Ibland känner jag...

 
... att jag är på väg att begränsa lilla H och hennes liv...
 
Numer känner jag så. Inte tidigare. Men nu.
Jag känner att jag ibland vill välja bort kommande händelser i lilla H:s liv för att jag är så förtvivlat rädd att hon ska behöva utstå elakheter. Galet, jag vet. Men det grundar sig naturligtvis i att hon varit utsatt för just elakheter då och då. Alla råkar ut för det, jag vet. I synnerhet barn. Men ändå, det känns mer elakt, mer förgörande, om någon liten krake som redan - i mångas ögon - är olik drabbas av elakheter. Det blir en stor knäck i självkänslan och det är verkligen inte vad Hedvig behöver. Inte någon annan heller naturligtvis. Särskilt inte någon som redan anses olik...
 
Lilla H har en finfin kompis F. F är inte olik. Han är unik som alla andra som trampar omkring på denna jord, men han är inte olik. Finfina kompis F har fyllt sju år och hade nyligen kalas tillsammans med sin klasskamrat. Från början var tanken ett fotbollskalas och finfina kompis F ville gärna bjuda lilla H. Glad och varm i hjärtat blev jag. Hedvig tycker mycket om finfina kompis F som inte bor där vi bor. Därför känner lilla H inte någon av hans kompisar.
Inbjudan kom och jag gömde den för lilla H! Tokigt av mig, jag vet, men så gjorde jag. Inte för att Hedvig inte skulle få gå, inte alls. Jag gömde den för att jag behövde tänka lite på det. Skall jag vara helt ärlig ville jag nog inte visa den alls, ville inte att Hedvig skulle gå på kalaset. Av rädsla för att bli utsatt, hånad och kanske skrattad åt. Men det är ju fel. Då begränsar jag Hedvig, och inte har jag rätt att begränsa min dotters liv?! Hedvig älskar att spela fotboll. Hedvig tycker mycket om finfina kompis F. Hedvig är duktig, till och med "tättedukti´" på fotboll, men hon skjuter ibland åt "fel" håll, hon gör ibland mål i "fel" mål men är lika glad för det eftersom ett mål ändå är ett mål. Jag kände mig rädd för hur de andra skulle reagera då. Rädd för att de skulle bli arga på lilla H vars lycka över ett eventuellt mål skulle tas ifrån henne på studs.
Så jag gömde inbjudan. Tänkte lite. Pratade med pappan lite. Ville att han skulle ha ett svar. Pappan hade inget svar för så klart känner pappan som jag. Man vill liksom minimera alla risker för elakheter för de är så förjordat orättvisa. Men det går ju inte att minimera riskerna för elakheter. De dyker ju upp när man minst anar det. Kanske har elakheterna hittills gjort allra mest ont hos mamman, pappan och syskonen. Tills nu...
Först dagen innan kalaset visade jag Hedvig inbjudan. Jag fick skärpa till mig lite tänkte jag, och inte begränsa hennes liv. Hon måste ju få bestämma själv i all sin da´r om hon vill gå på kalas eller inte.
Hedvig blev jätteglad över inbjudan och ville hemskt gärna gå på fotbollskalas hos finfina kompis F och hans klasskamrat. Med lite kluvenhet tackade vi så ja till kalaset.
Dagen kom och regnet öste ner. Att ha ett fotbollskalas var inte att tänka på och någon timme innan vi skulle åka hemifrån fick vi veta att kalaset istället skulle vara hos finfina kompis F:s klasskamrat. Hedvig fick ett bryt! Hon ville spela fotboll och om det nu inte gick ville hon vara hemma hos finfina kompis F. Där känner hon sig hemma och trygg. Det blev inget enormt bryt och hon fick själv välja om hon ville byta fotbollskläderna mot kalasklänning. Det ville hon. Jag peppade och det gick hem. Vi susade iväg och landade hemma hos finfina kompis F:s klasskamrat som också fyllde år. Med varsitt paket till de båda födelsedagsbarnen.
Utan tvekan smet lilla H in, lämnade paket och fortsatte raskt två våningar upp där alla barn var. Jag, som inte heller kände någon mer än finfina kompis F och hans familj, hejdade mig på våning två för att hälsa, presentera mig, klura ut i vilkas hem jag var och så vidare. Med en illa molande känsla i magen gick jag sedan ytterligare en våning upp för att se vart mitt lilla hjärta var. Jag hittade henne i jubilarens fantastiska Star Wars rum, i full färd med att inspektera allt coolt. Ett barn till var där inne, en liten pojke på sju år.
 
- Kan HON inte prata?!?!
säger den lilla pojken med ett mycket otrevlig tonfall.
Det ilar till i magen av obehag. Hedvig står bredvid och möter snabbt min blick.
 
- Vad menar du? undrar jag. Så klart att Hedvig kan prata...
- Mäh! Varför säger HON inget då???
- Tjaa... säger jag medan jag möter Hedvigs vädjande undrande blick. Hedvig känner ju inte dig så kanske hon känner sig lite blyg. Så är det kanske Hedvig? säger jag och försöker le uppmuntrande mot Hedvig.
- Mäh! HON säger INGENTING! Jag tror inte HON kan prata!!!
 
Då vänder lilla H och går ut ur rummet och in i nästa. Ett flickrum. Ett fantastiskt flickrum med älvor på väggarna och kanske fem, sex flickor sittandes på golvet. Jag vet att Hedvig hellre leker med Star Wars men vet också varför hon valde att gå därifrån. Flickorna leker med små låtsashamstrar som springer omkring i diverse hjul, banor och karuseller. Hedvig har en sådan hamster men inga hjul, banor och karuseller och jag ser att hon skiner upp då hon ser allt fantastiskt. Hon vill vara med! Jag hinner hoppas på lite mer vänlighet i det här rummet innan nästa katastrof slår till. Tre av flickorna tittar på Hedvig, tittar sedan på varandra och brister sedan ut i skratt.
Lilla H vänder och går ut... igen...
Hedvig går in i föräldrasovrummet där inga barn är. Vi hittar coola Skylanderfigurer och leker med dem, Hedvig och jag. Jag har egentligen ingen aning om hur man leker med Skylanderfigurer men jag gör det ändå. För Hedvigs skull. Det är nog första gången jag ser hur hon blir sårad av elakheterna, mitt lilla hjärta...
Finfina kompis F kommer och säger att det är dags för korv och bröd. Hedvig svarar att hon kommer om en stund. Finfina kompis F tycker det är helt okej och lovar att spara korv till Hedvig. Strax därefter kommer pojken som inte tror att Hedvig kan prata och säger med en fruktansvärt överlägsen ton:
 
- Det är korv nu, om HON vill ha...
 
Lilla H säger ingenting till pojken men viskar till mig att hon inte vill ha. Åh, jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Hungrig vet jag att Hedvig är eftersom jag faktiskt nekade henne mellanmål då jag visste att hon skulle få mat på kalaset. När alla barn är en våning ner och äter korv med bröd går Hedvig och jag in i det coola Star Wars rummet igen och tittar på alla fina, coola grejer. Vi är mycket försiktiga och rör inget som skulle kunna gå sönder. Plötsligt kommer en hel hord små pojkar upprusande och in i det mycket coola Star Wars rummet.
 
- Vad har HON fått den ifrån?
- HON får inte röööööööra någonting här inne?
- Varför ligger HON i sängen???
 
Frågorna haglar, Hedvig blir tyst och jag försöker så gott jag kan svara att just den ficklampan hittade hon i leksakslådan och nej, vi rör inte särskilt mycket utan tittar mest på alla coola grejer och jo, hon lade sig lite ovanpå sängen eftersom hon tyckte att den var bäddad med så fantastiskt coola Star Wars lakan. Jag ber en stilla bön till Gud att Hedvig skulle säga allt detta själv. Hon kan ju det, jag vet det. Åh, tänk om hon kunde ge svar på tal här och nu! Men nej. Lilla H reser sig från sängen och går mot flickrummet, ser blickarna, vänder i dörröppningen och går mot det tomma föräldrasovrummet.
Igen leker vi med Skylanderfigurerna, mitt lilla hjärta och jag. Jag bara önskade att kalaset kunde ta slut och jag frågar Hedvig om vi inte ska åka hem istället. Hedvig vill stanna. Så vi stannar.
 
Någon ropar att det är glass och Hedvig reser på sig och går mot trappen. Hon är sugen på glass. Strax innan vi kommer fram till trappen kommer raden av små flickor ut från flickrummet med de superfina hamstrarna. Flickan i täten stannar, tittar på Hedvig och säger:
 
- Mäh! Ska HON ha glass?!?!
 
- Varför skulle inte Hedvig få glass? frågar jag medan jag både kokar och går sönder inombords.
 
Jag får inget svar och när jag sträcker ut handen för att fatta Hedvigs knubbiga, vackra lilla hand är hon inte där. Hon har vänt och gått tillbaka till föräldrasovrummet...
När barnen har gått ner en våning för att äta glass vill Hedvig gärna titta på hamstrarna och deras banor, hjul och karuseller så det gör vi. Vi tittar och provar och vi är väldigt försiktiga. För första gången sedan vi kom till kalaset skrattar och pratar Hedvig, berättar att hon önskar sig banor, hjul och karuseller då hon fyller år. För ett ögonblick glömmer vi båda att vi sitter själva på ett kalas där Hedvig bara tycks vara välkommen av finfina kompis F och de vuxna som befinner sig i huset.
Det rasslar till i trappen. Glassen är uppäten och plötsligt vandrar vanilj-, kola-, choklad- och hallondoftande små flickor in på rad. Den första flickan, hon som ifrågasatte om Hedvig verkligen skulle ha glass, tittar sig omkring och utbrister mycket förargat:
 
- Mäh!!! HON har ju förstööööööööööört!!! HON har förstööööört alltihop!
 
Hon blänger på Hedvig som slår ner blicken och reser sig för att gå ut ur rummet. Då var det som om hin håle själv tog fäste i mig och jag sade, mycket kallt och mycket hårt, till flickan:
 
- INGENhar förstört någonting! Hedvig och jag har knappt rört era saker! Vi har tittat och provat, vi har varit mycket försiktiga och vi har definitivt INTE förstört någonting! Nu får det vara nog!
 
Jag kunde inte låta bli att utdela onda ögat mot nämnda flicka och säkert fick sig resten av gänget också en släng av sleven. Återigen hittade jag lilla H i föräldrasovrummet...
 
Återigen lekte vi med Skylanderfigurerna. En stund. Tills pojkarna kom in i föräldrasovrummet och den ena högt deklarerade att Hedvig minsann inte fick leka med just Skylanderfigurerna. Mitt älskade lilla hjärta satte sig då i ett hörn i hallen utanför det coola Star Wars rummet, utanför det fantastiska flickrummet och utanför föräldrasovrummet. Då fick jag nog och sade till Hedvig att vi struntar i det här och åker hem. Då kom finfina kompis F:s nästan-mamma upp och såg oss sittandes där i hörnet. Hedvig frågade henne om hon kunde få en kexchoklad och självklart fick hon det om hon ville. Vi gick ner en våning och Hedvig fick en kexchoklad, hon fick saft och en gul ballong och hon slukade två korvar i ett nafs. Ett litet leende smög sig fram på de små smultrunröda läpparna i det vackra fräkninga ansiktet. Jag svalde klumpen i halsen och blinkade tårar mest hela tiden. Tackade nej till kaffe och säkert alldeles underbar kladdkaka. Förbannade mig själv för att vi åkte på ett kalas där Hedvig endast kände en finfin kompis. Det jag var rädd för skedde och det skedde rakt framför näsan på mig.

Kalaset led mot sitt slut och barnen började droppa av. Med sig fick de varsin godispåse. Ingen gav Hedvig någon. Istället fick jag den med orden:
 
- Här! HON får också en godispåse...
 
I det läget undrade jag varför ingen förälder sade något. Det hade känts skönt för mig men framförallt för lilla H, om någon stod upp för hennes skull. Jag vet ju att säkert de flesta vuxna i det huset egentligen skulle stå upp för hennes skull, men det är som att de inte ser. De ser inte vad som sker rakt framför näsan på dem.
 
På väg hem försökte jag hålla bort gråten. Jag försökte tänka att kanske det inte har satt så djupa spår hos lilla H ändå, inte som hos mig. Jag kan leva med smärtan men jag vill inte att Hedvig ska behöva fundera på smärtan av det här slaget. Jag tror att jag försökte trösta mig själv med det mycket ologiska resonemanget. Kanske, kanske Hedvig ändå hade haft kul tänkte jag.
Hur kunde jag tänka så idiotiskt?! Så klart hon inte hade haft kul! Hon var ledsen och sårad inifrån och ut. Hon var inte välkommen av så många mer än av finfina kompis F, hon fick till slut inte leka i något av de tre rummen...
 
En tyst och lite lågmäld flicka hade vi resten av kvällen. När det var dags att ta på pyjamasen rann tårarna i en stilla tyst gråt nerför de fräkniga solbrända kinderna. Jag tog mitt lilla hjärta i famnen och frågade varför hon var ledsen. Efter en liten stund hulkade hon fram:
 
- Han sa att ja´ inte kan plata mamma...
 
 
Jag vill inte begränsa Hedvigs liv, men jag vill förhindra situationer som denna. Ingen, ingen, ingen på jorden ska behöva uppleva utanförskap av det här slaget. Inte en gång till kommer jag att låta Hedvig gå på ett kalas där hon inte är självklar...
1 Angela:

skriven

<3

Svar:
Jessica

2 Lotta:

skriven

Jag vet att du tycker jättesynd om din dotter Jessica, men vet du att de som är sorgligast är dessa barn. Alla dessa barn som är så segregerade att de inte ser utanför sin egen näsa! Det är för denna skull som det är så viktigt med Inkludering, det är enormt viktigt att dessa enormt begränsade ungar får ta ett kliv ut i verkligheten. Det dröjer inte länge innan de själva får ett syskon eller ett eget barn eller barnbarn som är lite olik. Då skulle de må bra av att vara lite mer utbildade i att alla är olika och att alla barn är lika viktiga oavsett om man pratar bäst med munnen eller med händerna eller inte alls. Vi föräldrar kan inte driva detta själva, vi måste ha hjälp av andra barns föräldrar och vettiga pedagoger både i förskolan och i skolan och dessutom överallt där det rör sig barn och ungdomar. Det behöver spridas genom fotbollstränare, idrottsledare och fritidspersonal. MEN HUR ska det gå till när vi först måste bearbeta alla vuxna omkring våra barn och att vara förebilder till barn är ju helt okay så länge barnen är små och så länge man är många som hjälps åt men att vara ensam är inte lätt.... Du är inte ensam, men vi jobbar alla ensamma på så många platser. Det måste få ett slut. När ska skolorna se att alla barn är viktiga? Det handlar inte om hur fort man lär sig eller hur duktig man är på att tala eller skriva. Det handlar om att vara en bra kompis och att vara så trygg i sig själv att man inte alltid måste ha någon att kliva på för att bli sedd. Hur ska vi visa alla barn att de duger som de är även när de inte kliver på våra barn för att synas? Någonstans måste vi få hjälp med detta... det handlar om människosyn och människovärde och tyvärr så är det fel saker som prioriteras i samhället idag. =(

Svar: Vartenda ord du skriver är sant - tyvärr...Jag tror att om man lyfter frågan med alla och envar skulle säkert de flesta hålla med. Tyvärr känns det som om många är lite för upptagna med sitt för att se andra människors situation. Det i sig är beklagligt och där behöver vi vuxna - som alltid - vara förebilder, förespråka vad som EGENTLIGEN är viktigt i livet etc...
Jessica

3 Lotta:

skriven

Jag blev enormt ledsen av att läsa om kalaset och jag känner igen mej så enormt!
='(

Svar: Å ena sidan är det skönt med människor som känner igen sig i det jag skriver - då är jag inte ensam om varken upplevelser eller funderingar. Å andra sidan betyder ju det att hela samhället ser ut så här och det är ju fruktansvärt...
Jessica

4 Nikki:

skriven

Kanske hade det blivit bättre om du inte varit med? Om föräldrarna till födelsedagsbarnen fått ta ansvaret? Jag tror faktiskt att Hedvig som är en sådan duktig tjej hade fixat det.... Du måste tyvärr anpassa Hedvig efter samhället för samhället kommer aldrig att anpassa sig efter Hedvig. Hårda ord kanske men om Hedvig ska växa upp till en stark självständig individ så kan du inte skydda henne hela tiden. Första steget är att lita på att andra vuxna kan hjälpa och stötta tex på kalas. Det är tufft och det är jobbigt men det är dags nu.....

Svar: Nej Nikki, det hade inte varit bättre om Hedvig varit själv där. Definitivt inte! På det här kalaset, flera mil hemifrån, kände hon ETT barn och hans föräldrar. Det skulle inte fallit mig in att lämna henne själv där. Det handlar inte om att det skulle vara dags att släppa taget, det gör jag varje dag i små steg. I fredags var Hedvig T ex på discokalad hos sin klasskamrat själv. Där tvekade jag inte för där är hon en i gruppen och hon är omtyckt för den hon är.Inte heller håller jag med dig om att vi ska anpassa oss efter samhället! Måhända kommer samhället inte anpassa sig efter Hedvig, men jag kommer aldrig aldrig att anpassa mig efter samhället så länge denna skeva syn på människor finns. Aldrig någonsin! Hur skall det kunna bli bättre då...?
Jessica

5 Ann-Christin Larzon:

skriven

Jag tror inte alls att kalaset blivit bättre om du inte varit med,
jag har 29 års erfarenhet av detta genom min underbara son med en kärlekskromosom.
Han går enbart på kalas med sina likasinnade underbara vänner, dom har det fantastiskt trevligt!
Vi ett samhälle som sägs vara öppet för olikheter, men det är bara skitsnack!
Jag känner igen det mesta du skriver om,
hur många gånger satt jag inte med en klump i halsen och hoppades att sonen skulle få vara med!
Men till slut når man ett stadium där man inser att man måste strunta i det och acceptera att den bästa gemenskapen är trots allt mellan dem som är "annorlunda." Jag har ordnat kurser i Alpha och i teater, och ingenstans trivs jag bättre än med sonens vänner.
Så mycket kärlek möter jag ingenstans som där.
Försök att inte vara ledsen, se din vackra underbara dotter som är en stor tillgång för alla dem som vill se henne!
Att resten av mänskligheten missar att lära känna en vacker och unik skapelse blir deras förlust!
Kram från Ann-Christin Larzon stolt mamma till André och tre andra härliga barn, samt sju barnbarn.

