Mer platt kött...

 
... till folket...
I alla fall om lilla H får bestämma. Platt kött, det är vad de flesta av oss kallar för stek. Hedvig kallar det för platt kött.
Efter ha varit på söndagmiddag hos mormor och morfar, serverats söndagsstek, potatis, sås och gele eller lingon, vilket man vill, ätit tre (!!!) portioner och sedan fått ett mindre bryt när mamman och pappan vågade vägra en fjärde portion - då är man ändå så himla mätt och nöjd och glad att man somnar ganska fort och av bara farten.
 
Stek är ju kött och skivorna är för all del platta, så kanske är det ännu ett av hennes klokord tänker jag. Varför krångla till det? 

Någon här i huset har definitivt...

... tappat sina öron...
Någon här i huset vägrar konsekvent att göra som man ber henne. Jo, för det är en hon. Den är den minsta varianten av familjen som har tappat sina öron. Vi kan kalla henne lilla H. Eller Hedvig för den delen. Den här lilla öronlösa, men ack så ljuvliga, varelsen håller på att driva sin mor till vansinne. Den nästan-vansinniga-mamman tänker att det är en väldig tur att hon mitt i sin öronlöshet är så god så man bara vill äta upp henne. Annars vet man inte hur det hade slutat tänker den nästan-vansinniga-mamman...
Lördag idag. Kanske veckans skönaste dag?! Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att fredag eller lördag är den skönaste dagen. Lördag morgon, och det är i alla fall veckans absolut skönaste morgon. Inte så att pappan och jag får någon sovmorgon att tala om, men ändå. Strax före sju slog den öronlösa lilla loppan upp sina vackra, bruna, mandelformade ögon. Efter nio år har jag fortfarande svårt att hänga med i den absoluta klarvakenhet hon visar på en gång. Men jag försöker. Idag försökte jag genom att be henne gå in i sitt rum, hämta sin snuttefilt och sedan krypa tillbaka ner i vår sängvärme. Alltså, egentligen vet jag inte varför jag ens försöker, men hoppet är väl det sista som överger en?! Jag vet ju, jag vet helt säkert, att hon absolut inte kommer att somna om igen. Det sker liksom inte, men ändå envisas jag med att försöka.
Den öronlösa lilla H gick in i sitt rum, satte på sina glasögon, drog igång flipperspelet och fixade lite viktiga grejer i största allmänhet. I något slags tillstånd mellan sömn och vakenhet hörde sedan pappan och jag tassande steg. När vi hör tassande steg får vi skärpa till oss, pappan och jag. Så mycket har vi lärt oss på nio år. Vi skärpte till oss och lagom som vi tittade mot sovrumsdörren såg vi henne. Lill-Stina i pyjamas, rufsigt hår, glasögonen på sned, med ett lyckligt leende på läpparna och gårdagens popcornskål i famnen!
Snabbt, väldigt snabbt, kröp hon sedan upp i sängen, bad pappan att sätta på Bolibompa och konstaterade sedan att det här nästan var som på bio. Därefter bad den öronlösa sin mamma att hämta en mugg varm mjölk till henne och kanske en kopp kaffe till mamman själv. Varken mamman eller pappan tillhör det öronlösa släktet så Bolibompa kom på och varm mjölk och nybryggt kaffe hämtades.
Sedan följde några timmar med frukost, bullbak och allmänt i pyjamas-strosande-lördagsmys. Storebror åt varma bullar och mjölk till frukost och mamman kände sig som en mycket snäll mamma. Lilla H var plötsligt inte öronlös längre, och tillvaron när alla i familjen använder öronen till vad de är till för är väldigt behaglig. Någonstans innan lunch trillade öronen plötsligt av igen, men då hade den nästan-vansinniga-mamman hämtat lite energi under "öron-timmen" och hade ändå hyfsat tålamod. Dock undrade hon lite hur det skulle gå att åka till "torget" men en öronlös liten dotter...
Den nästan-vansinniga-mamman laddade för katastrof men där gick hon bet. Öronen, och därmed trevligheten, satt på under samtliga ärenden på torget. Hedvig och den inte fullt-lika-nästan-vansinniga-mamman kände sig lyckliga båda två över att lilla H knäppt dragkedjan på sin rosa jacka "alles hälv". Herre Gud, det är stort att plötsligt knäppa sin dragkedja själv! Vid sista anhalten på torget, Coop, skyndade Hedvig in i butiken och rakt fram till den korg med frukt butiken bjuder alla barn på. Den inte-fullt-lika-nästan-vansinniga-mamman drog en lättnadens suck och tänkte att det är himla bra med den där fruktkorgen. Då vet åtminstone just denna mamman vart hon har sitt yngsta barn. Just denna mamman plockar den frukt hon skall ha och ser sedan lilla H stå bakom en ung man och fnissa hysteriskt. Jag, som är just denna mamman, misstänkte först att Hedvig sagt något galet tokigt och kanske oförskämt till den unga mannen, men när jag tecknade åt henne att komma tecknade hon tillbaka till mig och bad mig vara tyst, hemlis på gång...
Då kändes det med ens ännu värre inom mig! En hemlis som lilla H har fixat, förmodligen helt utan den unga mannens vetskap, kan verkligen vara vad som helst. Så smög lilla H fram till mig och viskade att hon minsann klistrat den lilla klisterlappen från äpplet hon smaskade på, på den unga mannens jacka! Jag slängde ett snabbt öga på hans jacka, konstaterade att där faktiskt satt en klisterlapp från ett äpple och bestämde mig snabbt för att blunda för det tokiga i det hela. Allt för att slippa vara med om att öronen trillar av just där, just då. Så jag viskar tillbaka till lilla H att det var riktigt tokigt och roligt och galet och underfundigt men att man faktiskt egentligen inte får göra så. Sedan smög vi iväg, tillsammans, på Coop...
Vi satte oss i bilen och öronen trillade av. Under ilsken tystnad körde jag hem. Jo, det går att vara ilsket tyst. Jag vet, för jag har blivit något av en expert på just det. Den ilskna tystnade hade effekt, idag i alla fall, och väl hemma satt öronen där de skulle igen. Lite fotboll på gräsmattan, lite plock av päron i trädgården och ingefärsinläggning av de samma, en cykeltur till mormor och morfar, lite klappande på en black dog och ett "Hej då blacka doggen...." senare trillade öronen av igen och den nästan-vansinniga-mamman och förmodligen nästan-lika-vansinniga-pappan undrar hur länge, exakt hur länge, det är kvar tills denna öronlösa, men ack så ljuvliga, lilla varelse tänker somna ikväll...
 
 
Äldsta dottern susar snart iväg på fest och i ett mycket svagt ögonblick kände den nästan-vansinniga-mamman en stark lust att hänga på - för att liksom komma undan öronlösheten. Fast det vill ju varken mamman eller äldsta dottern så...
 

25 meter och några hopp...

 
... kan göra en silverfisk...
Och en sprillans ny märkessköld också för den delen.
- Ja´ tal en blue sådan...
svarade Hedvig på frågan om hon ville ha en röd eller en blå märkessköld.
Vi har "ett gäng" märken sedan tidigare att fylla på med. Men det här märket, silverfisken, är liksom mer på riktigt. Det är en milstolpe lilla H nått. En milstolpe jag inte för mitt liv trodde att hon skulle nå nu. Inte än. Kanske till våren, men inte redan nu.
Hon gjorde det igen - överraskade oss med råge!
 
 
The sky is the limit...