Någon gillade min idé...

 
 
 
 

… så mycket att någon gjorde den till sin egen...texten Downs is up.

Det är synd tycker jag. 

I slutet på november förra året gjorde jag och min äldsta dotter armband med texten Downs is up.  Vi tänkte ge dem till släkt och vänner i julklapp. Tanken på att våra nära och kära skulle föra fram detta budskap kändes fint. Downs is up – sannare kan det inte bli...

Jag lade ut en bild på vårt ”julpyssel” på Facebook för att tipsa andra om en kul idé. Gensvaret blev enormt, det hade jag aldrig trott. Många människor hörde av sig runt om i landet och ville köpa armband. Ebba och jag pärlade och skickade land och rike runt. Några undrade vart vi köpt pärlorna och ville göra likadana. Det var verkligen jättekul! Tänk att så många människor runt om i landet ville nå ut med budskapet. Tänk att så många engagerade sig och pärlade själva. Alla med samma mål: genom att stolt bära armbandet med texten Downs is up få människor att inse att varje människa är unik och speciell på sitt alldeles egna vis. Fortfarande droppar det in beställningar då och då på armbanden.  Jag blir lika glad varje gång. Ännu en som vill få folk att förstå.

En förening kontaktade mig och ville köpa en större mängd armband. Jättekul! De frågade mig om jag inte tänkt varuskydda texten. Men, den tanken har aldrig slagit mig. Det här var aldrig en kommersiell tanke för mig. Aldrig någonsin. Det var en genuin önskan om att på ett enkelt sätt nå ut med ett viktigt budskap, oavsett vem i landet som pärlar. Ju fler som pärlar, ju fler får möjlighet att bära dessa armband. Så tänker jag.

 

Så fick jag veta igår att någon varumärkesskyddat texten Downs is up. Varumärkesskyddat så att ingen annan längre har rätt att använda sig av texten. Ingen annan får nu pärla dessa armband och sälja ens till självkostnadspris. Någon annan äger den rättigheten.

Jag tycker det är jättetokigt. Verkligen jättetokigt.

Om än att syftet är bra. Syftet är att samla in pengar till ett teckenläger på Gotland för familjer med barn med Downs syndrom. Behjärtansvärt och bra. Men vi andra då, tänker jag, som har som mål att bara rätt och slätt få ut budskapet.

Vi är så många mammor, pappor, syskon, mor- och farföräldrar som sitter i samma båt. Som har någon i vår närhet som har Downs syndrom, som tycker att livet med en extra kromosom är bland det bästa som hänt dem och som aktivt vill få andra att förstå att livet är toppen. Att världen skulle vara lite snällare om det fanns en extra kromosom i varje familj. Kort sagt är vi många som vill använda oss av texten Downs is up. Den dörren är nu stängd.

För privat bruk går det bra, men inte mer än så. Så säger Patent- och registreringsverket. De fyra beställningarna jag fick igår kommer jag att behöva säga nej till.

 

Vi sitter som sagt i samma båt…

... och vi ror mot samma mål...

 

 

Hon är finurlig...


... Lilla H...
Hon vet hur hon ska ordna det för sig.

Av någon anledning hade vi plötsligt inte en enda äggkopp kvar i båten. Jag misstänker att de en efter en har åkt med i soporna då tallrikar skrapats av.

Så vi tog en promenad till en rolig liten affär, Hedvig och jag. Vi tyckte olika om vilka äggkoppar vi skulle köpa. Hedvig vann. Igen. 

Hon tog de extremt färgglada äggkopparna och stegade till kassan medan jag tittade på servetter. Damen i kassan frågade Hedvig om hon ville ha dem i paket?

- Ja tack gärna!

Jag blev lite snopen eftersom äggkopparna inte var en present. Noga valde hon papper och snöre av allt som fanns att välja på. Inför damen låtsades jag att det var en present.

När vi kommit ut ur affären frågade jag Hedvig varför hon bad om att få dem i paket.

- Mäh! De äl ju loli't me paket ju...

❤️

Det är så olika...

 
... vad man tycker är viktigt här i livet...
Man har olika perspektiv helt enkelt.
 
Idag var vi en sväng i det som en vacker dag ska bli huset vi ska flytta in i.
Jag förklarade pedagogiskt för Hedvig vad som kommer att bli badrum, tvättstuga, kök, Luddes rum med mera. Allt som nedervåningen ska rymma. När vi kom till det blivande vardagsrummet undrade Hedvig vart tv:n skulle vara. Jag visade på väggen under det långsmala fönstret. Jag liksom ritade med fingret på väggen vart den kommer att sitta. Hon tänkte länge, kikade sig omkring i rummet, tänkte lite till och frågade sedan:
 
 
  – Men... vart kommer alla mina filmer att vala då...?


 
Jag får erkänna att jag inte hade inkluderat dessa i min annars ganska pedagogiska förklaring.
.Därefter klev hon upp på stegen och kikade mot sitt blivande rum, blev helt paff och utbrast:
 
 
– Mäh! Val äl Messi då? Ja´ ville ju ha ett Messi-lum!!!
 
 
 
 
Stackars pappan kände sig säkert lite stressad...