Svar: Du är fin Ann- Christin ❤
Jessica

6 Johanna:

skriven

Gråter floder och blir så ledsen och samtidigt så arg på barnen som gör så och på föräldrarna som blundar och låtsas inte se det som sker. Tycker så otroligt synd om både dig och lilla H. Det gör ont i hjärtat.. Massa kramar till er

Svar: Jag bär inte på känslan av att föräldrar på kalaset blundade. De såg inte. de såg inte av den anledningen att de flesta föräldrar lämnar dina 7-åringar på kalas och går hem. De som ändå var kvar samt se föräldrar vars barn fyllde år befann sig på ett annat våningsplan i huset, i full färd med att fixa med mat, saft, glass etc. Deras barn lekte ju en våning upp och utan konflikter så de såg säkerhet ingen anledning att fundera över Hedvigs väl och ve...:(Kram
Jessica

7 Lisa L:

skriven

Åh men älskade älskade unge. Om jag sitter här och gråter över hur trångsynta vuxna och barn kan vara. Hur känner då inte din vackra dotter och du fina mamman? Ingen ingen ingen har rätt att behandla någon illa eller förminska någon. Hedvig du är så mycket värd, du är så fantastisk och ett litet underbart mirakel. Ibland får vi vuxna hjälpa till att vara språkrör, tills man får dumheter på rätt köl eller slipper ifrån de man inte kan trycka in lite förstånd i.
Massa kärlek och styrka till er båda!!! <3

Svar: Det gör ont faktiskt, riktigt ont. Vi känner oss lite stukade allihop i familjen av denna händelse...Kram
Jessica

8 Vaike Fors:

skriven

Jag känner med dig och er och blir ännu mer beklämd över situationen bland de barnen du beskriver. Deras elakheter säger de inte bara till din fina fina dotter utan även till hela gruppen av barn. Det sätter tonen för hur barnen i gruppen "ska" uppfatta och närma sig människor som a) inte känner någon och b) människor som inte direkt faller innanför normen för det "normala". Det skapar oro och prestationsångest bland barnen vilket såklart ingen mår bra av. Det skulle inte alls förvåna mig om det fanns fler barn på detta "kalas" som gick hem med en klump i magen :( Föräldrarna till barnen i vår L skola har sagt att bara själva L närvaro gör att spannet för vad som kan betraktas "normalt" ökar vilket skapar ett större spelrum för deras egna barn att utvecklas i. Jag väljer att se det så. Våra barn, och människor överlag som töjer på gränserna, behövs i samhället för alla barns välmående. Sen gjorde du helt rätt i att fräsa ifrån. Det behövs vuxna som säger ifrån när barn inte beter sig vänligt oberoende av situation. Jag tänker ibland att jag måste agera förebild för L och även hans bröder. Det går ju inte att skydda honom från andras elakheter men det går att visa var gränsen går. Jag hörde av min 12 årige son, Ls storebror, att han sagt till en klasskompis som använde "mongo" som skällsord att det inte var rätt utan diskriminerande och kränkande mot människor med Downs syndrom. Det förde med sig att hela hans klass blev upprörda på den killen som sagt det eftersom alla känner till L. Han i sin tur bedyrade att det inte handlade om L och andra med DS...Om man ser bortom diagnoser så handlar det ju om hur vi är mot varandra som människor, och på något sätt är det kanske det det handlar om och som vi kan lära våra barn. Det handlar inte om dem eller om DS utan om andra människors sociala förmåga och att vid tillfälle hjälpa dem att förstå när de går över gränsen för vad som är acceptabelt? Vid något tillfälle har jag sagt till något barn "det där var inte snällt sagt, hur tänker du nu?" och på det sättet bollat tillbaka till den som sa det och sattfokus på den som äger problemet. Tack för ditt inlägg det väckte många tankar!

Svar: Precis! Visst handlar det om vi ÄR mot varandra som medmänniskor. Jag tror ATG barn som uttrycker sig så här har fått det någonstans ifrån. Barn gör inte dom vuxna säger åt dem, barn gör som vuxna gör. Om då tonen hemma vid köksbordet är hård och diskriminerande mor diverse grupper av människor i samhället så är det självklart det barnen bär med sig och för vidare... Tyvärr...
Jessica

9 Lisa:

skriven


Jag blir så ledsen i ögat..

Både du och Hedvig kommer nog tyvärr bli härdade med tiden..

men tänkt vilken värdelös uppfostran de andra barnen fått? Inga leksaker och fina kläder i världen kan ta bort det faktum, att föräldrarna missat något i föräldraansvaret. Nämligen att lära barn att alla är olika.

Svar: Mmm, och att olika är okej.. Jag vill inte bli en människa med hård hud egentligen, men känner sedan några år att jag aktivt jobbar på att skaffa mig ett skal av pansar. Jag lyckas inget vidare om jag ska vara ärlig. Brist på empati är en egenskap jag själv har svårt för och dom jag väljer att se som en funktionsnedsättning om något...
Jessica

10 Anna S:

skriven

Svar till NIKKI.
Du har fel, man ska aldrig acceptera ett samhälle där folk får vara elaka, klart att det går att förändra!!! Alla samhällen förändras hela tiden och man kan påverka åt vilket håll. Du kan påverka i din omgivning och jag i min.
På 70-talet bodde människor med Downs på instutitioner(!) för vi hade en sådan usel syn på dem. Det har blivit bättre, men det ska bli ännu bättre och det kommer bli ännu bättre om du, jag och andra hjälps åt.

Svar: Jag känner nog också så; aldrig att jag kommer anpassa Hedvig efter samhället. Hur skall det då kunna bli en förändring...? Hedvig - och alla andra - ska få vara precis som de är ❤
Jessica

11 Emma:

skriven

Jag blir så ledsen för lilla H och för alla andra barn som har det där lilla extra. De får stå ut med så mycket elakheter från både vuxna och barn. Om folk bara tog sig tid och lära känna personen och inte döma så snabbt, så skulle de se hur underbara dessa barn är. Jag jobbar med en pojk med DS och ser ofta hur han blir dåligt behandlad av både stora och små, och varje gång gör det lika ont i mitt hjärta. Jag vill bara skaka om den som säger eller gör något elakt och få den att se det vackra som jag ser.
En stor kram till dig och lilla H

Svar: Så tänker jag också; om människor skulle ta dig tid skulle de hitta den allra vackraste av själar i lilla H - och en galet rolig lekkamrat också för den delen. Igen tänker jag att jag är rik medan andra missar sin möjlighet lite grann...Kram
Jessica

12 Eva:

skriven

Du skulle ha gett de andra barnen en uppsträckning långt tidigare. Gör det nästa gång någon liknande ev händer. Att prata om någon i tredje person är fruktansvärt oförskämt. Och du ska definitivt ringa till deras föräldrar. Att någon av dem ev. tycker att du är överkänslig, behöver du inte fästa någon vikt vid. Men jag är säker på att några tar till sig, och då är i alla fall något vunnet.

Svar: Kanske, men jag känner nog ändå att om ett barn, för han är ju också ett barn, beter sig så elakt så får det mig att fundera på om han har någon svårighet som jag inte känner till... Vad blir jag då för vuxen?Så här i efterhand tänker jag att jag skulle vänt mig till finfina kompis F:s nästan mamma. Henne känner jag utan och innan. Men jag gjorde inte det, dels för att hon hade väldigt fullt upp och dels, och kanske mest, för att jag vet att jag då blivit ledsen och jag är så innerligt less på att jämt och samt tappa ansiktet inför andra...
Jessica

13 Mamma M:

skriven

Det gör ont i mig när jag läser om hur din dotter blev bemött och hur hon drog sig undan. Jag lever också med olika barn. Fast de ser helt lika ut på utsidan. Mina barn kom till mig med ett trauma från tidiga spädbarnsår och det är sår som visserligen till stor del har läkt men ändå lämnat ärr som gör sig påminda hela tiden. De blir inte bjudna på kalas, tonåringen får ständigt uppleva att kompisarna viskar bakom ryggen och utesluter. Mina barn har pga sin traumatiska start i livet dels en känslomässig omogenhet, men också kraftiga ADHD-symptom och ett av dem har svårt att inte bli dunderarg när saker blir fel. De känner sig utsatta, oförstådda och felaktigt utpekade (och ofta, ofta har de helt rätt). Som mamma till dessa speciella barn får man verkligen skaffa sig hård hud. Man får kämpa och slåss, skaffa sig lierade både bland andra föräldrar och bland personal på skolan. I vårt fall även på socialtjänsten och barnpsykiatrin. Man får kämpa hela tiden.
Det jag lärt mig allra mest är att vi måste förbereda andra. Jag förbereder rektor, lärare, föräldrar, jag förklarar för kompisar. I skolan får kommunens ADHD-konsulent komma och prata med klasserna. Ofta är människor så aningslösa och dessutom tanklösa, de glömmer bort att inte alla fungerar precis likadant. Och då riskerar de att såra våra barn, och oss. Vi kan inte få bort all okunskap och all tanklöshet så även barnen måste förberedas. Kompisarna reagerar så där för att de inte förstår varför du är som du är. De känner inte dig och vet inte var du kommer ifrån. Man tycker att barnen varit med om tillräckligt och inte ska belastas med det. Men de lever ju ändå i verkligheten och utsätts för sånt här ibland varje dag.

Vore jag du skulle jag inför kommande kalas se till att de andra barnen var bättre förberedda. Kanske hade de aldrig träffat något barn som var olikt förut? Och olikhet kan vara mycket, en extra kromosom, en traumatiserande uppväxt, en annorlunda hudfärg.. ja vad som helst som bryter mönstret. Och fortsätt vara med din lilla tjej i nya situationer, där måste du vara hennes hud om något händer!


Svar: Oj, utan att veta vem du är känner jag en stor beundran för dig! Vilken tur för dig och dina fina barn att just ni har varandra! Jag tror också att förberedelse är viktigt, samtidigt är det sorgligt att det ska behövas... Vad gäller det här kalaset tänkte jag inte så mycket på förberedelse. Sels för att jag själv bara känner finfina kompis F och hans föräldrar, men också för att jag i bakhuvudet inte trodde att Hedvig skulle ses som märklig i deras ögon då de alla haft en liten flicka med Downs på dagis "hela högen" gått på.
Jag kommer inte att göra det igen iaf, gå på kalas där ingen känner Hedvig. Inte utan förberedelse iaf. Just nu känns det inte som att vi skulle gå trots förberedelse, men det är ju nu det...
Kram till dug och dina fina olika barn
Jessica

14 Petra Grönlund:

skriven

De elaka snorungarna hade behövt flera tillsägelser av sina vuxna! Var var dom!

Svar: De flesta föräldrar var inte kvar. De här små barnen känner ju varandra allihop. De som ändå var kvar befann sig en våning ner och fixade och trixade med allt kalasande. Deras barn lekte högljutt men konfliktfritt där uppe varför jag tror att ingen tänkte tanken att kolla. Å andra sidan hade nog jag, om det var vårt kalas, kollat emellanåt så att alla barn verkligen fick vara med etc...
Jessica

15 Sara:

skriven

Jag grät mig igenom hela inlägget (tvillinggraviditetshormonerna hjälpte inte direkt), men undrar ändå: jag tyckte det verkade som att inga andra föräldrar än du var med i rummen med barnen? Och tyvärr är det ju så att de flesta barn inte träffar på olika barn om det inte finns en särskoleavdelning på deras skolor, så kanske att du skulle ha sagt lite mer direkt? Så fort någon började kalla Hedvig för HON kanske du kunde sagt att ja, hon är lite olik, men hon förstår och hon kan, så prata direkt till henne.
Jag vikarierade på ett särskolefritids en termin för några år sedan, och insåg först då att man träffar ju faktiskt nästan aldrig barn med ds på andra ställen, så hur sorgligt det än låter så är det ändå inte så konstigt att de andra barnen inte förstod. Så även om det inte borde vara din uppgift att undervisa andras barn så kanske det ändå behöver vara det ibland?

Svar: Andra föräldrar lämnade sina barn och de som höll i kalaset var en våning ner och fixade och trixade med allt kalasande. Jag kan inte lägga någon skugga över dem känner jag. Det var ett tumultartat kalas. Men att det blev så här är så ledsamt...Kram
Jessica

16 Pernilla:

skriven

Bonus mamma till finfina F:
Vet att söta, underbara H och fantastiska, underbara mamma Jessica inte skyller eller lägger någon skuld på mig eller F.
Det gör ont i hjärtat av att läsa (och hur känns det inte då för J och H)!
Hade jag hört eller sätt vad som hände hade jag reagerat.
Många barn på liten yta, stojiga och upprymda. Jag blundade inte, jag såg inte :(.
Blev arg när J berättade och ledsen, väldigt ledsen. Kanske skulle vi förberett de andra barnen att F hade bjudit in en fin vän från Stora Höga vid namn Hedvig? Så slapp de undra vem hon var?
Men ingenting blev som planerat när vi hastigt fick flytta kalaset med närmre 20 barn in i huset istället för på en stor fotbollsplan.
För F , hans pappa och mig är lilla H en rolig och fin kompis och det fanns inte i mitt huvud att någon skulle vara dum mot henne?
Jag önskar jag hade sett och då hade jag sagt till berörda barn på skarpen! Jag önskar jag kunde backa bandet och gjort om kalaset, men det går ju tyvärr inte :(.
Kan också nämna att den pojken som inte var så snäll i sina ord, själv är "olik", har svårt att anpassa sig och föräldrarna jobbar ständigt med detta. Ingen ursäkt att bete sig som han gjorde men kanske en liten förklaring.
Kanske jag skulle satt mig ner och pratat med honom innan kalaset och berättat om underbara H? Trodde dock att eftersom killarna gått på dagis med en fin liten L som också har en extra kromosom så skulle det inte vara något konstigt?
Slutsatsen är att vi som står bredvid underbara lilla H och hennes familj aldrig riktigt kan förstå hur de kämpar mot orättvisor och elaka tungor. Jag blev så förvånad! Jag trodde verkligen inte någon skulle vara dum och elak?Alla älskar väl denna lilla varelse? Det kanske är att blunda hur samhället ser ut. Men mina ögon har öppnats och jag kommer vara än mer noga med att förmedla att alla är värda sin vikt i guld!

Svar: Ingen skuld på vare sig dig, finfina kompis F eller hans pappa. Det vet du hjärtat! Jag har också sett din ledsenhet och Ågren efter kalaset. Ditt grubblande på vad du/ni kunde gjort annorlunda, hur du kan tänka framöver etc. Vet du, jag tror att det mesta handlar om vad som förmedlas hemma, mellan raderna liksom. Jag tror inte att Stira allvarsamma snack ens behöver vara nödvändiga då. Inte om barn växer upp i en miljö där allas liks värde är självklart oavsett ev funktionsnedsättningar, hudfärg, kön, sexuell läggning, politisk åsikt eller vad det nu än må vara. Att själv ha med sig i ryggraden att alla människor är lika mycket värda, och förmedla det i varje handling, det tror jag är förutsättningen för att små barn ska få det med sig...
Jessica

17 maggan:

skriven

Läser med tårarna som rinner om din lilla fina tjej.Underbar o söt.
Krama om henne

Svar: Det gör jag ❤
Jessica

18 Anonym:

skriven

Anna S

Jag har själv en dotter som har DS och vi har lyckats mycket bra med inkludering av henne i samhället! Går man runt och är rädd för och förväntar sig att folk ska vara elaka så är risken större för att det sker! Man får ta på sig en extra hård hud och ta plats mitt i samhället inte stå vid sidan och tycka synd om sig själv och sitt barn! Man har all rätt att vara med och visst är det jobbigt för mig som förälder ibland men jag säger ifrån vänligt men bestämt. Kanske är det annorlunda för min dotter går i grundskolan och barnen och föräldrarna känner henne men det brukar gå bra annars med! Min dotter har ett bra självförtroende och vi pratar ofta om situationer som kan uppstå! Hon vet hur fantastisk hon är även om någon är dum! Och jo jag tror att situationen varit en annan om H varit själv på kalaset och att J hade pratat med föräldrarna före....nu blev de ju en grupp i gruppen och JAg antar det inte fanns andra föräldrar närvarande vilket fick barnen att reagera men då kunde man pratat med dem, samlat dem alla o förklarat läget! Jag försvarar inte barnens beteende och H har verkligen full rätt att få gå på kalas och bli bemött med respekt men respekt föder respekt och människorna där visste uppenbart inte hur de skulle uppträda då får man i alla fall ge dem en chans så kanske de förhoppningsvis lärt sig något till en annan gång!

Svar: Jag känner inte så ofta att jag tycker synd om mig själv. Jag känner heller inte vi tackar nej till roliga händelser för att jag är rädd att elakheter kan komma att uppstå. Jag känner däremot att jag ibland VILL avstå från vissa saker av rädsla för elakheter. Min rädsla kommer ju inte av ingenting, den kommer ju utav att vi varit med om elakheter mot vår flicka. Ju äldre hon blir, ju värre blir det på ett sätt eftersom hennes medvetande ökar. Hon är så medveten om sitt eget värde, om att vi sätter henne högt och att vi alls tokälskar henne över allt. Men det gör i sig inte smärtan mindre hos henne när det sker. Om vi alla tycker att alla ska få vara med och leka, om det är just det jag lär även Hedvig, hur känns det då inne i hennes lilla kropp undrar jag. När hon själv får höra att hon inte får vara med.Jag har full förståelse för människors okunskap om något de inte känner till, men jag har svårt att känns förståelse för att människor i din okunskap blir elaka. Dessutom har alla barnen på kalaset gått på dagis i flera år med en annan liten flicka med Downs så det här var jag inte riktigt beredd på. Kanske hade det varit likadant även om Hedvig inte hade haft Downs funderar jag? Kanske var det det faktum att hon inte "hör" till gruppen som gjorde detta? Jag vet inte...
Jag var beredd på frågor, det är jag alltid och jag välkomnar dem eftersom frågor ger mig en chans att formulera begripliga svar. Då kan fördomar kanske elimineras. Men
Jag var inte beredd på direkta elakheter...
Jessica

19 Nikki:

skriven

Pernilla!

Vad fint du skriver! Skönt att du ser detta och har förståelse för det! Kanske kan ni bjuda hem H snart igen och några av barnen så de får en chans att se hur fin H är? Hon är en fantastisk tjej som har en fantastisk mamma!

Svar:
Jessica

20 Anna:

skriven

Hej!
Känner så för er att ni upplevt detta, det ska ingen behöva vara med om.
Men när jag läser så slår mig ändå tanken, att ni vet ju inget om de andra barnen. Att Lilla underbara H har en diagnos som syns, men alla de diagnoser som ej syns. Barn föds ej elaka, de kan många gånger uttrycka sig på många klumpiga sätt och det är tyvärr vi vuxna som vägleder dem här i livet. Killen i StarWars rummet kanske själv har en diagnos och svårt att uttrycka sig. Kanske om du satt dig ner ochbpratat med honom så kanske underbara Lilla H hade hittat en ny fin vän?
Sen blir det aldrig bra när man innan bestämt sig att detta kommer inte att sluta bra, kanske till nästa gång att du samlar barnen och pratar med dem innan att alla får presentera sig och att Lilla underbara H får presentera sig? Jag vill ändå tro att det blir vad man gör det till och att detta kalaset faller i glömska och att nästa kalas blir kalasbra :)

Svar: Sant!Jag hade inte bestämt mig för att det inte skulle gå bra, jag var orolig för det vilket inte är samma sak som jag ser det. Min oro gör elakheter kommer ju av att Hedvig varit utsatt för just elakheter tidigare. Med facit i hand skulle jag ha pratat med dem, eller bett dem enda mamman jag kände på kalaset att göra det. Dessa föräldrar och barn har jag aldrig tidigare träffat. Jag trodde dock inte att det var nödvändigt eftersom de alla gått på dagis i flera år med en annan liten flicka med Downs...
Hedvig älskar kalas och givetvis fortsätter vi att gå på kalas. Kanske att vi i fortsättningen väljer bort kalas där barnen inte känner Hedvig, jag vet inte. Allt detta måste sjunka in först så ser vi hur det blir framöver...
Jessica

21 Åsa:

skriven

Känner så med dig och din lilla tös! Hos Er finns det inget fel utan felet ligger hos de andra barnens föräldrar - hur har de egentligen uppfostrat sina barn? lika värde, respekt och omtanke verkar inte finnas i deras värld. Jag har tre flickor och strävar hela tiden i min uppfostran att ge dem en stark grund att stå på, se sitt egna värde och andras., visa respekt och omtanke. Se något fint hos alla men samtidigt göra dem starka att säga ifrån om de behandlas illa och även säga ifrån ifall någon annan far illa.


Svar: Det är min strävan också med mins tre barn; att de ska vara empatiska, se alla människors lika värde och kunna uppskatta vad olika berikar. Resten, prylar, märkeskläder eller whatever som kan vara viktigt, det är sekundärt. Jag vill att de ska vilja och våga stå upp för den som behöver det - det är det viktigaste ❤
Jessica

22 Nikki:

skriven

Om föräldrarna uppfostrat barnen dåligt eller inte kan ju diskuteras. Har man kanske aldrig mött någon funktionshindad på nära håll förut kn det ju te sig främmande för en
Och man kanske inte vet om man kan prata leka osv och har man dessutom en dålig uppfostran blir det ju inte lättare! Dessa barnen
Behöver hjälp och stöd och inte vuxna som slänger skit på dem och deras föräldrar, med det kommer vi ingen vart! De behöver få möjlighet att se hur fantastisk H och all andra med ds är. Få veta hur svårt det är för dem att lära sig nya saker men också vilka kämpar de är som trots allt lär sig Å mycket idag som förr inte var möjligt!

