Det moraliska dilemmat...

 

I Sverige gillar vi olika. Säger vi. Dessvärre tycks det bara gälla när det passar oss själva. Vi pratar om mångfald. I mångfalden tycks dock inte alla inkluderas. Hur skev har vår värld blivit, undrar jag.

För ett par veckor sedan presenterades en ny typ av fosterdiagnostik för att upptäcka bland annat Downs syndrom. Det vet vi nog alla efter senaste veckornas skriverier. Ett simpelt blodprov kan numer tala om för de blivande föräldrarna om barnet de väntar bär på en kromosomavvikelse. Downs syndrom är den vanligaste och därför den mest omdiskuterade. Jag är inte oavkortat emot fosterdiagnostik, jag kan se nyttan med den. Nyttan av att upptäcka något livshotande som behöver åtgärdas i samband med födsel. Men jag är emot att vi faktiskt får välja vilket barn vi tar emot. Tror vi ens att vi kan välja? Man kan välja bort Downs syndrom, ja. Det finns dock många fler diagnoser som upptäcks först senare i livet. Vad ska vi göra med de människorna? Skall vi ta bort dem då? Och hur gör vi det i så fall?

Jag är också väldigt mycket emot denna hetsjakt på foster och människor med just Downs syndrom. Somliga skulle säga att jag överdriver då jag kallar det hetsjakt. Det vet jag eftersom jag har fått höra det. Jag får också höra att jag inte ska ta det personligt. Men det är en hetsjakt. Och hur skulle jag inte kunna ta det personligt? Så gott som dagligen får jag försvara både min dotter och min kärlek till henne. Som om hon inte har rätt att finnas. Som om hon inte har rätt till den villkorslösa och oändliga kärlek jag, och många med mig, hyser för henne. Att få ett barn med Downs syndrom är inte jordens undergång. Inte heller är det en katastrof. Att få ett barn med Downs syndrom ger en helt ny dimension på vad livet egentligen innebär, på vad som faktiskt är viktigt här och nu. Ingen på denna jord lär mig så mycket om just livet som min dotter med den allra vackraste av själar.

Genom det nya blodprovet som framöver kommer att erbjudas alla gravida kvinnor som så önskar följer ett moraliskt dilemma. Jag läste orden i en artikel i Aftonbladet. Jag hann instämma, tills jag insåg att artikeln och jag inte alls hade samma uppfattning om vad ett moraliskt dilemma innebär. I artikeln innebär det moraliska dilemmat att blodprovet är dyrt, och att alla därför inte kommer ha råd att tacka ja till provet. Däri ligger tydligen det moraliska dilemmat. Att välja bort ett barn med en kromosomavvikelse ses däremot inte som ett moraliskt dilemma. Att välja bort min dotter hade alltså inte setts som ett moraliskt dilemma. Jag håller inte med. I mina ögon ligger det moraliska dilemmat i att vi numer kan välja vilket barn vi vill ha och inte. Det moraliska dilemmat ligger också i nästa steg. Vad tar vi reda på härnäst? Kanske bestämmer landet sig plötsligt för att brunögda foster inte bör få födas. Då hade inget av mina tre barn varit välkomna. Jag ser ett stort moraliskt dilemma i utvecklingen av fosterdiagnostik.

Ett annat dilemma, ett personligt sådant, är för mig hur jag en vacker dag ska förklara för min dotter att hon inte är önskvärd i denna världen. Inte heller alla hennes kompisar som också har Downs syndrom. Jag går sönder inuti när jag tänker på att hon en dag kommer att förstå att många människor inte tycker att hon har rätt att finnas till. Denna vackra, vänliga, godhjärtade lilla människa som aldrig skulle göra en fluga förnär. Hur skall jag kunna förklara? Hon som alltid vill göra rätt och riktigt, som vill hjälpa alla och envar, som ser om någon är ledsen, som alltid har ett tröstande ord på lut, som lever här och nu och alltid, alltid tror gott om andra människor. Hur skall jag någonsin kunna förklara att världen vi lever i ständigt letar efter nya lösningar för att minska den grupp av människor hon tillhör?

I min familj har allas våra röster blivit min yngsta dotters röst. Våra röster kommer alltid att ropa högst eftersom hennes egen röst inte tycks vara så mycket värd. Vi kommer att försvara henne och hela hennes existens så länge vi lever. Hon är lycklig, hon har ett fantastiskt rikt liv och det kan ingen ta ifrån henne. Vi pratar om mångfald, om allas lika värde, om inkludering. Vi klistrar dekaler med texten Vi gillar olika överallt. Heja Sverige liksom. Men vad är det värt om det inte gäller alla? Inte ett skvatt...

 

Men, vi gillar olika i Sverige, eller hur?

 

Frisk måndag...


... och önskefrukost...
Bästa starten på en ny vecka.

Efter två sjukdagar och en helg i stillsamt tempo toklängtar Hedvig till skolan och alla kompisar, idrott, bild och trivselråd.

Glad också över att få berätta att febern är borta och att hela hjärnan nu mår bra igen när huvudvärken försvunnit.

❤️

Hej måndag helt enkelt...

En inte fullt lika...

 
... sjuk Liten H...
Spelar lite handboll i stugan.
 
I den yttepyttiga stugan får lilla H för sig att mamman och hon själv ska spela handboll. Med en Spidermanboll. Lilla H är målvakt. Så klart. Mamman skjuter först lite försiktigt och Hedvig tycker att hon mesar lite. Mamman är ju hopplös med sin vinnarskalle så hon satsar lite hårdare då, enligt order. Mamman märker att hon liksom går in för att göra mål, vilket sannerligen inte är lätt i en hall som är så trång att väggarna nästan sätter sig fast i axlarna. 
 
Så lyckas hon!
Naturligtvis tjuter hon "1 - 0", med triumf i rösten.
Lilla H kontrar med att skrika "miss", med lika mycket triumf i rösten.
 
- Neej, jag gjorde ju mål.
 
- Nä! De var stolpe in!
 
- Men stolpe in är ju mål!
 
- Jaha... I så fall är ja' förbannad på bollen!
 
- Förbannad på bollen?
 
- Ja.
 
- Det är ingen ide att vara förbannad på en boll Hedivg. Det är ju bara en plastgrej liksom...
 
- Va'?! E' de'...?
 
 
❤️
 
 
Det där med sammanhang & begrepp liksom...