Alltså, nu är jag...

 
... hemma...
Och känner mig smått euforisk över det.
 
Sex nätter och sju dagar i Berlin.
Sex nätter och sju dagar som varit både roliga, intressanta och spännande.
Jo, även nätterna har faktiskt varit spännande och intressanta. Ur iakttagande perspektiv. Jag har iakttagit.
Men ändå, det har varit sex nätter och sju dagar av hemlängtan.
 
Berlin... vad kan jag säga.
Det är första gången jag besökte staden och jag vill gärna tillbaka.
Berlin är en fantastiskt stad! Det verkar finnas hur mycket som helst att se och uppleva. Det känns som om jag skulle kunna komma tillbaka tio gånger och ändå upptäcka nya saker varje gång.
 
Det bästa med veckan var kanske ändå att komma hem.
Att komma till flygplatsen och mötas av pappan och yngsta lilla hjärtat med en ros i handen.
Det där yngsta lilla hjärtat som nästan gett mig fysisk smärta genom att inte vara nära. Så stod hon där och på sitt eget lilla rättframma vis undrade hon om jag var kär i min lärare då jag kramade om honom och tackade för veckan som varit. Allt som vanligt på studs och jag bara älskar det. Det vanliga livet. Det livet som kan behövas lite perspektiv på då och då för att riktigt uppskatta tänker jag. Att sedan förstå att pappan saknat mig, så där på riktigt, är också hjärtskärande värmande och glädjande. Lite malligt liksom.
 
När man sedan kommer hem och den där fina, långa, 17-åriga sonen släntrar nerför trappan och kramas länge, länge, jättelänge - då känner jag mig rik! Visst höll jag fast honom lite, det gjorde jag. Men ändå...
Stora fina hjärtat saknades här hemma så henne har jag ännu inte fått pussa mig tokig på, men det kommer.
 
Att idag lämna lilla H till taxin, susa till Sportlife och sedan packa upp väskor, sätta på tvättmaskinen, dra en vals med dammsugaren och fundera på vad som ska inhandlas på Ica känns som en otrolig vardagslyx.
 
Kanske behövdes sex nätter och sju dagar i Berlin för att se värdet i vardagen...?
 
 
 
Glad för mina dagar i Berlin, mindre glad för nätterna och väldigt, väldigt glad att vara hemma igen...
 
 

Tänk att den här lilla guldmedaljören...


... är så himla långt ifrån mig...
Hon och mina andra skatter.

Hon, den lilla, som spelat fotbollscup idag och som är lika glad för den här guldmedaljen som för alla andra som är i hennes ägo. Hon är bra långt ifrån mig.

Tänker att Ebba och Ludde säkert är less på mina frågor om vad de gör just nu? Det är inget kontrollbehov, jag lovar, det är ett behov av att veta för att liksom se dem framför mig, i den situationen de är i just för ögonblicket. De är också bra långt ifrån mig.

Hela familjen är alldeles för långt ifrån mig...

Jag har strosat på marknad hela dagen idag. Marknad med otrolig festivalkänsla på grönområdet intill. Sång, musik, dans och en hippiekultur utan dess like. Om jag passade in? Inte ett dugg. Men det var häftigt att vara åskådare. Det var det.

❤️

Två nätter kvar nu...




Här är jag...


... ännu i Berlin...
Jag längtar hem.

Jag gör både roliga, spännande och intressanta saker. Men jag längtar hem.
Jag går inte på klubb till vare sig fyra, fem eller åtta på morgonen. Jag går inte på klubb alls. Jag räknar nätter.

Idag jag  varit på picknick i en otrolig park med flera familjer med barn med Downs syndrom. Så fantastiskt mysigt och roligt! Men det hade varit ännu bättre om min familj också varit med...
Det är verkligen så spännande att ta del av andra familjers erfarenheter, tankar och känslor. Jag tror att jag skulle kunna ägna hela dagarna åt just människor...

Så har jag varit på Sachsenhausen...
Jag har sakta vandrat runt, insupit intryck jag inte vet riktigt vart jag ska göra av och jag har förfärats och förfasats. Lite svårt att förmedla mina känslor och intryck. Varje ord blir så futtigt. Jag nöjer mig med tystnad kring detta...

❤️

Jag hade gärna varit hemma nu...