Svar: Jag tror inte det handlar om dålig uppfostran när barn beter sig på det viset vi var med om. Ingen förälder vill att deras barn säger elaka saker. Många barn är dessutomÖgontjänare. Kanske har de självs varit utsatta och därför vill platta till den som är svagare. Kanske är acceptansen för olikheter i deras hem inte då stor? Jag vet inte faktiskt, men barn gör som vuxna gör och inte dom de blir tillsagda tänker jag...
Jessica

23 Joey:

skriven

Hej.
Jag känner ingen i det här sällskapet och blev länkad hit av underbara Essa.
Jag har själv inga barn och vill inga ha men jag är en ohejdad tyckare och jag hoppas ändå att jag har något klokt att säga.
Du, liksom alla föräldrar, kommer aldrig kunna hindra ditt barn att råka illa ut. Det du kan göra är att förbereda ditt barn så gott det går. Som du skriver själv, att du önskar lilla H kunde svara själv. Som jag ser det så är din uppgift att ge ditt barn så gott självförtroende och talets gåva så att H kan och vågar svara själv.
Du kommer aldrig kunna vara med hela H:s liv och jag tycker heller inte att du ska begränsa H:s liv för att skydda henne. Även om jag förstår precis hur du tänker. :)
Så, hur gör man för att ge barnet självförtroende? Inte den blekaste aning faktiskt.

Jag har många gånger i min uppväxt tyckt att mina föräldrar misslyckats med allt möjligt och jag har beskyllt de för många saker. Nu på äldre dagar, jag är 34 år nu, så har jag insett att näe, de gjorde nog ganska mycket rätt. Jag står upp för orättvisor, försöker att inte blunda när jag ser orätt, vågar stå på mig för saker jag tror på. Fråga mig inte hur de gjorde, för det vet jag inte.

Vem vet om det hade blivit bättre om du pratat med de andra föräldrarna till barnen på kalaset. Då kanske barnen bara hade stirrat på H och så hade det blivit något annat fel istället. Man kan aldrig förutse vad som ska ske. Men man kan bli bättre på att förstå det som skedde och hantera följderna. Där tror jag att hemligheten kan ligga. Vad vet H om sig själv, sin olikhet, och andra barns brist på olikhet?

Svar: Mm, visst har du rätt.Jag begränsar inte och kommer heller inte att begränsa Hedvigs liv. Men innan VILL jag det för hennes egen skull. De flesta föräldrar skulle gå över lik för sina barns lycka, även om det inte funkar i praktiken.
Hedvig babblar och pratar mest hela tiden. Hon har verkligen talets gåva, men i större sällskap blir hon tyst. Blir hon ledsen tystnar hon etc. Hon vet att hon har Downs, hon vet att hon är speciell men att det i vissas ögon ses som negativt - det förstår hon inte.
I rutar och rustar med gitt självförtroende och god självkänsla och hoppas att det på sikt kan ge henne styrka att rycks på axlarna åt elaka kommentarer.
Glad att du är en av de som står upp för alla människors lika värde och att du är en av de som säger till om du ser ngt orätt! Heder åt dig!
Jessica

24 Linnea:

skriven

Känner med er! Har så svårt att förstå att det kan hända! Vad gör vi föräldrar för fel! Alla ska få vara sig själva och bli respekterade för det!

Svar: Personligen tror jag att A och O är att tänka på hur vi själva pratar. Ordval, tonfall etc. Finns det i hemmen en uttalad acceptans för alla sorters människor vill jag tro att det blir till en självklarhet hos våra barn. Jag tror också på att öppet markera när någon i vår närhet, stor eller liten, visar brist på acceptans.
Jessica

25 Johanna A:

skriven

Vilka skitungar och vilka skitföräldrar! Blir så ledsen!
Jag har inga egna barn med downs men nog sjutton hade jag sagt och gjort en hel del i den där situationen!
Stackars lilla H och stackars dig!! <3

Jag hoppas att ni slipper sånt i fortsättningen och vill bara säga att det finns folk som tänker och bryr sig även om alla inte gör det.
Kram

Svar: Jag tror att det är väldigt få föräldrar som blundar för situationer som denna. Jag upplevde inte att se gjorde det igår. De flesta föräldrar lämnade sitt barn på kalaset och gick sedsn därifrån. De som var kvar samt kalasvördarna befann sig på ett helt annat våningsplan och fixade med korv, saft, glass etc etc. Mellan deras barn var inga konflikter varför jag är säker på att de tänkte att allt gick bra där uppe.Vad gäller barn så tror jag att se präglas otroligt av hur snacket går hemma. De har ju inga andra referenser. Jag vill gärna tro att de som sade elakheter hade fått sig en tillsägelse OM deras föräldrar hört...
Kram
Jessica

26 Petra Grönlund:

skriven

Nu har jag lugnat mig lite sen jag läste din text.
Det var sånt här bemötande jag har varit livrädd för när min dotter med DS började på ett litet vanligt komunalt dagis. Nu är min A 3,5 år men inte en enda gång har jag hört de andra barnen eller deras vuxna säga något fel eller konstigt. Tvärtom A är jättepoppis. Tack och lov. Mycket tack vare hennes fina resurs Elsie som bara smugit in A i gruppen på ett helt naturligt sätt.
Och när vi går ut i vår park därhemma kommer de andra barnen springandes och skriker A!! och vill kramas och leka med henne.
Mest beror det nog på A själv. Hon har tydlig aktoritet och självförtroende. Det är nog skoj att leka med henne för hon har humor och är jättebusig.
Men när barnen blir större blir förstås allt mer komplicerat. Skillnaderna syns och märks tydligare kan jag tänka mig.
Petra

Svar: Härligt! Så har Hedvig alltid haft det på dagis och hon har det så i skolan, tack och lov. Hon är en rolig och snäll lekkompis! Det är bland barn som inte känner henne som situationer som denna kan uppstå, om än att detta var det värsta vi varit med om. Det som blir värre när hon är äldre upplever jag är hennes egen förståelse för hur taskiga en del andra faktiskt är - hon förstår ju inte varför. Det gör väldigt ont att se...
Jessica

27 Trine Nyberg:

skriven

Vilket fint och jobbigt inlägg. Känner verkligen med dig och de känslor du beskriver. Har själv en dotter med flerfunktionshinder och jag bävade för hennes första barnkalas. Jag funderade länge på om vi skulle tacka ja och om hon inte bara var bjuden därför att ingen fick väljas bort på förskolan. Det blev en fantastiskt upplevelse då hon verkligen var en i gänget även om hon inte lekte eller pratade med kompisarna. Bäst var när vi kom till fiskdammen. Någon ropade högt: Men hur ska H kunna fiska upp sin godispåse, hon kan ju inte hålla i något? Snabb debatt följde bland fyraåringarna. Det löste sig med att en pojke höll fiskspöt, en annan tog loss påsen och en tredje gav den till H. De hjälpte också till att sätta på henne partyhatten som låg i. Jag hade också svårt att hålla tillbaks tårarna - men av rörelse över den kärlek de visade. Jag hoppas att ni kan få en positiv erfarenheten också. Det smärtar mig att det blev jobbigt för er.

Svar: Åh, jag vill understryka att lilla H varit på massor av kalas sedan två års ålder och nog alltid, med något undantag, haft det toppen! Kalaset härom dagen var det första där hon verkligen inte kände någon mer än den ena lilla jubilaren. De andra barnen har hon inte träffat tidigare. I fredags var hon T ex på ett fantastiskt roligt discokalas och jag är övertygad, tack och lov - att lilla H har massor av roliga kalas framför sig i livet!Tack för fina ord! Glädjande att höra om din dotter!
Kram
Jessica

28 Barbro:

skriven

Jag tänker att vi vuxna är de som kan lära barnen hur vi bemöter varandra. Hur gör vi det när barnen blir äldre och i och med det allt oftare blir lämnade ensamma utan vuxna i större grupper? Har själv fyra barn varav tre är/har varit väldigt försiktiga och blyga och då lättare för andra att sätta sig på. När de var yngre kändes det enklare i och med att "mamman som ser och hör allt" ständigt var med och i närheten och stod upp för mina och även andras barn som av olika anledningar blev tilltryckta av andra barn. Jag tror inte på filosofin, låt barnen lösa det själva, då tror jag att det enbart blir den starkaste som härskar och sätter ramarna för vad som är ok/inte ok. De tysta förblir tysta. Jag sätter empati högst på det jag vill att mina barn ska ha med sig. Jag vet att andra föräldrar sätter andra egenskaper som social, självsäkerhet och tuffhet främst så att ingen ska kunna sätta sig på deras barn. Vi gör olika i olika familjer och tre av mina visar hittills stor empati en är mer av det tuffa och även då sociala virket. Jag tror att vi vuxna måste forsätta vara närvarande för att kunna se och överhöra så att vi kan gå in och säga ifrån och styra upp när barnen själva inte gör det. Jag såg senast på anslutningen en vuxen som med naturlig pondus sa till två barn som slutade direkt med det de höll på med. De såg mest förvånade ut över att någon ickelärare sa till :) Ingen blyg/oblyg, social/osocial, inåtvänd/utåtagerande ska behöva ta elakheter och vi vuxna måste hjälpa till! Kram finaste H och Jessica!

Svar: Tack för kloka ord Barbro!Empati står högst hos mig också och att mina barn ska vara empatiska människor är mitt främsta mål som mamma.
Kram
Jessica

29 Barbro:

skriven

Ser nu när jag läser att det jag skrivit kan tolkas som att empati och social är varandras motsatser vilket jag inte menar generellt, det bara är så hos mina barn/B

Svar: <3
Jessica

30 Inna:

skriven

Känner J och H såväl ....
Tänker på dig Pernilla, säker på att du gjort något om du/ ni märkt vad som hände....
Kram till er alla!

Svar:
Jessica

31 Pernilla:

skriven

Tack Ingela, det värmer <3! Kram

Svar:
Jessica

32 Lotta:

skriven

Svar till Sara:
UTROTA alla särskolor och se till så att alla barn får umgås med varandra oavsett vilka behov eller förutsättningar som de har. Särskolor främjar INTE att de normalstörda barnen blir inkluderade i det samhälle som vi faktiskt lever i där det bor ALLA OLIKA SORTERS människor, både vuxna och barn. Det blir helt sjukt samhälle när normalstörda ungar skall segregeras, hur ska de kunna göra något bra jobb som lärare, rektorer, kommunpolitiker, läkare, LSS handläggare längre fram i livet om de segregeras redan som barn. NÄ, fram för lite verklig livskunskap som kan gynna ALLA barn i framtiden!

Svar: Mmm, då snackar vi livskunskap, verklig livskunskap! Kanske är det vad som behövs?!
Jessica

33 Veronica:

skriven

Blir så arg och ledsen. Känner tyvärr igen mig. Men upplever det som att ungar blivit grymmare. Växte själv upp med en närstående som ansågs "speciell" och det var aldrig någon som var grym mot henne när vi var barn!

Svar: Vi möter ju mest snälla, goda och fantastiska människor som tur är <3
Jessica

34 Lena:

skriven

Fattar inte att du inte stod upp för H direkt. Satt gränser, det här är inte OK! Det är vi vuxna som ska leda barnen in i framtiden och då måste vi också förmedla vad vi anser är rätt och fel och inte gömma oss i det tredje rummet tills det är fritt fram! Förstår också att det är oerhört känsligt och jag skulle ha reagerat med att bli fly förbannad!

Svar: Nej, så kan man ju tycka...Jag tycker nog att jag stod upp för lilla H genom att vara hennes hjälp-jag som svarade i hennes ställe, försvarade att vi inte rört eller förstört etc. Visst kunde jag valt att "läxa upp" pojken, men att göra det första gången vi ses, utan att känna honom, utan att veta om han kanske också har någon form av svårigheter... Jag vet inte, för mig kändes det inte rätt att gå på honom för hårt. Han är ju också ett litet barn.
Men det var ju inte så arg jag svalde och var tyst, inte heller var det jag som valde att gå till det tredje rummet. Det var Hedvigs val och jag valde att följa med henne. Det finns inga möjligheter i världen att jag i det läget hade kunnat locka tillbaka henne till något av de andra rummen - det vet alla som känner lilla H...
Jessica

35 Anette:

skriven

Hej, känner så väl igen mig i det du skriver, har en tjej med DS som är 22 år, och de gånger hon har blivit bjuden på kalas (till normalstörda )kan jag räkna på ena handens fingrar. Det kom en dag en tjej från hennes dåvarande klass i skolan som ville leka med henne, och de gjorde det en stund. Dagen efter mötte jag tjejen och hon sa att hon inte fick (för sin mamma) leka med henne för att hon sa bajs....
Det hade inte blivit bättre om du inte hade varit med,(då hade du varit orolig hemma) för alla tar för givet att du ska vara med henne..för de vet inte hur de ska handskas med barn som är annorlunda..de ser bara sin egna lilla värld.
Måste bara berätta - en gång när vi var på skolans dag då lillebror (som är minst huvudet längre än henne) gick på högstadiet så kom det fram en kille och frågade om det var M:s lillasyster....nää det är min storasyster svarade han och då var det en ganska paff kille som gick därifrån ;)
Nu märker att hon reagerar om någon tittar extra mycket på henne... då tystnar hon och tittar ner så hon känner det. Är inte lätt att inte vara som alla andra...men är så oerhört älskad dotter och syster.

Svar: Vi som sitter i någorlunda samma båt känner nog igen mycket i våra barms liv. Hedvig har iofs under dagisåren alltid varit bjuden på kalas just därför att hon är en uppskattad kompis bland de som känner henne. Hon har haft mycket roligt på alla dessa kalas. Nu är hon äldre, hon förstår blickar, kommentarer och "fel" typ sv skratt på ett sätt hon inte gjorde då hon var liten. Med medvetenhet kommer också sårbarhet...Vi tänker att hon är vår familjs främsta läromästare och hon är, precis som din dotter, en så oerhört älskad dotter och syster.
Jessica

36 Ulrikae:

skriven

Tack för att du delar med dig på ett så utelämnande och naket sätt. Det hjälper mig att, som förälder till två unika - men inte olika - barn att se, att förstå, på ett nytt sätt. Åh, vad jag vill lära mina barn nyfikenhet, tolerans och inkluderande! Inte enbart för andra människors unika egenskaper, men också för olikheter av alla slag.
Tack för den styrka och det mod du visar när du berättar. Tack!

Svar: Åh! Det var fina ord!Jag tänker inte att så, att jag delar med mig på ett utelämnande och naket sätt. Jag tänker inte ens att folk läser det jag skriver. Jag skriver för att inte bli galen emellanåt. Lär dina barn allt det du skriver och lär dem empati. Jag tror att empati är den viktigaste egenskapen en människa kan besitta.
Kram och tack igen
Jessica

37 Nikki:

skriven

Jag förstår att vi är lyckligt lottade. Emma har tack och lov inte råkat ut för sånt här! Hennes klasskompisar kommer och frågar om hon vill följa med ut ibland, de går och fikar på "Björns" och de kommer hem till henne ibland. Hon är inte bästa kompis med någon men hon räknas tack och lov med! Hon är 13 år!

Svar: Njut Nikki! Njuuuuut!
Jessica

38 Seb:

skriven

Fy fan och föga förvånande.
Det som känns mest är de andra vuxnas agerande. Min uppfattning är att man ser, dock väljer man att inte stå upp. Det är för obekvämt. Däremot köper alla varsitt modernt rosa band årligen. Det är lätt.
Eller det kanske inte är inne med "supporterbanden" längre, vad vet jag.

Hur som haver, allting som finns att göra med trångsynta i alla olika situationer de tränger sig på likt pesten är att ge dem fingret och låta det rinna av. Neka dem makten.

Det är lilltjejen som går vinnande ur det i det långa loppet.

/Seb, 20

Svar: Det du skriver är sant! Många vuxna väljer nog att inte se, vilket egentligen blir detsamma som att blunda. Det är lite obekvämt att vara den som står upp för den svaga - om man inte är van vid det. I det här fallet med kalaset vill jag egentligen inte kasta någon skugga över föräldrarna. De flesta föräldrarna hade lämnat sina barn och gått därifrån, kalasvärdarna hade mer än lovligt fullt upp och en av mammorna (som känner Hedvig) försökte verkligen få med henne till mat, poängpromenad etc. Då ville inte Hedvig, då hade hon redan förstått att hon inte var så välkommen av alla...Glad att du ser det som att det är hon som går vinnande ur det i långa loppet! De orden ska jag bära med mig, tack!
Jessica

39 Anna Engh:

skriven

Jag hittade det här blogginlägget via facebook och nu sitter jag här med sombrerochipsen i halsen och tårarna strömmande ner från kinderna :´(
Det här var bland det sorgligaste jag har läst och jag orkar inte ens tänka på hur mammahjärtat måste värka på dig och hur tung klumpen i lilla, fina tjejens hjärta känns...

Stor kram till dig och din underbart söta, lilla flicka! <3

Svar: Det värker i hjärtat, det gör det...Lilla H:s hjärta värker inte på samma sätt. Hennes hjärta värker liksom inte konstant för hon är så mycket här och nu. Inte så att ledsamma saker inte kommer över henne, för det gör dem, men hon lägger dem åt sidan för att njuta annat roligt. Hon är beundransvärd, vårt yngsta lilla hjärta.
Kram och tack för fina ord
Jessica

40 Marlene:

skriven

Men lillebror har också Downs, han är det bästa som hänt oss! Han förgyller varje dag. ❤ Här i Hudiksvall är det väldigt accepterat, hört talas om Glada Hudik teatern? Eller filmen Hur många lingon finns det i världen? Kolla på den annars (:

Svar: Åh, vad härligt att höra! Hedvig är också sina syskons stora kärlek <3Jag tror, vill tro, att funktionsnedsättningar av olika slag egentligen är ganska accepterat överallt men så hamnar man plötsligt i situationer som denna och då gör det ont. Glada Hudik är fantastiskt. Jag har sett dem live i Göteborg och jag har sett filmen du nämner också. Njut av din bror! Kram
Jessica

41 Birgitta:

skriven

Så ledsen jag blir av att läsa detta. Men försök att bita ihop och vara stark och kämpa för att inte begränsa lilla H:s liv. Det jag ångrar mest i mitt liv är just att jag begränsade min sons liv när han var liten. Idag är han vuxen och har ett bra liv men fortfarande känner jag stor ånger över att han fick försaka mycket pga att jag begränsade hans liv mest pga att jag mådde så dåligt av att se andras blickar och höra alla dessa kommentarer som mest kom från vuxna "kloka" människor
Styrkekram till dig
Birgitta

Svar: Vad ärligt och fint du skriver! Nej, jag har bestämt mig för att inte begränsa Hedvigs liv. Jag unnar henne ju allt gott! Det jag menar är att jag ibland, i vissa situationer känner att jag gärna skulle säga nej till vissa saker, för att hon skall slippa vara med om elakheter. Jag vet att skyddar jag henne ifrån den ena elakheten kan jag ändå inte skydda henne ifrån en annan. Men det sliter och drar i mammahjärtat då hon vill göra saker som jag är osäker på hur det blir. Hur som helst har hennes pappa och jag bestämt oss för inte begränsa, men det är svårt och det gör ont. När jag ser blickar och hör kommentarer ifrån vuxna sträcker jag på mig och visar dem hur stolt jag är över min lilla flicka. Står jag i en kö och någon fånstirrar, jo för det gör faktiskt även vuxna människor, så brukar jag fråga (kyligt) om det är något de undrar över, etc etc.Kram till dig Birgitta
Jessica

42 Jenny J:

skriven

Blir väldigt ledsen när jag läser det här men tänker så här. Jag tror att det är naturligt att barn slår ner på de som är annorlunda. Jag menar självklart inte att det är rätt eller att alla barn gör det men jag tror att det är en naturlig reaktion. Det är så viktigt att barn lär sig att det är ok att vara annorlunda och att man måste bry sig om varandra och bry sig om hur andra känner, men det måste vi vuxna lära dem. Kanske att någon vuxen, du eller ngn annan, skulle ha tagit upp det med alla barnen så fort du märkte att hon blev illa behandlad? Hoppas så att lilla H slipper sådant i fortsättningen. Stor kram till henne!

