Jag tränar på konsten att...

 
... göra annat fast huvudet är fullt av oro...
Magen också för den delen.
 
Igår tränade jag så infernaliskt på just detta att jag både dammade, dammsög, lekte i snön i flera timmar, åkte skridskor, lagade lunch, lagade middag, tog ett bad och ja, sedan tog det stopp. Men jag gjorde det. Jag höll mig sysselsatt och jag gjorde det med bravur om jag får säga det själv. 
 
Oron handlade om lilla Ebba som for kors och tvärs till Danmark, till Island och till Boston.
Själva resandet var inte källan till oro. Ebbas kluvenhet och ledsenhet var källan.
Så stor, och ändå så liten, susande hon iväg med tårarna rinnandes...
 
Men så kom sms:et i natt.
Hon hade landat i Boston och två bästa vänner twittrade om att de mötte efterlängtade Ebba med massor av kärlek. Lugnet infann sig i både huvud och mage. Hon är på plats, hon har det härligt och hon har ätit sig mätt på cheesecake på Cheesecake factory.
 
Gott så.
 
❤️

Nu har hon åkt...

 
 
... mitt älskade lilla hjärta...
På sitt livs äventyr.
 
Så stor är hon nu.
Så stor att hon susar till USA och därefter vidare till Sydney.
Till sistnämnda ort alldeles själv.
Jag är full av beundran för allt mod hon samlat på sig.
För att hon gör resan trots motgångar av olika slag i reseplaneringen under hösten.
Hon gör resan som hon drömt om, som hon planerat och som hon har längtat efter. 
Bästa kompisen ansluter en månad senare.
 
Ett tårfyllt avsked på perrongen imorse.
En liten Ebba som aldrig varit så långt borta själv, och som aldrig varit ifrån oss så länge och som vi heller aldrig varit ifrån så länge. Spännande, roligt, oroligt och nervöst.
MEN mest av allt så otroligt glädjande att hon faktiskt har denna möjlighet, och att hon tar chansen.
 
Jag kan inte nog säga hur glad jag är för hennes skull.
Jag kan inte heller för många gånger säga hur orolig jag är.
 
Lilla Ebba, var rädd om dig ute i stora vida världen.
Du kommer få massor av nya vänner, bli rik på upplevelser och få minnen för resten av livet!
 
❤️
 
 
Jag älskar dig...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Julen är...

 
... högtiden jag är mest kluven till...
Mer för varje år.
 
Å' ena sidan älskar jag julen.
Å' andra sidan grubblar jag mer än någonsin.
Jag grubblar på hur andra har det. De som har det svårt.
Barn vars föräldrar inte har råd med detta hysteriska överflöd.
Jag grubblar också på just de föräldrarna som inte har råd.
 
Jag tänker på de barn vars föräldrar dricker för mycket alkohol. 
Genom någon som står/stod mig nära vet jag att högtider är alldeles extra svåra att "sköta" om man faktiskt har problem med alkohol. Fast man vill sköta sig. Och man lovar. Lovar att den här gången blir det annorlunda.
Jag vet hur det känns att som barn bli besviken på just de löftena.
Jag hade, och har, dock en fin mamma som fixade och ordnade de bästa jularna.
Även om pappa inte riktigt kunde hålla vad han lovade.
Alla har inte en sådan mamma. Dem tänker jag på.
 
Jag tänker också mycket på alla vackra, fina människor som tvingats fly sina hemländer. De som nu befinner sig på en flyktingförläggning i kalla Sverige, och som inte alls varken kan fira jul som de vill, eller ge sina barn den jul de önskar.
 
Jag tänker på alla hemlösa människor och på de som tvingas tigga utanför Ica eller någon annanstans också för den delen.
 
Jag skulle vilja bjuda hem dem alla.
Hem till oss, till vårt hem, där stearinljusen är tända, kylen är fylld och där vi lufsar runt i raggsockor och tycker att vi har det lugnt, tryggt och skönt. Det är alla värda.
 
Jag känner en stor tacksamhet över min fina familj...
 
❤️
 
 
Var rädda om varandra...