Första advent...

 
 
 
 
 
 
 
... och jag känner mig andaktsfull...
Jo, det är sant.
 
Jag vet inte varför. Men jag gör det.
Det är mågot alldeles speciellt att tända första ljuset.
Något speciellt och något förväntansfullt.
Att plocka fram de där speciella änglarna som jag har, och som var och en betyder något på sitt alldeles särskilda vis. I år har jag fått hitta nya ställen till dem alla. Det är första advent i ett nytt hus.
Var och en har jag omsorgsfullt placerat ut så att jag skall se dem från lite olika hörn här i huset.
 
 
 
Så har vi henne då.
Min alldeles särskilda, speciella och lite olika ängel.
Som jag tokälskar av tusen skäl och lika många anledningar.
Som jav skrivit om många gånger tidigare och som därför inte behöver någon närmare förklaring.
Hon står på sin vanliga plats.
Fast på ett nytt köksbord, i ett nytt hus.
Men ändå på just sin egen plats. 
Där hon hör hemma och kan ses av oss alla mest hela tiden.
 
Annars har vi en första advent med en febrig liten H.
En första advent där vi missade adventsmyset hos syster/moster/svägerska, men där vi ändå paltade på oss och tog en kort promenad längs havet. För att få lite frisk luft i den febriga lilla kroppen.
Den febriga lilla kroppen som kastade några stenar i havet, vände sitt ansikte mot solen en stund, hälsade på nya grannar Tore och Britt och sedan ville hjälpa sin pappa med ljusslingor men inte riktigt orkade och istället ville gå in. Så fick det bli. Mycket sjukdom i den lilla kroppen nu, kan mamman och pappan tycka. Ingen är van vid att just lilla H är sjuk då det annars händer så sällan.
 
 
❤️
 
Men en fin, lugn och skön första advent, det har vi...
 

En fredag...

 
 
 
... som känns bättre än torsdagen...
Och taxi hem.
 
Taxi hem är stort och efterlängtat.
Det är ganska nytt för lilla H.
Och det är faktiskt bra malligt.
I alla fall om man är tio år och tycker att man kan allting själv.
 
Helst vill man bara bli avsläppt och knalla in i huset själv.
Utan att mamman möter. Det skulle ju i och för sig gå bra. Att ta sina grejer, kliva ur taxin, önska trevlig helg, säga hej då och gå in. Men tänk om mamman av någon outgrundlig anledning inte skulle vara hemma? Om något hade hänt? Och lilla H stod här själv, utan telefon och alldeles nära havet. Det går bort helt enkelt. Var sak har sin tid tänker mamman.
 
Hem kom hon i alla fall.
Till dukat mellisbord dessutom.
Mamman skummade mjölk till sitt kaffe och Hedvig ville också ha skummad mjölk. Kall. Mamman som bara skummar varm mjölk tog fram instruktionsboken och lärde sig skumma den kall i maskinen.
 
Lilla H fick sitt glas med kall varm skummad mjölk.
Mitt i själva drickrörelsen stannade hon upp, vände ansiktet åt andra hållet med örat ner i glaset, sedan lyssnade hon.
Och lyssnade. Och lyssnade.
 
Den kalla, varma skummade mjölken liksom bubblade ovh fräste. Ett jättekul ljud faktiskt. Så där som bara skum kan låta.
 
Så Hedvig fortsatte att lyssna.
Hon lyssnade så länge att den skummade mjölken inte längre var skummad. Mamman frågade då om hon inte tänkte dricka upp mjölken?
 
 
- Nä tack, ja' tar äppeljos istället...
 
❤️

En sådan torsdag...


... som idag...
När jag känt mig lite less.

Less i allmänhet och helt utan anledning. Lite less på huvudvärk, lite less på skolan, lite less på plumpa uttalanden och ja, lite less på allt och inget egentligen.

En sådan torsdag är det bra fint att hämta lilla fröken gos, komma i extremt god till till simskolan och säga ja till hennes önskan om fika i den faktiskt hyfsat sunkiga cafeterian.

Alltihop med "less" försvann i ett huj...

❤️


Tid är fint...