Svar: Kloka ord och jag tror de är sanna. Jag tror att barn behöver lära sig alla människors lika värde hemifrån först och främst. Det barn hör och ser av oss vuxna är vad de tar efter. Jag, som inte heller kände mer än ett av barnen och hans föräldrar blev lite rädd att vara den som kommer och förstör hela kalaset genom att "moralisera" där och då. Jag försökte tappert rädda situationen för Hedvig istället, rätt eller fel, jag vet inte...Kram
Jessica

43 Linda:

skriven

Hej Jessica!
Jag känner inte er, men jag har med stor glädje följt din blogg sedan ett tag tillbaka. (Jag är mamma till en helt underbar liten A som är 18 månader och som också har Downs syndrom). Hedvig verkar vara en helt fantastisk tjej. Det är så roligt att läsa om hennes bravader och klokheter.
Däremot blev jag oerhört ledsen av att läsa detta inlägg. Jag blev in i märgen rörd och jag vill tacka dig för att du har mod och kraft att dela med dig av dessa erfarenheter. Det är ett viktigt budskap du har. Jag hoppas att det når ut till så många som möjligt.
Det skar i hela mig när jag läste om hur ledsen Hedvig var på kvällen. Jag vet inte om det hjälper men jag ville i alla fall säga att jag är en till (för hon verkar ju som tur är ha ett stort nätverk av bra personer runt om sig) som vet att hon kan prata och jag skulle gärna lyssna på henne.
Styrka till er. Jag hoppas att ni får bättre kalasupplevelser i framtiden.
Linda

Svar: Grattis till din lilla A!!! Du är rik! Hur hittade du till bloggen? Jag blir lite nyfiken på om du bor nära oss?
Visst är lilla H en fantastisk tjej! Klok som en bok.
Egentligen vet jag inte om jag har så mycket mod, det är mer att jag inte står ut med hur det är emellanåt. Det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist och det gör så galet ont i hela mig. Hedvig älskar kalas och har egentligen bara haft fantastiska kalasupplevelser tidigare i sitt liv. Jag är glad att hon har förmågan att leva här och nu, det gör att vi har en glad tjej här i huset igen! <3
Jessica

44 Becca:

skriven

Jag blir så ledsen och faktiskt lite arg på barn som inte har blivit tillräckligt uppfostrade av sina föräldrar. Jag vet att det är barnen vi blir arga på när det händer saker som vi gör oss galna, men i grund och botten är det föräldrarna som ska belastas för deras oförmåga att acceptera det som inte är "normalt". Jag vet också att H hade varit precis lika välkommen hem till oss som någon annan, men det beror kanske på att för oss är alla människor lika mycket värda. En del pratar mer och en del är lite tysta, men ger man de tystlåtna en chans så kommer tryggheten och då lossnar det även för dem. Jag blir ledsen när jag läser, men samtidigt stolt över att mina barn ser alla som människor. Lycka till!

Svar: Visst är det föräldrar som oftast bär "skulden" till att barn beter sig tokigt. Inte vid enstaka tillfällen naturligtvis, inga barn är änglar. Men vid upprepat elakt beteende är det definitivt föräldrars ansvar att förändra sitt barns attityd, beteende etc. Hemma hos oss är också alla människor lika mycket värda, på riktigt liksom, och jag önskar att vi bodde nära varandra så vi kunde springa lite fram och tillbaka i våra hus ;)
Jessica

45 katrin:

skriven

Vad fint skrivet. Och så j-a ledsamt. Det är en påminnelse till mig som förälder att lära mina barn tolerans och respekt. Och visa att man kan leka som vanligt med kusin S. Kram!

Svar: Åh, nu blir jag glad!Att du tänker att det är viktigt att lära dina barn tolerans och respekt så att de kan leka med sin kusin S som säkert så väl behöver det. Det är precis den här effekten jag vill att mina ord ska få!!!
Kram
Jessica

46 Julia:

skriven

Sitter här och läser detta. Gråter tyst och det gör så ont. Denna hemska grymma värld. Blir så ledsen och skulle så gärna tipsa om en lösning, men jag vet att livet inte är så enkelt och att det alltid kommer att vara så- förhoppningsvis inte för ofta... Största styrkekramen!

Svar: Tack! <3
Jessica

47 Annica:

skriven

Hej,
fruktansvärd historia. Jag hoppas att du orkar prata med de andra föräldrarna, eller se till att de får läsa din text. Jag förstår om du inte vill lämna ut ditt barn, men de kommer aldrig förändra sig om de ej blir konfronterade. Jag vet att det inte är ditt ansvar att fostra dem - men de vuxna måste börja ta ansvar för sina barn, vara närvarande och inte lägga allt ansvar på barnen. Alla vi föräldrar måste lära våra barn om respekt, acceptera olikheter och att faktiskt vara en bra vän och se till att alla får vara med.
Kanske kan du förmedla detta till dem som hade kalaset åtminstone. Så får de ta upp det med de övriga.
Lycka till i framtiden!

Svar: Jag tror inte att någon av föräldrarna menade något illa, de hade så fullt upp och jag tror att de tyckte att kalaset flöt på fint. Jag berättade ju ingenting där och då. Jag har pratat mycket med den mamma jag känner (den ena jubilarens nästan-mamma) men de andra föräldrarna känner jag inte och kommer förmodligen inte att träffa igen. Det är en svår balansgång tycker jag, att veta hur mycket, vad och till vem man skall säga. Kanske har min vän pratat med dem, det vet jag inte men jag skall fråga henne.Kram
Jessica

48 Sara och Freya:

skriven

Joo finaste lilla H du kan viste prata!
Fy vilken fasa, detta är vad mina mardrömmar handlar.
Vilken tur att lilla H har en sån fin familj som stärker henne i det här!

Svar: Ja, oj vad hon kan prata! När hon vill och känner sig trygg! Hon babblar och pratar som en liten papegoja dagarna i ända tycker vi ;)
Jessica

49 Anonym:

skriven

Läste din text och blev ledsen. Barn kan verkligen vara taskiga. Samtidigt funderade jag på vad som skulle hänt om H inte hade DS. Tror du inte samma situation skulle ha kunnat uppstått ändå? Tänk dig ett barn som är lite blyg till exempel. Hon lär ju inte heller prata när det är många nya barn som dessutom känner varandra sedan tidigare. Är man den enda som är ny är man 'the odd one' oberoende av vem man är.
Om du hamnar i en liknande situation igen (hoppas inte det) kan du kanske testa att sätta dig med barnen. Berätta vem den nya kompisen är och att hon gärna också vill leka. Lek en stund tillsammans istället för att gå. Konfrontera och agera istället för att lämna rummet och vara ledsen.

Jag har varit med om en liknande situation själv. Först blev jag superledsen när de andra barnen började med utfrysningen av min dotter. Kände att jag bara vill skydda henne. Att de andra är dumma. Ville gå därifrån. Sedan tänkte jag nej, det här är inte ok. Jag gick till de 'elaka' tjejerna. Sa till om att det inte var ok, berättade att min dotter blev mycket ledsen och att hon hade sett så mycket fram emot att göra roliga saker tillsammans. Att hon älskar att hittA på saker, precis som alla andra. Efter att vi hade pratat lite fick dottern vara med. Först kanske lite pga att de blev tillsagda att ha med henne men vad gör det? De hade ju hur kul som helst sedan under resten av em. Tänk om vi hade gått hem...


Svar: Jo, jag tror precis som du skriver att samma situation kunde ha uppstått oavsett antal kromosomer. Det blir ju det jag relaterar till naturligtvis, av erfarenhet, det är så det känns i hjärtat. Men ds eller inte så var hon en nykomling och ingen i gänget liksom. Möjligt är att hon hade kunnat ta för sig mer och gjort sig delaktig i så fall, men det beror på så många faktorer. Vissa barn är väldigt blyga och ett sådant barn, utan ds, hade säkert hamnat i samma sits. Jag ska försöka att vara mer själsligt förberedd om det händer igen - hur jag nu ska kunna vara det - och i så fall hantera det på ett annat vis.
Tack för tänkvärda ord!
Jessica

50 Lena Josefsson:

skriven

Jag har inte hunnit läsa igenom alla kommentarer, men jag funderade lite på hur jag skulle gjort om jag hade haft ett normalstört barn och åkt iväg till en kompis kompis. Jag skulle inte alls ha känt mig bekväm i den sitsen. Inte känna några andra än ett barn och definitivt inte lämna bort mitt barn helt ensam till människor som inte känner mitt barn. Det jag har sett av kalas är att vuxna vill gärna låta hela klassen vara och inte styra upp eller ta ansvar. För vad innebär det när man har ansvar över 25 barn? När jag deltog med min dotter på ett kalas hamnade flera barn i konflikt och där satt jag med mitt barn och fick lägga mig i. Jag tycker ibland att många vuxna gör det lite lätt för sig utan att veta om det. Men är man yrkesskadad så är man. Jag är lärare och känner att det är oerhört viktigt att vara tydlig mot barn och strukturera upp deras tid tillsammans med varandra så att ingen blir mobbad och också våga ta tag i konflikter. När vårt barn går inkluderat numera sedan två år tillbaka har vi sett att det i gruppen finns barn som är utanför utan att ha Down's syndrom. Det ligger i klasserna ofta dolt för vissa vuxna. Man tror att det inte går att göra något åt. Men det gör det. Det går att förändra. Men det är på tok för mesigt bland vuxna när vi inte vågar ta tag i situationer utan låter det gå år ut och år in. Men det är inte bara föräldrar som har barn med tydliga diagnoser som ska ta ansvar över barnen och värdegrund, det är ofta förekommande i skolan att barn känner sig utanför. Det såg jag när jag var runt på ett 20-tal skolor i Trollhättan när jag jobbade som klasslärare. Man fick en överblick så småningom över vilka problem som fanns på olika skolor och det påverkade självklart eleverna. Problemen är att personalen i skolorna inte har verktyg eller tillräckligt med civilkurage när det pågår trakasserier. Eller när barn blir utåtagerande och det kan vara problem i familjen där inte skolan längre kan vara med och agera. Men det är svårt när man är ensam att se problem. Och man känner sig dålig som lärare när det kanske inte fungerar. Några lärare sa rakt ut att det inte var deras ansvar att uppfostra barnen. Hjälp, tänkte jag. Var går den åldersgränsen när skolan inte ska fostra? Förskola? Man lämnar sitt barn på förskolan och där säger förskolepedagogen det är inte mitt ansvar att fostra, det är föräldrarnas ansvar, eller när man går i 1:an och läraren säger samma sak. Då blir frågan - vem ska ta tag i barnen och jobba med frågor som inte handlar om matteprestationer, engelskaprestationer eller idrottsprestationer. Ska föräldrarna göra det under två timmar på kvällen när man sitter och äter och går och lägger sig? Nä, jag tror att om dessa barn som fanns på detta kalas hade haft en skola som var öppen för alla barn så skulle de inte ha betett sig så och jag tror att framtidens barn kommer att vara ännu mer öppna för att vi är olika. Det är vi vuxna som måste säga vad vi tänker och dra fördel av våra erfarenheter istället för att humma omkring och vara tysta. De flesta av oss har nog mött samma typ av förnedring men det känns nästan ännu hemskare när vuxna som ändå har levt längre inte reagerar. Och än värre när det sker ute på skolorna. Det är där man har möjlighet att diskutera detta med barnen tillsammans, men då måste personalen inse att det också är viktigt och då måste man ta upp det med politiker, alltså att skolan inte bara ska handla om att mäta skolresultat. Det är bra att du får lite hårdare hud Jessica, den har man nytta av senare och det gör väldigt ont just nu men när man vågar lyfta fram som du har gjort inför många andra hur du känner så öppnar du upp för en förändring och det är så vi utvecklas generation efter generation. Vi förändras av modiga människor. Och fler och fler vågar säga vad man känner...

Svar: Jag jobbar intensivt på att skaffa mig ett hårdare skal, av ren självbevarelsedrift. Inte för att ha på mig jämt, jag vill inte vara sådan, men för att kunna plocka på mig då och då. Det är ett stort ansvar att vara förälder, men också ett stort ansvar att vara en annan vuxen i barns sällskap.Tack för kloka och tänkvärda ord!
Jessica

51 Anonym:

skriven

Tycker synd om pojkarna, flickorna och föräldrarna på kalaset, att vara så trångsynta och fördömande. De barnen kommer få ett tufft uppvaknande när de kommer på vilken kass uppväxt de har haft. All makt åt kärlek och omtanke. Alla barn är speciella... Men inte nödvändigtvis på ett bra sätt

Svar: Om barn är fördömande kommer det någonstans ifrån tänker jag... Det behöver inte nödvändigtvis vara hemifrån men någonstans har de anammat ett fördömande beteende och det är vuxnas skyldighet att stävja det. Vi har alla goda sidor och vi har alla mindre bra sidor, men elak det får man aldrig vara.
Jessica

52 Stefan:

skriven

Glömde ju mitt namn på föregående inlägg...

Svar: :)
Jessica

53 Lena:

skriven

Oj vad ledsen jag blev av att läsa detta.
Min Linnéa blir inte ens bjuden på "vanliga" kalas längre för nu blir bara vissa bjudna på de kalas Agnes går på (tvillingsyste till Linnéa) och det för att det är dyrt med kalas eller att man bor trångt och de kalas Linnéa går på är kalas för andra DS barn och där är det så klart barn utan diagnoser också med men dessa barn är så vana med DS barn så de reagerar inte på något utan tycker barn med DS är helt normalt. Men en sorg är så klart att Linnéa inte blir bjuden på vanliga kalas men efter läst detta så är det nog inte så sorgligt i alla fall.
Samtidigt tycker jag synd om dessa barn som är så trångsynta och visar ilska och elakhet i stället för nyfikenhet och vänlighet.
Jag hade aldrig låtit Linnéa går själv på ett kalas där det endast finns en hon känner om då inte Agnes var med och hjälpte henne och hon har skin på näsan och hade försvarat Linnéa med näbbar och klor.
Varför jag inte lämnar henne ensam själv på sådana ställen är för att Linnéa inte märker när andra tittar på henne konstigt eller frågar dumma saker om henne, Linnéa blir bara glad och tror att de vill leka med henne.

Svar: Åh, det gör ont att höra... Hedvig har alltid varit bjuden på massor av kalas, med olika barn och lika barn. Om det ens finns lika barn? ;)
Bodde ni närmare oss skulle lilla Linnéa kunna komma hit varje dag - Hedvig är en hejare på att ordna små fikakalas överallt.
Kram till er
Jessica

54 Erika:

skriven

Gråter när jag läser ditt inlägg. Vill inte tro att vuxna människor och barn kan vara så elaka. En helt otroligt fin liten tjej du har! Kramar till er

Svar: Det finns en del ont i världen, tyvärr. Ingen av de vuxna på kalaset var annat än snäll mot Hedvig, det vill jag understryka. Av barnen var det en liten, liten klick som inte hanterade "nykomlingen", de var i gengäld väldigt elaka. Visst är hon fin, lilla H.
Kram
Jessica

55 Jonas:

skriven

Det är så trist att vi inte kan skydda våra älskade barn från elakheter. Det är varje förälders ansvar att lära barn att vara solidariska. Å andra sidan: hur gör vi vuxna i en hel del fall? Det gör ont att läsa vad H. och du gått igenom.

Svar: Visst finns det många vuxna som är egocentriska och inte särskilt empatiska. Barn gör ju inte som vuxna säger utan som vuxna gör... Tyvärr :(
Jessica

56 Malena:

skriven

Jag vill tacka dig för att du stod upp för din dotter. Jag har själv upplevt utanförskap och mina föräldrar fanns där för mig. Idag är jag vuxen och kan stå upp för mig själv och andra. Jag och min sambon fick en förfrågan av en vän till oss om vi ville vara avlastningshem åt deras son som också har en "kärlekskromoson" och det är nog den finaste fråga jag fått.Att få ta del av hans liv och vara en viktig person i hans liv, jag tror inte det finns något större. Fortsätt stå på dig.

Svar: Åh vad jag blir glad av det du skriver! Inte åt att du upplevt utanförskap naturligtvis, men glad för att du känner att dina föräldrar fanns där för dig, glad för att du blev glad över frågan om att vara avlastningshem, glad för att du ser det som viktigt att få vara en viktig del i hans liv. <3
Jessica

57 Johannes:

skriven

Jag blir fan helt förstörd när jag läser detta. En blandning av ilska och sorg, fy fan alltså.
Jag kan inte säga mera än att jag hoppas det kommer finas flera fina stunder i Lilla H:s liv än sådana här.

Svar: Ler när jag läser dina ord; det var rakt ur hjärtat du skrev :)Hedvigs liv är mestadels fullt av glädje, roligheter och massor utav kärlek - tack och lov! Ibland uppstår dock ledsamma situationer och de gör så ont, så ont. Dubbelt ont på något vis eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska rusta mitt lilla hjärta för omgivningens emellanåt elaka kommentarer och blickar. Jag måste lära både mig själv och lilla H att förhålla mig till sådant, men tystna kommer jag aldrig att göra...
Jessica

58 Isabelle:

skriven

Hej.
Jag vill bara tacka för din blog. Den behövs. Jag önskar att Lilla H blev skonad alla elakheter här i världen, men de flesta människor, barn som vuxna, verkar inte kunna hantera människor som är olika. Jag tror att blogar som dina, kan hjälpa "oss".

Tack så jättemycket.

/Isabelle

Svar: Hej! Tack själv för fina ord!
Jag önskar också att Hedvig och alla andra varelser på jorden blev skonade från elakheter. Tyvärr ser världen inte ut sådan och det känns lite komplicerat när man inte vet hur väl man kan rusta någon liten inför kommande situationer. Jag tror på att alla vuxna bör agera förebilder och "mota Olle i grind" genom att vägleda och upplysa sina barn.
Jessica

59 Mia:

skriven

Hej
Jag känner inte dig eller lilla H. Såg din blogg hos en bekant på Facebook.
Tårarna rinner, ja barn kan vara så frukansvärt elaka men det kan även vuxna. Undrar om de finns något samband där,tro.
Jag hoppas din lilla H får hamsterleksakerna, att hon fortsätter göra mål oavsett i vilket mål <3 och att hon får fler fina vänner.
Kommer följa din blogg , ser fram emot att läsa om lilla H´s bravader när hon gör mål, upptäcker något skoj eller bara är.
Otrolig söt är hon med
kram

Svar: Hedvigs fantastiska storasyster gick raka vägen till leksaksaffären idag och vi har köpt varsitt paket till henne med hamsterleksaker <3Som tur är är lilla H inte någon man knäcker i första taget, om än att hon blir lite stukad emellanåt, hon tycker fortfarande att hon är bäst på det mesta ;)
Kram
Jessica

60 Anonym:

skriven

Hejsan Jessika!
Jag vill börja med att berätta att jag förstår alla dina och Hedvigs känslor och hade det varit mitt barn hade jag säker agerat på samma sätt som dig. Jag vill berätta att jag jobbar som förskollärare och har varit med om allt för många situationer där barn inte är så snälla mot varandra. Nu jämför jag barn som barn även om din dotter är äldre än de som jag arbetar med.

