man får inte stå upp i båten...
 
 
 
 

Vissa saker...

 
... kan vara vissa givna...
Andra inte.
 
Så är det kanske med det mesta här i livet?
Genom Hedvigs elva år på jorden har vi flera gånger blivit varse att det är mycket som inte är henne givet.
Små saker, stora saker. Särskilda händelser och små vardagsting
Inte alltid och inte av alla. Tack och lov är de allra flesta vänligt sinnade.
Men så är det små saker som varit så självklart för och med Hedvigs syskon, som liksom inte alls är det för och med lilla H. De där insikterna har gjort ont i oss i elva år. Numer gör de även ont i Hedvigs vackra lilla själ. Vi vet inte alltid hur vi ska tackla det.
 
Dessa insikter gör också att vi som tokälskar Hedvig uppskattar små gester som vi tidigare kanske inte reflekterat så mycket över. Vi blir rörda till tårar för saker som vi också tidigare tagit för givet. Det i sig är en lärdom som inte är att förakta. Jag önskar bara vi hade tillskansat oss lärdomen utan att det för den skull hade inneburit tårar och oro.
 
Så när lilla fina grannflickan Tuva har köpt ett kompishalsband som hon vill dela med lilla H, då är tårarna nära och klumpen i halsen är påtaglig. Det finns många som gärna hade delat ett sådant med Hedvig, det vet jag. Hon är en omtyckt kamrat. Men att ett kompishalsband, bara så där, bara för att någon tycker om, det blir så stort och så värdefullt för oss som på något vis alltid har en orosklump någonstans i kroppen.
 
 
Tänk att vår flytt gav så många fina små kompisar...
 
 
 
Lilla fina Tuva...

11-årsdagen har passerat..,

 
... med bravur...
Hon är nöjd.
 
Familjens regissör är nöjd med dagen.
Just nöjd. Så sade hon efter godnattsagan sent i fredags kväll.
 
 
- God natt hjärtat!
- God natt mamma.
Tack för en fin dag!
Jag är nöjd...
 
 
Vilken tur tänker vi.
Men hur skulle hon kunna vara annat?
Firad på morgonen, firad i skolan och firad på kvällen. Vilken egodag!
 
Hela fredagen skrattade hon högt av lycka! Högt! Och jag avundas den förmågan. Jag kan inte minnas när jag skrattade högt av ren och skär lycka. Inte skrattar jag högt när jag känner mig  lycklig. Tyvärr. När tappar man den förmågan undrar jag?
 
Lilla lyckliga Hedvig...
 
❤️
 
 
11 år...