I din berättelse gör Hedvig vad hon kan för att komma in i andra barns lekar. Om du är med henne på kalas så är du hennes trygghet då är det viktigt att även du tar för dig, även om det är svårt. Det du hade kunnat göra är att försöka läsa av om där finns något barn som gärna hade velat leka med en vuxen och gå in i leken och "styra upp" så det passar till de barn som är med.

Du berättar också om att barnen ställer många frågor. Tyvärr är det så att barn är väldigt nyfikna, vilket är positivt för då lär de sig mer. Det som jag tycker är viktigt är att försöka förklara så barnet i fråga förstår och samtidigt vara ärlig.
Jag förstod inte om Hedvig var sjuk på något sätt men om jag som förskollärare varit i en situation där ett barn har speciella behov då hade jag uppmuntrat barnet med att vara stolt över vem man är och våga berätta varför man gör på ett visst sätt.
Ex om Lisa kommer från ett annat land och inte kan prata svenska, då tycker jag personligen att det är bättre för barnen runt omkring att de vet att "Lisa är från ett annat land så om ni vill leka med henne så kanske hon inte förstår allt som ni säger.

Jag skickade med min mejladress så om du provar mina tips och de fingerar får du gärna höra av dig.

Med vänlig hälsning, Emilia

Svar: Hej!Du har så rätt!
Att människor, stora som små, frågar har jag ingenting emot. Det är om de frågar på "fel" sätt som det gör ont. Alla undrar vi ju över saker och ting som vi inte har kunskap om, men när frågor är fördömande och elaka i sin ton - då gör det ont i både själ och hjärta.
Hedvig är inte sjuk, hon har Downs syndrom. Det gör naturligtvis att det är ganska stor skillnad i utvecklingsnivå på henne och jämnåriga utan Downs. Hedvig vet att hon har Downs men är nog inte ännu riktigt på det klara med vad det innebär för hennes del. Är då Hedvig med kan det ibland vara svårt att förklara för någon annan, över Hedvigs huvud så att säga. Visst, jag kan ju förklara för henne först, men hon är inte mottaglig för allt det ännu. Vi smyger in lite info då och då, på hennes vis. Hon är själv mycket stolt över att hon har just "Dans syndrom" som hon själv säger.
Egentligen bubblar och pratar Hedvig väldigt mycket, om än att vissa ord ännu är lite mer som småbarnsuttal, men i situationer som denna så blir Hedvig osäker och tyst...
Tack för dina kloka ord :)
Jessica

61 Eva:

skriven

Jag märker nu att min förra kommentar lät lite beskäftig. Det var inte meningen. Jag tycker verkligen att du är bra som skriver om detta. Berättelsen berörde mig djupt. Att barn frågar ganska frankt är ju ganska normalt - även om jag tycker det hör till god ton att inte gapa hur mycket som helst när man är 6-7 år - det ska man ha lärt sig då. Men det som frapperar mig mest är att dessa barn inte verkar ha fått lära sig hemma att det finns barn som är lite mer speciella än andra - det är den allmänbildningsnivå som man bör ha i den ålder. Dessutom bör man i den ålder veta att man uppför sig artigt mot alla.

Svar: :)Jag har inget emot att människor frågar egentligen, stora som små. Men jag vill att de frågar på "rätt" sätt liksom. Inte elakt och fördömande...
Jag tror att mycket i hur barn beter sig beror på vad de har med sig hemifrån, uttalat och outtalat.
Jessica

62 Miriam:

skriven

Jag vill bara skicka en stor stor kram.
Hälsn Miriam, syster/bodyguard till en underbar människa med Downs Syndrom.

Svar: Tack! Kram tillbaka
Jessica

63 Ingwor Björnsdotter:

skriven

Så är det för många tyvärr, vi vuxna måste tidigt visa för barnen att vi vill att alla har samma värde, är unika. Är man egoistisk och inte delar med sig av tankar, handling, kärlek och till viss del saker - tar det onda över!
Men kärleken till våra nästa är inte självklart. Men man kan se ganska tidigt vilka som har EMPATI för andra.
Oavsett om det är att rädda en fågelunge eller att man tror sig kunna använda en igelkott som fotboll.
Vi vuxna måste kunna ställa upp för våra barn som vi så stolta hävdar att de ska ta över en dag!
Vi måste också finnas till hands i situationer så vi kan vara språkrör, berätta varför....
Tack för din fina blogg och tack för du delat med dig av det som är svårt. Hoppas flera kommer att läsa det. Kram!

Svar: Åh vad bra du formulerar dig. Precis så är det; empati är inte alla given och för de som inte har det med sig hoppas jag innerligt att de snappar upp det längs livets stig. Jag tänker ofta att snällhet är en underskattad egenskap och snällhet i sig bottnar i empati. Att vara snäll och empatisk är en styrka värd att sättas högt. Det är alla vuxnas ansvar att vägleda omgivningen när någon halkar in på "fel" spår...Tack för fina ord om bloggen! Kram
Jessica

64 Anonym:

skriven

Hej! Vilken tråkig upplevelse:( jag hade 20 jättefina 4-6 åringar här hemma i går varav en av flickorna har downs . Barnen ser henne som vem som i gruppen de kramar henne men kan också säga till henne , ja precis samma status i gruppen som de andra. Trots att hon talar med tecken som stöd. Hon blir bjuden på kalas :) och min erfarenhet är att låta barn vara i trygg miljö det kan ju vara att barnen på kalaset ni var på skulle varit elaka mot en NY tjej oavsett men drt blir ju värre när barnet inte kan säga ifrån. Hoppas Hedvig går i en fin barn och föräldra grupp annars:) jag är så glad att mina barn har tre fina flickor i vår om
Givning med downs som lär dom tollerans och medmänsklighet. Alla har vi ett fint hjärta innuti ❤❤kämpa på ! Kram Petra

Svar: Jag är glad att du är glad för att dina barn har förmånen att vara vän med andra som barn som har Downs! Jag tänker ofta att de som inte vill leka med Hedvig missar en fantastiskt rolig liten lekkamrat. Hedvig har alltid varit bjuden på kalas och då hon gick på dagis var det ingen som funderade på att hon var olik, hon var en i gänget. Det är säkert så att samma situation hade uppstått även om Hedvig inte hade haft en extra kromosom - hon var en ny liten tjej som inte var med i gänget.
Hedvigs liv är annars fullt av små kompisar, glädje och lek.
Kram
Jessica

65 Ammi:

skriven

Förstår dig så väl ♥
Du har fått så mkt tips o idéer hoppas du orkar med dessa...
Gå på din magkänsla nästa gång
Kram

Svar: Men ibland säger magskänslan en sak och huvudet en sak...Jag läser och begrundar vad alla kloka människor tänker kring ämnet. Valet vid nästa situation som uppstår blir ju mitt/vårt iaf. Vi gör vad vi tror är bäst för just vår lilla flicka. Allt som oftast är hennes liv rikt på glädje och kärlek som tur är.
Kram
Jessica

66 Åsa:

skriven

Tårar rinner nu.. Känner igen mig allt för väl. Man vill skydda sina barn ifrån allt.
Kramar om er ❤

Svar: Mmm, tänk om man kunde det Åsa! Men det går ju inte... :(Kram
Jessica

67 Emma:

skriven

Vet du, det du skriver om dina känslor på kalaset känner jag så väl igen mig i, och samma rädsla inför att sonen ska såras. Min son är inte olik, inte på det sättet. Men han är ett känsligt och blygt barn som tar saker hårt. Det slår mig att man lätt hade kunnat byta ut din dotters namn mot min sons. Jag är faktiskt inte alls säker på att det berodde på att din dotter är "olik" som barnen var "dumma" mot henne. Hon var någon de andra inte kände och hon sa inget, därav barnens frågor och att de var skeptiska till att låta henne komma in i gemenskapen. Jag har upplevt det många gånger och jag har försökt tänka att barn är sådana, de går rakt på sak och frågar varför han inte pratar för att det är det de tänker. Och att släppa in ett blygt, tyst barn i gemenskapen är det inte många barn som gör, inte förrän det blyga barnet tagit första steget till kontakt och visar att det vill ha kontakt.

Jag tror att du tolkar in för mycket av dina erfarenheter av fördomar i barnens reaktioner på kalaset, barn är ofta mer öppna än vi vuxna och om din dotter hade deltagit och vågat bjuda på sig själv hade bemötandet säkert blivit ett helt annat. Förmodligen var det den där första rättframma kommentaren från pojken som frågade om hon inte kunde prata som gjorde att din dotter slöt sig, så fungerar i alla fall min pojke. Och tårarna på kvällen, besvikelsen över att inte ha kommit in i gemenskapen, det kunde lika gärna ha varit min son. Jag har också funderat som du på att inte utsätta honom för de här situationerna och visst, det vore ju enklare, nu, men samtidigt tar jag ju också ifrån honom något och ibland när jag gått in och försökt skydda honom har det visat sig att han faktiskt på egen hand kommit tillrätta med situationen. Det jag kämpar med är att försöka lita på honom och hans förmåga att umgås med andra och att andra vill umgås med honom precis som jag och hans nära vänner vill. Min oro inför hur det ska gå gör ju inte saken bättre, förmodligen känner han av mina tvivel. Det hjälper att tänka på de hur ovanligt fin och trevlig jag tycker att han är, om han bara kommer igenom det där första svåra så kommer de att se honom och tycka om honom. Så det är mitt tips till dig, sluta inte gå på kalas utan jobba på att tro på din dotters förmåga.




Svar: Hej!Jag håller med dig. Jag är inte heller övertygad om att kalaset blev så fel för att lilla H har en extra liten kromosom. Det kunde blivit så ändå om hon var blyg eller kanske bara för att hon var "ny" och inte tillhör deras lilla gäng.
Vi kommer absolut inte sluta gå på kalas, nästa gång går det kanske bra. Och i ärlighetens namn, hur ofta går man på kalas där man inte känner flertalet av barnen? Hedvig är ofta bjuden på kalas, hon är en poppis liten tjej och då hon känner de andra barnen har hon oftast väldigt roligt.
Visst tolkar jag in erfarenheter! Inte fördomar, men erfarenheter. Hur skulle jag kunna göra annat tänker jag? Jag är ju mamma...
Det är kanske så vi föräldrar oftast fungerar när vi vill skydda våra små från allt ont?
Jag tror till hundra procent på Hedvigs förmåga men jag är inte sämre än jag ser när det blir svårt för henne, när hon blir osäker och inte vågar ta plats etc. Du vet säkert vad jag menar...
Tack för kloka ord!
Jessica

68 Linda:

skriven

Tårarna rinner här.. Självklart vill man skydda sin lilla kärlek! Jag har arbetar med barnunderhållning i 14 år där kalas varit en stor del. Jag måste därför säga att ett illa beteende från ETT barn snabbt röstas ner av de andra. För "normalt" är kalasen fulla av vänner som finfina F, inte tvärtom!! Vad lilla H upplevde under kalaset är fruktansvärt fel och med hundratals kalas i ryggen är detta ett extremt sällsynt situation! Det känns inte som om vi bor i samma land, eller samma värld.. Jag säger detta för att jag hoppas att lilla H ska våga gå på fler kalas och väl där bara få skratta och ha roligt!

Svar: Lilla H har i sitt liv varit på väldigt många barnkalas och alltid haft toppenkul. Detta var första gången hon var på ett kalas där hon endast kände ett enda av barnen och vi är så glada att han ville bjuda just Hedvig. Jag tror att några (långt ifrån alla) av barnen hade svårt att hantera det faktum att hon var "ny", inte en i gänget etc.Hedvig kommer att gå på många kalas framöver och hon kommer att ha kul, det ska vi se till! :)
Jessica

69 marja andersson:

skriven

Otroligt starkt skrivet om ett så viktigt ämne. Det vore fint om alla i samhället kunde visa mer kärlek, omtänksamhet och värme, istället för att vara exkluderande. Skickar kärlek och styrka till dig och din fina familj <3
kram Marja

Svar: <3
Jessica

70 Emma:

skriven

Något annat som slår mig nu när jag tittar igenom din blogg är att det knappt syns på din dotter att hon är "olik" och dessutom sa hon inget till de andra på kalaset, så hur skulle de ha kunnat tolka in något mer än att hon var ett tyst barn..? Och även om de förstått att hon var olik, har de verkligen stött på så många med downs syndrom att de vet vad det innebär? Och om de mot förmodan gör det, varför skulle de koppla det till något negativt? Det skulle ju vara om deras föräldrar sagt något negativt om en person med downs, vilket jag är tveksam till att en någorlunda upplyst förälder skulle göra. Jag är övertygad om att den jobbiga situation ni hamnade i handlade om hennes tystnad och inte om hennes olikhet. Och jag tror inte heller att barnen på kalaset menade illa utan bara var rättframma på barns rättframma vis, vilket tyvärr kan vara oerhört sårande för den som drabbas, men tappa inte tron på världen!

Svar: När jag tittar på Hedvig så ser jag just Hedvig. Men visst syns det att hon har Downs, men hur barn ser det har jag ingen aning om. Barnen på kalaset som nu går i förskoleklass, har under dagisåren haft en liten dagiskompis som har just Downs syndrom så visst vet det vad det är. Om de vet vad det innebär kan jag inte uttala mig om. Jag tror inte att jag i mitt blogginlägg nämnde ATT det var pga av Hedvigs extra kromosom som några - inte alla - barn betedde sig elakt. Vad orsaken var behöver inte ha med Downs att göra, inte alls. Förmodligen hade situationen varit likadan om Hedvig haft 46 kromosomer, hon var ny, inte en i gänget etc och det kan räcka för att bli utstött. Som jag skrev i inlägget rusade Hedvig två våningar upp direkt för att ta del av leken, så särskilt blyg initialt var hon inte. Hon tystnade då hon blev ledsen, det hade nog många gjort.Någon tro på världen har jag definitivt inte tappat. Jag är till naturen en glad och positiv människa som vill tro människor om gott, stora som små. Ibland åker man på sina smällar och det kan göra ont. Det gör än mer ont när ens barn åker på sina smällar, även om det är en del av livet och något alla någon gång är med om.
Upplevelsen på kalaset gjorde ont, men mest ont gjorde det att Hedvig blev så sårad.
För det mesta har Hedvig ett fantastiskt varmt och kärleksfullt liv. Hon är en omtyckt lekkamrat i skolan, är ofta bjuden på kalas och hon har otroligt många i sin närhet som ser allt det vackra hos Hedvig och uppskattar henne för den hon är...
Jessica

71 Mamma till 3:

skriven

Till att börja med måste jag bara få säga att du har en gudomligt söt dotter. Sen att jag har gråtit mig igenom hela ditt inlägg gör mig bara förbannad. Jag skulle skämmas så innerligt om något av mina barn betedde sig så illa mot ett annat med en extra kromosom eller inte men vi är ju alla lika mycket värda. Nej usch! Hoppas hon mår bra efter de elaka barnens beteende. Ha en trevlig midsommar! =D

Svar: Visst är hon fin! Ingen falsk blygsamhet från min sida vad gäller det inte ;)Jag tänker att ingen får bete sig så mot någon annan oavsett antal kromosomer. Kanske, och förmodligen, hade situationen varit likadan på kalas även om Hedvig skulle haft 46 kromosomer som du och jag. "Felet" var nog att hon var ny, jag tror att några kanske inte tyckte att hon hade där att göra liksom, hon var inte en i gänget. Det hade inte varit okej då heller. För min del, som mamma till Hedvig med Downs syndrom, är det naturligtvis det jag relaterar till i min ledsenhet. Det är de elakheterna jag har erfarenhet av och så klart också det som först hoppar upp i mitt huvud.
Det fina med Hedvig är att hon lever mycket här och nu. Hon kommer säkert att ta upp händelsen fler gånger, men hon har förmågan att lägga saker åt sidan och glädja sig åt nuet istället. Jag kan lova att vi i familjen de senaste dagarna lagt oss vinn om att hon skall ha roligt ;)
Trevlig midsommar till dig också! <3
Jessica

72 Sören Olsson:

skriven

Jag tycker att din beskrivning av födelsedagen visar så tydligt hur viktigt det är med information och spridning av kunskap om våra fantastiska annorlunda prinsar och prinsessor.
Rädsla för det man inte förstår är det som skapar alla dessa smärtsamma situationer.
Barnen ger uttryck för det som dras föräldrar tycker, tänker och ibland inte ens själva har koll på att de går omkring och bär på.

Jag tror personligen att det är viktigt att arbeta för ökad mångfald i alla situationer.
Mångfald berikar. Enfald begränsar.

Vi har varit med om liknande situationer genom livet med vår annorlunda prins. Det gör ont i oss föräldrar. Det gör ont att se smärta i sina barn.
Att inte kunna göra något annat än att vara med sitt barns smärtsamma upplevelser av livet.

Jag skickar massor av värme till hela er familj. Extra mycket till fantastiska Hedvig.
Kram
/Sören

Svar: Visst är det så att okunskap föder rädsla som i sin tur föder elakhet (inte alltid, men ofta). Har man ett hem där det finns acceptans, tolerans och förståelse för alla människors lika värde, för mångfald etc så tror jag inte att några stora sätta-sig-ner-och-prata-allvar-samtal egentligen är så nödvändiga. Jag tror att barn präglas även av de osagda orden. Dessvärre gäller det även åt andra hållet. Finns inte acceptansen och förståelsen snappar barnen upp det och har det som rättesnöre (naturligtivs) vare sig det är uttalade ord eller själva prägeln på hemmet. Olika berikar, det hävdar jag bestämt. Min äldsta dotter sade då hon var tio år (då var Hedvig tre år): Alla familjer borde ha en extra kromosom, då skulle världen ha varit snällare...
Hennes ord träffade mig starkt och det har inte gått en dag sedan dess utan att jag tänkt på hur rätt hon faktiskt har!
Tack för fina ord och värme!
Kram
Jessica

73 Emil H:

skriven

Jag har tyvärr ingen erfarenhet av barn med "glädje-kromosom" men har jobbat något år med en arbetskamrat som har.
Jag kan säga att jag driver och pratar med han precis som med alla andra.
Har aldrig sett han arg eller ledsen och han sprider en stor glädje på arbetsplatsen.
Han och hans arbetskamrat (då de är vaktmästare) åker på hockeymatcher och även till turkiet 1-2ggr om året och de är det han pratar om 60% av gångerna.

Då vi är på en skola så trodde jag i början att barnen (6-13år) måste vara jobbiga åt han och skratta bakom hans rygg, men verkligen INGEN behandlar honom annorlunda.

Att folk behandlar dem annorlunda och ta avstånd har jag svårt att förstå.
Att bara se hans ständiga glädje, upptåg och hans totala avsaknad för att skämmas när de hanr hejvilt med gifta och ogifta damer gör då mitt liv till ett bättre liv.

Jag tycker du ska stå på dig och låta henne gå på så mycket hon vill.
Förklara för föräldrar kanske att de får förklara för sina barn att de inte är något fel på henne och att hon bara är blyg.
De är inte hon som är annorlunda, de är alla andra som är de.

Ha en bra midsommar!
Emil

Svar: Det du skriver gör mig glad! Det ger mig förhoppningar om att lilla H även kommer att få ett rikt, glatt, varmt och kärleksfullt vuxenliv ifrån sin omgivning <3En trevlig midsommar till dig också och tack för dina ord som jag kommer att bära med mig.
Jessica

74 Joakim:

skriven

En gammal vän länkade det här inlägget.
Vad jag inte kan förstå är hur många av dagens barn kan ha så mycket saker och möjligheter som inte vi hade när vi var yngre men samtidigt ha lärt sig så lite empati jämfört med vad man själv lärde sig när man var liten.
Jag kan tipsa om att det finns fördomsfria virtuella spelvärldar runtom på nätet där olika kan ta en paus från kampen i verkligheten ibland och vara jämlik, utan att för det uppmuntra en introvert utveckling. Min äldsta brorson är lite blyg av sig och har fått goda utlopp för roliga upptåg och tankar i Mincraft t ex (som går att börja med väldigt ung). Peace!

Svar: Det ligger mycket i det du skriver... Det är kanske lätt idag att ge sina barn allt utom tid? Jag vet att alla föräldrar strävar efter att få tid med sina barn, något annat menar jag inte. Men hur det än är tycks tid vara en bristvara och tid behövs för att prata, resonera, förklara, visa, se och förstå.
Hedvig älskar de virtuella spelvärldarna och just Minecrafts som du nämner spelar hon gärna. Tack för dina ord! :)
Jessica

75 Ewa-Marie:

skriven

Kommer att tänka på uttrycket: Barn gör inte som man säger, barn gör som man gör!
Det ni råkat ut för är som jag ser det, ett slags främlingsrädsla - rädsla och oförståelse för det som är främmande och olikt i vardagen. Då behöver någon hjälpa dem att förstå! När mina barn gick på dagis, var en flicka i gruppen gravt CP-skadad utan förmåga att prata eller klara sig själv. Men alla räknade med henne. De var inte rädda för det okända, för någon hade förklarat. När de kastade boll i ring, var naturligtvis även L med. De kastade till henne också och hon trivdes. Hur det gick till? Någon annan slängde sig fram och tog emot åt henne och sade att de var L. De pratade med henne som om hon kunde svara, fast de visste att de inte skulle få några ord tillbaka. Bara ljud. Men det räckte för dem.
När min son gick i 5:e klass fick en av pojkarna i klassen plötsligt oförklarliga epilepsianfall och svimmade av minst en gång om dagen. Det skrämde barnen som inte förstod. Då kom hans mamma till klassen och berättade. De fick lära sig hur de skulle agera, vad de inte borde säga och vad de gärna fick säga. Sen var det inget konstigt längre och alla blev ett team som stöttade P.
Att vara olik är att möta andra svårigheter än dem som är en i mängden. Man bär den ofrivilliga bördan att bidra till att hjälpa sin omgivning att utveckla empati och tackla sin främlingsrädsla. Nästa gång Hedvig skall möta främmande barn och vuxna, så kanske du kan hjälpa dem litet i förväg? Hjälpa dem förstå och lotsa dem i deras beteende? Jag tror mer på det än på hårda tillrättavisningar till ett 7-årigt barn.
Kram till dig och till din söta dotter <3
Ewa-Marie

Svar: Vilken fin historia om den lilla flickan och även om pojken! Det värmer. På dagis var Hedvig definitivt en i gänget, i skolan likaså. Dvs hos alla de som känner henne och ser allt det vackra hos henne.
Visst behöver någon hjälpa barn att förstå. "Någon" är alla vi vuxna som finns runt omkring alla barn. Att hjälpa, informera, vägleda och visa dem att olika berikar - det är alla vuxnas ansvar. Det som blev svårt i söndags var att jag inte vill förklara saker ovan Hedvigs huvud. Hon vet att hon har Downs men har inte riktigt insikt om vad det innebär och att då, där och då liksom, förklara när hon själv kanske inte förstår kändes inte så bra...
Kram
Jessica

76 Sierenna:

skriven

Fick er länk via en vän.
Läste och grät.
Kände så mycket kärlek med er men det jag vill ha sagt fastnar i huvudet.
Din dotter och ni är så modiga och beundransvärda.
Vad för rätt har jag att sätta min åsikt och mina ord på det livet ni lever?
Känner sådan beundran att ni trotsar fördomar även om jag förstår att det kan såra många gånger.
Jag önskar en all kärlek , ljus och lycka.
Kommer fortsätta läsa er blogg.
Kramizzar
Sierenna

Svar: Tack för kloka och fina ord! Kram <3
Jessica

77 Miriam:

skriven

Jag skulle vilja tillägga att vi vuxna har ett ansvar att hjälpa våra barn att se olikheter på ett empatiskt och positivt sätt. Så ofta som vuxna dragit undan sina barn när min bror varit i närheten, ni skulle bara veta. Både när han var liten och nu när han är vuxen.
Ett alternativ till det beteendet skulle kunna vara att säga Hej!

Svar: Vi vuxna, inte bara föräldrar utan alla vuxna, har ett enormt ansvar till alla barn. Inte bara till våra egna barn utan till alla barn. Vi är skyldiga dem att vara goda och empatsika förebilder och guida dem rätt. Så bra du samanfattar det: ett alternativ till beteendet skulle kunna vara att säga Hej.
Kram
Jessica

78 Anonym:

skriven

Jag har läst ditt inlägg från början till slut, och bara blivit argare och argare över vad som hänt din fina dotter. Inte arg på barnen, för dom är "bara barn", utan på föräldrar som inte kan lära och uppfostra sina barn till att det finns olika sorters människor och att alla är lika mycket värda, och ska behandlas på samma sätt!
Men sen rotar sig en annan tanke i min hjärna... Om varför inte DU, som mamma, tar ditt ansvar och LÄR din dotter stå upp för sig själv? Kanske är det bara hur du skrev och jag uppfattade det, men som jag läste din text, så sa eller gjorde du ingenting förrän incidenten med flickorna och hamsterhjulen, utan gick efter din dotter när hon satte sig någon annanstans och lekte med något annat. Du sa inte till dom, du pratade inte med deras föräldrar om hur deras barn uppförde sig, du gick bara efter din dotter tyst och satte dig och lekte med henne, och önskade att HON kunde stå upp för sig själv. Jag menar inte att låta hård, och jag vill inte på NÅGOT SÄTT säga att du gör något fel som mamma, utan jag menar bara helt enkelt att hur ska din dotter lära sig att stå upp för sig själv, om inte du gör det också? Barn gör inte som man säger, utan som man gör. Om du inte gör något åt det när din dotter blir illa bemött av andra barn, så kommer hon "lära sig" att det är så man ska göra, inte stå upp för sig själv och säga ifrån, utan tyst gå därifrån, sätta sig någon annanstans och göra något annat.

Svar: Visst är barnen "bara" barn och de agerar utifrån hur de lärt sig, vad de har med sig etc. Däremot har jag nog uttryckt mig oklart när du har uppfattningen att jag inte gjorde någonting, att jag inte stod upp för Hedvig. Det gjorde jag, jag kunde gjort mer, absolut. Det kan man nästan alltid göra. Jag gjorde vad jag där och då klarade av utan att brista helt. Jag fanns vid hennes sida, jag var hennes hjälp-jag, jag svarade på alla frågor i hennes ställe då hon inte kunde, jag ifrågasatte varför just hon inte fick leka med den och den leksaken, varför hon inte skulle få glass etc. Jag satte mig inte tyst och lekte med henne, jag hade en ständigt pågående dialog med henne, jag lirkade och lockade för att få henne med i leken, med de andra barnen etc. Hade jag inte gått efter henne hade hon suttit alldeles själv och det vill jag inte. Jag känner ju lilla H och vet att hon inte på några villkor hade gått tillbaka till de som just skrattat, hånat och/eller skällt ut henne. Det i sig tyder på integritet hos henne tycker jag, om än att jag önskar att hon hade varit lättare att locka. Så jo, dina ord tar hårt,.. Jag står upp för henne ideligen, både inför henne och då hon inte är med. Du måste missförstått mig helt eftersom du skiver att jag inte stod upp för henne och också då ifrågasätter hur hon själv kommer att kunna stå upp för sig själv...
I efterhand kan jag naturligtvis tycka att jag skulle gjort mer, men inte heller jag är mer än människa. Att gå en trappa ner och be föräldrar jag aldrig mött om hjälp och själv känna att jag går sönder av ledsenhet, det kräver sitt mod och just det modet hade jag inte jusd där och då. Men att jag inte stod upp för Hedvig, det är inte sant...
Jessica

79 Anna:

skriven

Fruktansvärt! Helt otroligt att människor kan bete sig såhär, det gör ont i hjärtat. Hedvig låter som en helt underbar tjej!

Svar: Hedvig är en underbar tjej, verkligen <3
Jessica

80 Pernilla:

skriven

Är en gammal kollega till Erik från Dickson tiden. Jag vet hur engagerade ni är i er fina tjej. Blir så ledsen när jag läser detta. Du är så otroligt stark och kämpar för din dotter. Fortsätt kämpa på. Hon är så otroligt fin på bilden i sin fina vita klänning. Pernilla

Svar: Jag minns dig Pernilla! Jag minns att du, kanske utan att veta om det, var ett stort stöd för Erik då lilla H vände lite upp och ner på vår värld då hon kom till oss. Så himla stark vet jag inte om jag är, känner mig hyfsat skör ;) I alla fall i situationer som den som uppstod. Men man står upp för sina barn, i vått och torrt, och jag kommer aldrig vika mig på den punkten att olika berikar. Jag önskar bara att alla förstod det...
Kram till dig från oss
Jessica

81 Sara Sundström:

skriven

Hej, jag vill bara säga att din dotter är jättesöt o mitt hjärta brast för henne och hur hon blev bemött av de andra barnen på kalaset. Jag har själv haft en svår uppväxt och vet hur elaka barn är. Jag är född med missbildade händer och alla runt mig behandlade mig som en utomjording. Att bli hånad o skrattad åt var vardag för mig. Sen kom slagen, knuffarna o de fällde dagligen krokben på mig. Senare kom ensamheten! Jag blev totalt utfryst, jag var som en skugga i korridorerna på skolan. Idag är jag 29 år o mamma åt en fantastisk flicka och jag har mer eller mindre gjort det till min livsmission att lära henne hur man handskas med mobbning o hur man ska bete sig och inte. Jag är väldigt noga med att lära henne att ta hand om vänner som kan vara extra utsatta och det vet skolan oxå om så dom rapporterar till mig om hon skulle bete sig illa.

Svar: Åh vad ledsamt att höra om din uppväxt och vad du varit utsatt för. Med dig som mamma kommer din dotter aldrig tillhöra de som utövar mobbing och hon kommer att stå upp för det som så väl behöver det. Eloge till dig och din dotter!<3
Jessica

82 Kirsten Jensen:

skriven

Hej
Jag har bott i England i 30 år och vet inte hur ni gör i Sverige men hos oss var det många barn både med inlärningsproblem eller Downs syndrome eller fysiska svårigheter som gick i samma lekskola och sedan följde i samma skola som sina kompisar. På så sätt blir ingen utanför och barn lär sig att vi är alla olika och unika och alla har vi goda och mindre goda sidor och ingen är mer eller mindre värdefull än någon annan. Du skall nu inte tro att det skedde per automatik, ofta fick föräldrarna tjata för att få in sina barn på skolan med sina kompisar men med rätt stöd i skolan kunde de sedan fullfölja skolgången med sina kamrater. Och det stödet skall alla ha, överallt. Vi är alla unika och vi är alla en och samma, som del av mänskligheten. För övrigt är det också mera vanligt att människor med nedsatt syn, hörsel och rörelseförmåga är ute och arbetar i alla möjliga jobb i England. Det ser jag inte i Sverige. Här förväntas de sitta och ta emot sitt soc bidrag och vara tacksamma! Människan har ett behov att vara med och tillhöra samhället att känna att de bidrar med något - om det så är hårt arbete eller att glädja andra människor bara genom sin existens!
Segregationen i Sverige känns lite otäck, denna hetsjakt på perfektionism, på den perfekta kroppen och det perfekta psyket - en jakt på en illusion som en kvarleva efter nazismens dagar. Med bristande tolerans för de som inte vill eller kan delta i denna jakt. Det finns en orsak till vår existens. Jämställdhet är inte bara en kön och rasfråga. Kämpa på och Lycka till. Kirsten

Svar: Sverige ligger mil efter i det avseendet, tyvärr. En skola för alla - det borde vara en självklarhet! Fördomar skulle minska radikalt och allas lika värde skulle tillvaratas på ett mer självklart sätt än idag. I Sverige kan du välja mellan särskola eller s k "vanlig" skola. I den "vanliga" skolan har då barnet rätt till stöd och resurs. I många fall fungerar det tyvärr dåligt i praktiken. Föräldrar får kämpa och slåss för både stöd och resurs. På pappret låter det bra...Du formar dina ord så väl kring vad som är viktigt! Det "perfekta" elitistiska samhälle vi har idag är både hårt och cyniskt.
Olika berikar...
Tack för mycket kloka ord :)
Jessica

83 Celine Ekelund:

skriven

Började gråta av texten...

Svar: <3
Jessica

84 Emma:

skriven

Jag är välsignad med en egen dotter, jag tycker du gjorde helt och alldeles rätt i att säga ifrån- jag hade dock frågat första barnet om det är så himla viktigt att prata jämt?
Min dotter är reserverad mot nya människor och varken svarar på tilltal eller säger nåt innan hon tycker det känns okej.
Är det fel? Jag svarar på tilltal men pratar knapphändigt med främlingar själv och jag vet att det är ok så länge man är normalt artig.

"Varför måste lilla H prata, det räcker väl att hon är med och leker?
Du vet väl att man kan leka på andra sätt än med hjälp av ord, ska vi se om vi kan bygga nåt utan ord, tillsammans?"

Och till flickornas rum hade jag nog försökt agera "bro" och hjälp lilla H genom att bara, i egenskap av pedagogisk och ansvarsfull vuxen, ta med henne in i gruppen.

Om nån, oavsett barn eller vuxen, hade ifrågasatt min dotter- som inte är olik utseendemässigt- "määäh varför ska HON va mä?! Då hade jag satt ner foten och fått den ungen att bara förstå att alla ska vara med och så är det med det. Det här är ett kalas och mitt barn är också bjuden och så är det.

Du bör kanske skaffa lite horn, istället för tjock hud... ;)

Kram till er båda- det rann många ilskna tårar ur mammahjärtat när jag kämpade mig igenom ditt inlägg. Kämpade för att inte ge upp och fräsa att mänskligheten är rutten och människor är korkade!

Kommer själv med sår och ärr ifrån barndomen och tänker minsann hjälpa till i striden för min dotter, genom att hjälpa till att lära hennes kompisar om värderingar, likavärde, empati och allt annat som alla andra vuxna tycks missa.

Kram!!

Svar: I efterhand är det så lätt att se vad jag borde sagt och gjort. Svårare är det, tycker jag, då jag är mitt uppe i någon ledsam situation, när smärtan griper tag i mig. Då är det inte alltid jag lyckas med det som kanske är vettigast - tyvärr.Sedan vill jag aldrig, aldrig glömma att barn är barn - även de som säger elaka saker. Man måste handskas varsamt med dem också och jag vill inte slänga ur mig något till ett annat barn utan att tänka efter. Den här gången var gråtklumpen i halsen för stor för att jag skulle resonera...
Kram
Jessica

85 Tiff:

skriven

Jag sitter väldigt långt bort ifrån er (USA) och gråter när jag läser detta! Blir så ledsen för alla dessa barn som inte kan se det fina med olikheter och arg på alla dessa föräldrar som inte har visat det för sina barn!
Av hela mitt hjärta så önskar jag att lilla H vet att hon är underbar precis som hon är och att hon är så djupt älskad och faktiskt beundrad av många för det extra kärlek och glädje som hon har!
Av hela mitt hjärta så önskar jag att DU vet att DU är en underbar mamma och människa!

Massor med varma kramar!!

Svar: Tänk att du sitter på andra sidan kontinenten och läser mina ord! Vilken grej det är med "nätet", vad världen öppnar sig.Olikheter som jag gärna lägger till begreppet mångfald, berikar - det är jag övertygad om. Lilla H är alldeles ljuvlig, precis som alla barn, och hon är familjens främsta läromästare i livet. Som mamma känner jag alltid att jag liksom inte räcker till, att jag borde kunna/klara/göra mer än vad jag gör men jag blir väldigt glad och varm av dina fina ord.
Många kramar till dig långt där borta
Jessica

86 Linda:

skriven

Jag blir så otroligt arg inombords när jag läser saker som detta. Att inte barnen har lärt sig av sina föräldrar att ALLA ska få vara med och leka oavsett vad. Att det inte finns, som du skriver, någon annan vuxen i närheten som kan säga ifrån. Och som framför allt kan vara en förebild och visa vad rätt och fel är. Eller att man istället för att låta barnen leka själva anordnat olika lekar eller liknande. Helt sjukt att det ska behöva vara så fel!!!!

Massa kramar till dig och jag hoppas att hon mår bra, hon verkar vara jättego <3

Svar: Alla de andra barnen fick vara med och jag klurar på om det var för att Hedvig var ny och inte en i gänget som det blev så här...? Det är fel oavsett tycker jag. Ingen, oavsett anledning, ska lämnas utanför. Det ordnades poängpromenad och jag måste säga att en av mammorna, min och Hedvigs fina kompis, försökte få med lilla H. Tyvärr var skadan då redan skedd och Hedvig var ledsen i hela sig och ville därför inte, och det Hedvig inte vill det sker inte - hon har en vilja som kan flytta berg :) Hade hon valt att leka själv och varit lycklig i det (vilket mycket väl kunde ha hänt) hade jag inte funderat så mycket, men när jag såg hur ont det gjorde i hela henne...
<3

Jessica

87 Lisa:

skriven

Jag gråter. Jäkla barn och jäkla ouppmärksamma föräldrar! Bra att du delar med dig. Jag har en "helt vanlig dotter", som jag vill uppfostra på bästa sätt. Och genom att ha läst ditt inlägg vet jag att jag kommer ha ögonen lite extra öppna, och kämpa med näbbar och klor för att göra henne öppen, tolerant och förstående. Kämpa vidare! Hedvig är värd att gå på kalas och leka med starwars figurer.

Svar: Åh, då är du en vacker ambassadör för samla små extra utsatta som så väl behöver det! Tack!
Jessica

88 Bam:

skriven

Jag har själv inte barn, och kan inte någonstans sätta mig in i den situationen ni hamnade i. Din dotter verkar vara en underbar person, hon hoppar ut genom skärmen och gör mig glad här hemma - och då känner jag ju inte ens henne på riktigt! Jag hoppas att gångerna ni behöver uppleva detta igen är få och att människor lär sig att acceptera andra för vad och vem dom är.

Svar: Hoppar ut ut skärmen och gör dig glad - vad härligt du skriver!!! Nu blev jag glad sv dina ord!Kram
Jessica

89 Helena:

skriven

Fy fasiken vad det gör ont att läsa det här. Jag skulle aldrig tolerera sådant beteende hos mitt barn eller hos andra heller, som det din dotter utsattes för. Din text påminner mig om vikten av att stå upp för att alla verkligen får vara med. Heja fina H, och heja dig mamma!

Svar: Vi måste hjälpas åt att stå upp för varandra, särskilt för de som behöver det allra mest.Kram
Jessica

90 Martina:

skriven

Sitter och gråter vid mitt köksbord efter att ha läst din berättelse. Tack för att du delar med dig. Mest för att den får mig att tänka, gör jag tillräckligt. Lär jag verkligen mina barn att det är ok att vara annorlunda eller kommer mina barn vara ett av dem som skrattar och vänder ryggen. Jag vill inte tro det men jag kan inte heller blunda för att risken finns. Jag ber dig snälla att inte hindra underbara vackra H från att gå på kalas. Hon är viktig och en viktig del av vårt samhälle. Jag ber dig detta inte för Hs skull utan för våran. Vi behöver få träffa små underbara H och lära våra barn att annorlunda är lika bra. Det är mycket att begära, jag vet, men det är viktigt. Mest för att vi som står utanför så gärna säger och tror att vi är toleranta och öppna men när det kommer till kritan är vi otroligt osäkra och rädda för mötet när man är där. Jag vill inte att mina barn ska känna så. Pussa lilla H extra, hon är otroligt fin. Jag lovar dig att jag ikväll ska ha ett samtal med mina barn om små underbara människor som är annorlunda och vackra. Kram Martina

Svar: Bara att du tänker så gör att dina barn kommer att bli empatiska och se att olika berikar!Kram och tack för värmande ord
Jessica

91 Eva:

skriven

Jag blir så enormt ledsen när jag läser detta. Mest om synd tycker jag om Hedvig och dig men även om de andra barnen och föräldrarna som är så ovetande/ignoranta att de inte ser eller vill se och låter sina barn bete sig så.

Jag är så glad att mina barn kan följa med mig till jobbet på dagcenter och se att människor faktiskt kan se olika ut och att alla inte kan prata ordentligt.

Svar: Du ger dina barn en bra värdegrund att luta sig mot.Kram
Jessica

92 KIKKI:

skriven

Alltså jag blir så jävla arg..Vad är det för föräldrar till de andra barnen? Skulle mitt barn göra minsta lilla mot något barn så skulle det bli liv i luckan kan jag lova. Förstår hur du känner..har en son på 4 år med utv-störning som inte kan gå själv, pratar inte alls osv, än så länge har det gått bra med alla barn på dagis, men man oroar sig inför det som komma skall när barnen blir äldre... :( Massa kramar till er!!!!

Svar: Dagis har alltid fungerar bra för Hedvig, likaså skolan. Det är i situationer med nya barn - eller vuxna också för den delen - som tråkigheter kan uppstå. De behöver inte uppstå och gör oftast inte som tur är, men ibland så...Kram
Jessica

93 C:

skriven

Min son har adhd och är autistisk- känner igen dina tankar så otroligt väl! På söndag har en klasskompis kalas...inbjudan ligger gömd i min almanacka....

Stor kram till dej och jag hoppas ni får en fin midsommar!

Svar: Åh, jag hoppas att ni går på kalaset - tillsammans. Håller tummarna för att den som får jätteroligt!Kram
Jessica

94 STINA S:

skriven

Hej,
Vilken text. Jag önskar så att lilla H inte fick eller ska få den behandlingen. Ingen ska behöva känna utanförskap.

Jag vill gärna publicera en länk eller text på allt för föräldrar. Du får gärna maila mig.

Stina.sandstrom@alltforforaldrar.se

//Stina

Svar: Hej Stina!Sant, ingen ska behöva känns utanförskap.
Mailar dig gärna om text. Hör av mig till dig under helgen då jag i skrivande stund befinner mig i båten :)
Jessica

95 Julia & de ungerska svansviftarna:

skriven

Hittade denna bloggen genom en länk på facebook.
Jag vet inte vad som fick mig att gå in och läsa, och att fortsätta läsa.
Tårarna rann till detta inlägg.
Jag kan absolut ingenting om down syndrom, men jag tycker att det verkar vara en underbar liten tjej du har!

Min värsta mardröm är att mina eventuella framtida barn ska bli mobbade, som jag blev under skoltiden.
Med den absolut värsta mardrömmen är att de ska bli mobbare.

Jag hoppas att kalaset inte satte alltför djupa sår i Lilla H och att hon kommer över det och släpper det.
Lycka till!

Svar: Hedvig är en fantastisk liten tjej! Verkligen!En styrka hon besitter är att leva här & nu. Det gör också att hon idag är en glad liten tjej igen. Säkert kommer händelsen komma upp igen, det är inte så att hon glömmer oförrätter, men det hindrar henne inte ifrån att glädjas åt nuet.
Kram
Jessica

96 Daniel:

skriven

Ett hjärtskärande, modigt och oerhört viktigt inlägg. Glöm aldrig de finfina människorna ni har omkring er. Allt annat är bara detaljer.

Tack!

Svar: De finfina njuter vi av! Som tur är de flest :)
Jessica

97 Petra:

skriven

Man blir bara så arg och så ledsen :( Det är vi vuxna som skall ge modellen åt våra barn. Man skulle tro att vi kommit längre än så här… Styrkekramar!

Svar: Sant!Kram
Jessica

98 Johanna Koo:

skriven

<3

Svar:
Jessica

99 Pammis:

skriven

Försöker mota tårarna och känslorna. Har en lillebror med Downs och känner så väl igen ditt tänkesätt. Även syskon tacklas med känslan av hjälplöshet inför alla elakheter som kan drabba ens syskon.

Någonstans för ett tag sedan så var det någon som sa att människor med Downs är änglar som kommit till jorden för att sprida kärlek och kunskap om oss själva och om andra människor.

Tack för att du delar med dig och sluts aldrig skydda din dotter, det kommer göra henne trygg inför livet senare!


Svar: Åh, då vet jag vad du brottas med... Jag ser vad Hedvigs syskon får utstå, både mot dem själva men ffa hur de måste handskas med människors synsätt på deras älskade lillasyster. Det gör ont hos dem, som hos dig. Vad vore våra små änglar utan er fantastiska syskon?! De vore fattiga! Ni är bäst ni syskon!Änglar... så är det Pamira! Änglar är de minsann...
Kram
Jessica

100 Jolly:

skriven

Kan inte HAN uppföra sig artigt mot de andra barnen på kalas? Oartiga barn får lov att gå hem (och skämmas).

Fritt fram att uppfostra andras barn då de egna föräldrarna tydligen inte räckt till.

Svar: Mmm, fast jag tänker att han ju också är ett litet barn och små barn måste man handskas varsamt med. Vad vet jag om honom...? Tänk om han har någon problematik, någon svårighet som jag inte känner till? Dundrar jag då på med storsläggan är jag ju inte bättre... Jag försökte lirka och svara vänligt. Jag borde gått till någon vuxen som kände honom, det är lätt att vara efterklok. Men det gjorde lite för ont, klumpen i halsen var lite för stor och tårarna bakom ögonlocken lite för nära,..
Jessica

101 Erika:

skriven

För jävligt, rent ut sagt! Förbannad blir man. Mest förbannad på andra föräldrar som väljer att inte kolla hur sitt eget barn hanterar att bete sig normalt, mot ett barn som är fullt normalt med ett extra stort hjärta! Förbannad över att berörda föräldrar inte sätter sig ner och utbildar sitt eget barn i vad och varför detta barn med extra stort hjärta, pratar/beter/ser annorlunda ut gentemot en själv. Förbannad över att berörda föräldrar inte utbildar sitt eget barn till att leka, prata och bete sig lika mot alla. Förbannad över att berörda föräldrar är för "godtrogna" till sitt eget barn och dess uppfostran. För många av de andra kalas barnen var detta säkert första mötet med ett olikt barn - vilket ypperligt tillfälle att förklara och samtidigt få en fantastiskt fin bild av en värld, helt olik men ändå fantastisk lik deras egna. Lever själv med en fantastiskt envis, pratglad och livsglad liten ds flicka i min närhet, som jag aldrig skulle vilja ha bort från min vardag. Sänder en kram till hela din familj och ger dig en klapp på axeln för ditt enorma tålamod med de andra kalas ungarna. En annan hade gått bärsärkagång ;)

Svar: Jag tänker lite så här, att föräldrar (och andra vuxna också för den delen) säkert inte tänker tanken att prata med sitt barn om olikheter OM man inte har någon i sin absoluta närhet. Å andra sidan kan man ju tänka att om man inte känner någon som är lite olik så stöter man ju på olika människor ändå i situationer då man har sitt barn med sig. I dessa situationer har jag alltid bett mina barn att inte stirra, jag har - då eller efteråt - förklarat varför den människan kanske såg annorlunda ut eller kanske betedde sig annorlunda. Jag har aldrig själv gjort någon stor grej av det, för för mig är det ingen stor grej. Vi är alla olika och jag envisas med att tycka att människor som inte är goda och visar empati har en större funktionsnedsättning än någon annan. Föräldrarna på det här kalaset skapade inte min ledsenhet. Åsynen av hur ledsen hela lilla H blev i hela kroppen inifrån och ut skapade min ledsenhet. En vetskap om hur grym världen kan vara - det gör ont.
Jag är glad att du är glad för den lilla underbara ds flicka du känner, glad att du tycker olika berikar. Tackar också för klappen på axeln, de var ändå alla små barn och jag vill inte göra illa någon. Bärsärkargång gör sig bäst utan mamma som brister i storgråt :) Bättre då att hoppa över bärsärkargången...

Kram
Jessica

102 Fanny:

skriven

Hej
Nu rinner tårarna på mig. Men jag tänker också att det på någon vänster måste vara oss med "tillgång" till olik barn som lär andra respekt för varandra, för allt olikt är läskigt och främmande, om det är ny mat eller ett barn med Downs spelar ingen roll. Tyvärr!
Jag tänkte även passa på att tipsa om Scouterna som är en fantastisk organissation där alla får vara med. Även om vi som ledare ibland behöver stödet och hjälpen av föräldrarna gör vi allt för en rättvisare värld. Är själv uppvuxen med scouterna där jag haft ledare med Downs och sen jag själv blev ledare för 7 år sen har jag på min avdelning haft 3 barn med Downs som nu gått upp till äldre grupper. Vi har även läger varje sommar på många ställen i Sverige för olika barn där det även åker "lika" barn, vi mixar grupperna och de får lära sig att hjälpa varnadra och visa respekt för alla.
Har du frågor är det bara att skicka iväg ett mail.

Svar: Åh vad dina ord är sanna!Visst är olika skrämmande! Allt man inte har kunskap om är lite skrämmande och det är inte alltid man vet hur man ska bete sig. Jag ser hur t ex mina andra barn beter sig helt otvunget och avslappnat gentemot barn och vuxna med diverse funktionsnedsättningar. Det är ju för att de vet hur de vill Hedvig ska bli bemött, de vet att alla inte är lika, de vet att alla människor är lika mycket värda oavset man är olik eller inte. Därför hävdar jag envist att olika berikar.
Scouterna - dem har vi inte tänkt på! Min man googlade så fort han läste din kommentar och visst finns de här i närheten. Dem ska vi absolut ta kontakt med. Kanske jag kan maila dig frågor?
:)
Jessica

103 Anna:

skriven

Tack för en fin text! Har inte läst din blogg tidigare men fick en känsla av att du är lite överbeskyddadnde. Det här är bara min första reaktion efter att ha läst texten, men det är klart att jag inte känner till och vet bakgrunden. Önskar dig och din söta dotter lycka till och speciellt mycket kraft till dig som mamma!

Svar: Hej Anna!Tack för dina ord. Visst är jag lite överbeskyddande! Du har helt rätt. Jag är en kycklingmamma av värsta/bästa (beroende på hur man tolkar det) sort. Det som känns kanske lite mer befogat med att vara överbeskyddande med lilla H är det faktum att hon faktiskt inte kan ta för sig på samma vis som många andra barn. Ta för sig, det kan hon - det ska Gudarna veta - men det är hemma, i vår trygga vardag. Att ta för sig i relation till andra barn, utan funktionsnedsättning, där ligger hon i lä om jag ska vara ärlig. Att då stå och se på hur andra barn (vuxna med för den delan) trampar på henne och hon inte kan "ge igen" på lika villkor, det gör så ont.
Eftersom du inte läst tidigare blir jag osäker på om du vet att Hedvig har Downs syndrom? Envis som synden och har kommit och kommer att komma långt med sin enorma nyfikenhet. Men i jämförelse med barn utan Downs så ligger hon milsvid efter och jag känner nog att hon ibland behöver ett "hjälp-jag". Rätt eller fel, det vet jag inte....
Tack för kraften du skickar, det värmer ;)
Jessica

104 Lena Bergstedt :

skriven

Vet precis hur det känns. Vid ett tillfälle när Kimmi gick på dagis blev alla tjejerna bjudna på kalas. Alla utom Kim. Dessutom var kalaset i grannhuset. Kimmi stod vid staketet och undrade varför inte hon fick gå dit. Hon var både ledsen och oförstående. Trots att det var en varm sommardag, tillbringade vi den i soffan med filmmys för att hon skulle skippa se alla andra flickorna från dagis leka,fika och ha roligt. Sånt gör ont i mammahjärtat:(

Svar: Det var det värsta jag har hört!!!Det har Hedvig aldrig varit med om bland sina "egna" kompisar, bland de som känner henne. Nu ställer jag samma fråga som de flesta som kommenterat har ställt till mig; hur kunde de vuxna låta detta ske?!?! Dessutom grannar?!?! Fruktansvärt!
Jag önskar lilla Kimmi bodde granne med oss, då kunde vi kalasa tillsammans varenda dag <3
Sådan smärta sitter liksom kvar i mammahjärtat....
Jessica

105 Pia:

skriven

Åh så ledsen och arg jag blir över det ni råkade ut för på kalaset. Vet inte vad jag ska skriva, men hoppas verkligen att lilla H slipper möta för många av den sortens bemötanden.
Kram till er!

Svar: Som tur är händer detta inte ofta. Det har hänt förut, men den här gången blev det så mycket värre, så mycket mer ledsamt eftersom lilla H själv plötsligt förstod och insåg...Kram
Jessica

106 Karin Malm:

skriven

All kärlek och styrka till er. Jag blir så oerhört ledsen. Må din fina dotter aldrig mer behöva uppleva detta utanförskap igen. Varma kramar till H och dig.
/Karin

Svar: Mmm, det var tufft i själen om jag ska vara ärlig, det onda sitter liksom kvar och sitter kvar. Det är inte så ofta ett så tydligt utanförskap drabbar lilla H som tur är men de gånger det gör det vill jag vända hela världen rätt igen.Kram och tack för dina ord
Jessica

107 Nettan:

skriven

Blir otroligt rörd för vad ni varit med om, att inte dom vuxna som anordnade kalaset ej var mer uppmärksamma. Jag arbetar med barn och vid varje konflikt börjar jag alltid med att om barnen skulle vilja byta roller med varandra ( om den eller de skulle vilja vara den dom var dum mot) och jag får alltid ett nej till svar , frågar då varför, och så fortsätter diskussionen det slutar oftast med att barnen säger förlåt och jag avslutar med att säga " sjysst annars tyst" ett bra ordval tycker jag. Önskade att dom vuxna var mer delaktiga för det är inte barnen som blev sådär bara utan dom är formade av dom vuxna från början . Önskade att barnen skulle förstå hur illa dom gör sina vänner omkring sig genom att tala om att de inte duger till. Hoppas lilla H får komma på ett nytt kalas med underbara förstående vuxna och barn så att hon förstår att hon är underbar och fin . Kramar till dig och H.

Svar: Schyssst annars tyst, vilket bra motto! Det tar jag efter!Visst är det så att barn inte bara "blir" si eller så, visst formas de av oss vuxna runt omkring.
Vid kalaset var det nog så att ingen förstod för de var en våning ner, knappt någon kände lilla H eller mig, de som gjorde det försökte få med Hedvig i leken, till bords etc men då var det försent. De förstod inte att Hedvig var ledsen och sårad, de trodde att hon inte ville (vilket ganska ofta är fallet) och jag sade inget. Jag sade inget för jag hade gråten i halsen själv...
I det här fallet ligger min ledsenhet inte i vad de vuxna gjorde eller inte gjorde, min ledsenhet ligger i hur ledsen hela lilla H blev i hela sin vackra lilla kropp.
Kram och tack för kloka ord
Jessica

108 Linda:

skriven

Dock var det ju bara barn, de är inte vana med sånt som är annorlunda helt enkelt. Men vissa tar det ju bättre än andra. Otroligt dåligt av föräldrarna endå, de bord ju förbereda barnen och berätta att annorluna inte är fel, ens försöka säga åt dem att vara snälla mot henne.
En sak som jag märkt tydligt i min syster med ds, är att hon kan grubbla på linkande situationer jättelänge, men plötsligt får hon en ideé och omvandlar det till något positivt, eller så gråter hon ut en liten stund och tänker aldrig mer på det. Är rätt säker på att det är en vanlig tendens för "special barn".
En fantastisk blogg har du också! Lycka till med allting. :)

Svar: Tack! Det var fina ord!Så funkar nog Hedvig också - tror jag, hon är ju inte nio år fyllda ännu och har ännu svårt att formulera tankar i ord. Hur gammal är din syster?
Kram
Jessica

109 Ellen:

skriven

Barnen på det kalaset behöver lite mer respekt för andra, både din dotter och dig. Att de kan säga såna saker framför och till dig, säger mig att de behöver lära sig att respektera vuxna! Jag vet själv hur det känns att tillrättavisa andras barn, inte är det kul, men om det måste ske så borde de ha vett att be om ursäkt!
Prata annars med de andra föräldrarna vid ankomst om att lilla H är lite speciell och be dem komma med och uppmuntra sina barn att inkludera din dotter, kanske presentera dem osv. Förhoppningsvis förstår de och försöker hjälpa.
Hoppas lilla H aldrig ska behöva bemötas på det viset igen. Du har en jättevacker liten tjej!

Svar: Förmodligen hade den här situationen uppstått även om Hedvig inte haft sin lilla extra kromosom? Kanske är det så att de (två, tre av de barnen som var på kalaset) inte accepterade en nykomling i gänget? Jag vet inte och jag kommer aldrig att få svar på det. Inte heller det är okej naturligtvis. Ja, visst är hon fin, vår lilla H! <3 Tack för vackra ord!
Jessica

110 Smilla:

skriven

Hej, Hedvigs mamma.
Jag brukar aldrig läsa okända och för mig "ointressanta" bloggar eller ens enstaka inlägg. Jag läste för ovanlighetens skull hela detta inlägg efter att en bekant delat det på Facebook.

Först vill jag beklaga att Ni fick genomlida denna upplevelse!
Sedan vill jag svära mig galen och be de okända barnen på kalaset dra åt helvete och stanna där.
Jag kan inte förstå, och accepterar verkligen inte att inte någon av alla föräldrar inte "styrde runt" lite på kalaset. Jag kan inte förstå att människor kan vara så blinda!
Vilken go mamma du är tänker jag. Som fräste ifrån till ungarna för Hedvig!
En avhyvling och tillrättavisning skulle dom ha.
Fan vad ledsen jag blir när jag läser hur jävliga de andra barnen var.

Jag hoppas både du och Hedvig får stöd och hjälp i fortsättningen, att Ni får hejdundrande skinn på näsan att stå upp mot alla jävla hemskheter här i världen, och att Ni blir trygga, lyckliga och härliga medmänniskor som påverkar andra.
Ha en underbar sommar!
M V H
Smilla

Svar: Hej Smilla!Vad kul att du ändå tittade in här och både läste och kommenterade :)
Ibland tänker jag att saker och ting kan vara ointressanta tills man plötsligt snubblar över något eller får en anledning att lära sig mer.
Hedvigs sorg och ledsenhet på kalaset gör mig ont. Egentligen har nog några sådana här situationer uppstått tidigare i Hedvigs liv. Jag uppfattar dock inte att Hedvig själv tidigare lagt så mycket vikt vid det. Den här gången gjorde hon det och hon blev så sårad.
Mitt hårda skal/skinn/horn i pannan jobbar jag på ;) Jag vill inte bli en hård människa, inte alls, men jag tänker heller inte låta någon trampa på den som allra minst behöver det!
Ha en fin sommar du också och välkommen hit igen!
:)
Jessica

111 Anna:

skriven

jag kom in på din blogg av en ren händelse. Jag är mycket berörd av det du skriver och av din dotter. Ni är starka.
Något som gjorde mig arg och irriterad var bristen på kontroll från föräldrarna som fanns på kalaset.
När mina barn har kalas och jag har 4 st så det blir en hel del kalas. Då sitter jag inte fast i köket, jag rör mig runt i huset, kikar på vad barnen gör, ser till att ingen blir utanför, försöker få med dom som verkar sitta själva. Det är ju en skyldighet som "värdinna" anser jag.

Bara för att det är tyst när barnen leker så måste man ha koll. Mobbing finns på alla plan.
Tycker att det är mycket respektlöst.
Sen borde ju föräldrarna ha reagerat när Hedvig inte kom ner till korven, redan där ska det fångas upp!!!
Det är inte du som bara ska behöva säga till barnen eller någon annan vuxen, det är värdinnan som ska ha den kollen.
När sen hon inte kom ner till glassen, ja då är det verkligen akut!!

Fruktansvärt dåligt av föräldern som höll i kalaset. Var var dom föräldrarna som kände er? Var var barnet som bjöd henne?

Jag blir så ledsen när jag läser detta.

hoppas att Hedvig har kommit över detta och skrattar och ler som aldrig förr.

Sköt om er.
KRAM <3

Svar: Tack för fina ord! Visst är det så att man som kalasvärdinna har ett ansvar att se till att alla barn trivs. Dock tror jag inte att någon av dem uppfattade att Hedvig var ledsen. Att hon inte kom ner och åt varken korv eller glass skulle kunna hända eftersom hon är envis som synden ;) Den förälder som känner oss var upp och lirkade och försökte få med Hedvig ner. Inte heller hon uppfattade ledsenheten och jag sade inget eftersom jag då förmodligen hade blivit ledsen själv. Jag vill inte och orkar inte gråta inför människor i ett kör då jag tycker att min dotter blir orättvist behandlad. Finfina kompis F som känner Hedvig frågade Hedvig om både korv och glass. När hon inte ville tyckte han nog inte att det var så konstigt, han känner hennes envishet.
MEN, det är så klart inte okej att det går till så här. Min ledsenhet låg (och ligger) främst i att den här gången uppfattade Hedvig så tydligt att hon inte var välkommen. Det var ett par barn som fick henne att känna så, och det gör mig helt förtvivlad. Hur skall hon kunna förstå varför undrar jag...
En av Hedvigs mest fantastiska sidor är att hon verkligen lever här och nu. Det i sin tur leder till att hon inte funderar så mycket på kalaset längre. Men, om man nekas tillträde till lek gång efter annan blir man så klart stukad av det och jag undrar hur det känns i hennes lilla vackra själ...?
Kram
Jessica

112 En annan:

skriven

Usch, vilka barn det finns, illa uppfostrade av usla rädda föräldrar, fy. Men jag tycker du kan bli lite argare, snyt dig och ge igen. Lilla H uppskattar nog en mamma och pappa som försvarar henne inför andra. Jag som har ett barn utan kromosomfel el diagnoser gör så, tolererar inte barn eller vuxna som är elaka. Gråta? Nej, vrede ger energi.

Svar: I vissa situationer blir man mer ledsen än arg...Nu var jag inte helt tyst, absolut inte, men kände inte att jag varken ville eller kunde "ge igen" där och då. Det jag skulle gjort vore att gå ner en våning och be de andra föräldrarna om hjälp - så gör jag nästa gång :)
Jessica

113 Katarina:

skriven

Ååå vad det värker i hjärtat när jag läser din berättelse. Men jag blir också arg. Och jag håller med signaturen "En annan". Du kunde absolut ha blivit argare där och då. Tagit tag i de orättvisa ungarna där och då. När jag var liten ville min mamma alltid vara korrekt och artig och vågade inte säga emot när någon var otrevlig eller orättvis. Ibland sårade det mig när hon inte försvarade mig inför andra. Vuxna eller barn. Det gav mig signalen att jag inte var värd att försvara. Att alla andra hade rätt. Det har lett till att jag idag inte litar på mitt eget omdöme. Jag tror att det är väldigt viktigt att visa de elaka barnen att de gör fel. Och kanske dessutom visa dem hur de skulle ha agerat istället. De har inga bra referenser hur man beter sig i sådana här situationer, för deras föräldrar har förmodligen aldrig varit med om en liknande situation och har därför inte lyckats ge dem det. Där kan DU komma in och ge dem rätt referenser och ett bra förhållningssätt. Vi vuxna har alltid makten och den ska vi bruka. Inte missbruka. Kraftkramar /Katarina

Svar: Visst skulle jag sagt ifrån mer än jag gjorde. Där och då kändes lite övermäktigt; det ÄR jobbigt att bli ledsen inför okända människor. Nu var det ju inte så att jag inte gjorde/sade något. Jag fanns där som ett hjälp-jag, jag svarade på barnens frågor och bemötte deras beteende genom att ifrågasätta dem. Man kan alltid göra mer och nästa gång skall jag inte "mesa" mig så ;)Jag känner nog inte att jag som du beskriver din mamma alltid vill vara korrekt genom att vara tyst. Det blir ju inte korrekt i sådana här situationer. Däremot känner jag att man måste handskas varsamt även med de andra, speciellt om jag inte känner dem, de är också barn. Jag vet ju inget om deras historia. Det rättfärdigar inte deras beteende, inte alls. Man får inte bete sig illa mot någon, särskilt inte den som redan är i "underläge"...
Kram
Jessica

114 Karin:

skriven

Fint skrivet, men förfärligt på så många vis. Tur att din fins tjej har en fantastisk mamma!

Svar: Visst är det förfärligt! Jag blir alldeles rädd när jag tänker på vilken hård värld alla små barn ska "ut i"...<3
Jessica

115 Cecilia:

skriven

Mitt hjärta blöder för din lilla tjej och hela jag kokar över okunskapen. Men barn är barn och föds inte med "vetskapen/tron" att annorlunda är fel. Ansvaret ligger helt hos föräldrarna!! Att ingen av dom ingrep, tog ansvar, involverade din dotter och visade övriga barn hur vi ska behandla varandra tycker jag är djupt tragiskt. Jag är mamma till 3 normalstörda ;) barn som varje dag får lära sig att vi alla är lika oavsett och det tycker jag att jag som mamma är skyldig att lära dom!! Hoppas Lilla H vågar och vill gå på kalas igen den glädjen förtjänar alla små flickor och att hon där kan få prata när hon själv vill. Stor kram till er!!

Svar: Visst ligger ansvaret för barns beteende hos föräldrarna, eller rättare sagt ligger ansvaret att stävja sådant hos sina barn hos föräldrarna. Man kan enkelt börja med att sanera hemmet på dåliga skämt och slentrianmässiga generaliseringar.I det här fallet insåg inte föräldrarna att Hedvig blev illa behandlade. Jag kunde ha sagt något men där och då fixade jag inte riktigt det.
En av Hedvigs bästa egenskaper är att hon lever här och nu. Det i sin tur gör att hon inte funderar så mycket på kalaset längre. Det kommer upp, visst, men inte så mycket som jag befarade. Är dock rädd för hur det blir om detta sker igen och igen...?
Kram
Jessica

116 Inna:

skriven

Ibland blir det fel det som kommer ur barns mun…

Minns när min son var liten och jag var med honom hos en av hans kompisar. Kompisen har en bror med DS… Båda mina söner var med och alla pojkarna lekte, hoppade studsmatta, spelade spel och hade roligt hela förmiddagen. Så blev det dags för lunch och glada pojkar satte sig till bords, fortfarande uppe i varv och tjattrade i mun på varandra.
Så kom den, frågan som gjorde att jag önskade att jag kunde försvinna från bordet, som gjorde att jag inte trodde mina öron…..
Hög och klar barnastämma från min yngste son: - Hmm, jag undrar lite.. Är xx lite korkad?
VA, vad är det han frågar!! Min son!! Jag ville sjunka genom jorden…
Mamman i familjen säger lugnt och stillsamt: - Nej, det är han inte. Han lär sig kanske lite långsammare än vad du gör, talar kanske lite långsammare och otydligare än du. Men korkad, nej det är han inte.
- Nähä, sa min son och åt vidare.
Efteråt maten gick de ut och fortsatte leka.
Det var inte så att jag njöt av lunchen direkt…. Skämdes som en hund gjorde jag.
Pojkens mamma och jag känner varandra sedan barnsben och vi pratade givetvis igenom det som precis hade hänt.
På hemvägen pratade jag och barnen om det som sagts vid bordet, jag undrade hur han tänkte när han frågade så.
- Jag undrade bara, det var inte illa menat!
Och jag lovar, mina barn är uppfostrade med allas lika värde oavsett vem man är, hur man ser ut, var man kommer ifrån…
Jag vill inte tro att min son menade något illa, han ville få bekräftat att det var något som var lite olikt, som han själv inte kunde sätta fingret på.

Ibland blir det fel det som kommer ur barns mun….

Svar: Visst är det så Inna, det är jag så medveten om. Jag vet också att dina barn om några är genomsyrade av att alla människor har samma värde, oavsett hur man är.Jag har också varit med om sådana grodor, både som mina barn har sagt och som barn sagt om och till lilla H. Detta är grodor och inget annat, inget illa menat. Så kan jag tänka kring frågan om Hedvig inte kan prata. Jag kan inte tänka så om tonfallet som fanns, men väl om frågan i sig.
När det däremot kommer till att bli direkt utstött, till att inte få röra det andra rör, till att inte få leka i något enda av rummen fast alla andra barn leker där, till att få höra att man har förstört fast man knappt har rört... Då tänker jag att inte längre är grodor...
Jessica

117 Inna:

skriven

Oj nej, jag menade inte att det var OK det som Hedvig blev utsatt för, absolut inte!
Det hoppas jag att du vet.....
Tänkte bara att hur vi föräldrar än försöker med hjärta och själ få vara barn att resonera "rätt" händer det att det blir fel, både i ord och handling. Det betyder inte, menade jag, att föräldrar inte försöker...
Förlåt om jag uttryckte mig dumt!
Puss

Svar: Puss på dig Inna! Jag tog det inte så, jag kände mer att det var som att jämföra äpplen och päron ;) Vi gör alla grodor, barn som vuxna och det måste vi nog räkna med. Ingen är mer än människa.Puss
Jessica

118 Annette:

skriven

Ja vad ska man säga??Har en tjej på snart 15 med ett väldigt ovanligt syndrom, varit öppen om detta sedan dagistiden " normalt" dagis och stått upp och pratat om E på dagis hurdant syndrom och vad hon kan etc.Har även sagt att E också vill komma på kalas och att någon vuxen är med under tiden just för att det ska vara något normalt i vårat liv. E blev bjuden på alla kalas och det var inga konstiga kommentarer under dessa år. Hon var liksom självklar i dessa sammanhang . Dagistiden tog slut och E började sin särskola och sedan den dagen har hon aldrig fått komma på ett enda kalas och då går bara barn med särskilda behov i hennes klass. Vet inte om jag tycker dessa föräldrar tänker eller tycker annorlunda än de föräldrar till "normal"fungerande barn gör. Samhället har blivit värre än för 20-30 år där nu ingen får komma utanför ramen för normalhet, där allt ska vara så perfekt utåt men... Vissa dagar när jag känner mig sliten och står i en kassakö och folk bara glor på min dotter både vuxna som barn , kan jag gå fram till dom och fråga" undrar ni över något så är det bara att fråga annars kan ni sluta glo på E, kanske får dom en tankeställare? .....Jag säger till alla, hade jag inte fått E hade jag ALDRIG träffat alla dessa underbara människor som kommit och korsat vår väg. Lycka till och välj dom kalasen som ger bäst magkänsla, det räcker att sorgen bor i hjärtat genom hela livet och då får vi välja hur vi kan konfrontera samhället och folks inskrängdhet.

Svar: Under dagisåren var Hedvig också så självklar i allas ögon. Idag i skolan likaså. Hedvig går på en fantastisk särskola där hon verkligen blir sedd. Annat är det med de tidigare dagiskompisarna som flera av dem nu har slutat hälsa på Hedvig. Det förstår varken jag eller Hedvig.Känner igen det där med att folk kan titta i en t ex en kö. Jag brukar stirra dem i ögonen och iskallt fråga "Ursäkta, undrar du något...?"
Märkligt men ingen har någonsin undrat något
Bodde ni nära skulle E gärna få komma hit på kalas mest hela tiden.
Kram
Jessica

119 Prinsessorna på Bellevue:

skriven

Åh, herreguud! Tårarna rinner och det gör ont i hjärtat! Man vill skydda sina barn från allt ont och som mamma blir man en tiger om någon är dum. Jag blir mest ledsen över att föräldrarna inte gjorde något...
En stooor kraam till finaste lilla H och hennes finaste mamma!

Du är så klok och förståndig och lilla H har verkligen den bästa mamman som finns och har läst ikapp dina fina inlägg och Hedvig var galet söööt i midsommarkrans!

Kraam
Petronella

Svar: Mmm, ont gör det Petronella! Mycket och länge och det går liksom inte över... Det onda hugger till i ett kör och jag vill att hela världen skall se lilla H:s otroligt vackra och ärliga själ...Kramar
Jessica

120 Christoffer:

skriven

Jag blir så ledsen när jag hör och ser sådant här.
Men tyvärr är det inte barnens fel i första rummet trots att en del barn är väldigt fel..
Jag tror att det ligger mycket i hur vi från början uppfostrar våra barn.
Ett som är säkert.. Jag har nyss fått barn och om det är något jag skall försöka lära honom, är att bli osjälvisk, ödmjuk och ha med sig sunt förnuft. Helt enkelt få en ryggrad..
Oavsett om man har barn eller inte måste man som vuxen ta ett ansvar för både sig själv och sin omgivning. Så var det förr.. Såg man andra barn som var dum eller liknande, fick man och kunde man säga till.
Jag hoppas verkligheten förändras och att H får och bemöts bättre framtid.
Skall ta med mig er historia..
//C

Svar: Grattis till din son!Vad härligt att höra att du tar med dig vår historia! Det är precis det jag vill! Vi måste alla börja med det lilla tror jag, i hemmet. Ödmjuket, godhet, empati och sunt förnuft är bättre än alla MVG i världen, eller hur?
<3
Jessica

121 Anna:

skriven

Mina tårar rinner nerför mina kinder när jag läser detta. :( hur kan man vara så grym.. Min systerson har Down Syndrom och utav dem som känner honom så är han mycket omtyckt. Men jag tror också att många som gör så här inte har någon erfarenhet utav barn med DS.. Det handlar mycket om förståelse och att alla inte har så mycket fakta om vad DS innebär. Du är en stark person som finns där för din underbara fina dotter.. Jag har själv sett på lekland och på andra ställen där jag varit med min systerson på att många barn inte förstår hans beteende.. Och kanske kollar snett eller knuffas m.m och blir ledsen varje gång... Tror också att många föräldrar inte vet så mycket om just DS.. Men jag undrar vad dessa barn och föräldrar skulle tänka och bete sig om de själva skulle få ett barn med down eller någon släkting som föddes med det.. Stora kramar till dig och din fina dotter. Alla är unika och alla är fina på sina sätt.. <3

Svar: Åh, du vet du precis hur det känns!Hedvig är också så älskad av de som känner henne. Jag tänker att barn som inte vill leka med henne faktiskt missar en väldigt rolig lekkamrat.
Olika berikar, vad vore världen utan olikheter...?
Kram
Jessica

122 My:

skriven

Jag blir ledsen av att läsa det som hände där på kalaset. Barn kan vara hemska mot varandra ibland. Jag är lite förvånad över att föräldrarna som höll i kalaset inte var där och styrde upp (brukar ju vara lekar? - och de flesta föräldrar vet väl att barn inte alltid kommer överens), men ännu mer förvånad över att föräldrarna inte reagerade när Hedvig inte kom ner till middag eller efterrätt. De borde ju faktiskt kommit upp till er och hört sig för?
Känns som att föräldrarna blundande. Vilket många föräldrar, och även andra vuxna, tyvärr ofta gör när barn är elaka mot barn. Jag arbetar inom förskolan, och är det något jag verkligen är noga med i mitt arbete så är det att säga ifrån när barn beter sig illa mot barn. För sådant måste stoppas tidigt, inga barn förtjänar att känna sig utanför eller illa omtyckta.

Du är en väldigt stark mamma som kan finnas där för din dotter i alla jobbiga stunder. Det finns inget rätt eller fel i hur man ska hantera det, så länge du finns där.
Jag hoppas att Lilla H får leva ett gott och lyckligt liv, med människor som älskar henne precis så som hon är.

Många kramar

Svar: Barn kan vara väldigt elaka, oftast (hoppas jag) i sin ovetskap. Jag vill gärna tro att det inte så ofta är medveten elakhet... Fast ibland är det nog det. Vissa barn har behov av att markera, platta till andra.Vad gäller föräldrarna ligger inte min sorg i deras sätt att vara egentligen. Den mamman vi känner frågade Hedvig vid ett par tillfällen men det var liksom försent hos Hedvig. Skadan var redan skedd... Den mamman trodde att det var Hedvigs ganska ofta förekommande envishet som rådde. Jag kunde/borde sagt något men kunde inte just då...
Men visst kan det vara så i många situationer att vuxna människor blundar. Det är ofta lättare än att ta konflikt vilket är väldigt klent i mina ögon.
Så himla stark vet jag inte om jag är ;) men nåde den som ger sig på mina barn av skäl som inte är relevanta.
Vi är många som älskar Hedvig precis som hon är och vi berättar det för henne många gånger varje dag.
Kram
Jessica

123 Anna:

skriven

Ja visst hur vore de om vi allihopa på jorden var likadana? Jag är oerhört glad och lycklig att jag har min systerson och skulle inte vilja byta bort honom för någon annan.. I mina ögon är han den goaste ungen jag vet. Din dotter ser ut att vara en jättego liten tjej som förtjänar det bästa.. Hittade din blogg adress idag och kommer garanterat följa hennes liv :) kramar

Svar: Hedvig är en ljuvlig liten tjej <3Vi vore fattiga utan henne...
Vad roligt att du hittat hit, du är så välkommen att stanna.
Kram
Jessica

124 josefin:

skriven

Sitter här och försöker svälja gråten men det går inte. Fy fan! Jag tror alla kan identifiera sig med den brännande känslan i hjärtat, även fast man inte har ett barn med Downs Syndrom. Jag själv är mamma och har diagnosen ADHD och har aldrig riktigt platsat in nånstans. Inte förrens jag fick barn. Din dotter kommer hitta sin plats och herregud vad hon kommer skina där. Jag lovar! Allt det här på vägen är en sån svår avvägning. Min mamma berättade att det svåraste var hur mycket hon skulle skydda och inte skydda mig. Det finns inget rätt eller fel. Jag tror att det viktigaste är att din lilla fina Hedvig vet att du tycker hon är bäst. Min mamma har alltid förstärkt mina positiva sidor och det har hjälpt mig att behålla min självkänsla när alla lärare och klasskompisar har trampat på mig. Tusen kramar till en helt underbar mamma som gör allt för sin dotter. P.s Får jag länka till detta inlägget i min blogg?

Svar: Tack för fina och värmande ord Josefin! Hedvig är omgiven av människor som tokälskar henne och här i familjen pussar vi på henne dagarna i ända och talar om att hon är bäst precis som hon är. Det ÄR svårt att veta hur man ska göra; jag vill skydda henne mot allt ont samtidigt som det inte blir bra att överbeskydda. Men så länge hon inte själv kan ta för sig på samma vis som andra barn i samma ålder, ja då tänker jag skydda!
När mina två lite äldre barn emellanåt blir ledsna pga någon orättvis behandling så känner jag att jag kan resonera, rusta dem med verktyg för att klara ut sina ledsna känslor. Med lilla H är det annorlunda,jag känner inte att jag riktigt kan rusta henne ännu, hon är lite för liten i sitt tänk känner jag. Men det kommer, det tror jag.
Glad att du haft en klok mamma!
Visst får du länka till inlägget :)
Kramar till dig fina Josefin
Jessica

125 Annette:

skriven

Jag tycker det verkar som det är många som har mycket att delge sig om bemötande, sorg, frågor, allmänna frågor om barn med speciella behov så jag testar att starta en Facebooksida. Kärleksbarnen.

Svar: <3
Jessica

126 Lotta:

skriven

Hej!
Blir ledsen när jag hör hur H blir bemött av andra barn. Jag har själv två barn 10 och 8 år. För mina barn är det aldrig frågan om att barnen som går i särskolan på deras skola inte skulle få vara med och leka. Mina barn har flera kompisar som går i särskolan. Idag tror jag det är JÄTTE viktigt att alla barn får vara med från början i både förskola och i skola oavsett om man har en diagnos eller inte. Jag är i alla fall väldigt lycklig över att mina barn har vänner som inte är som alla "andra". Sen tror jag att det är mycket upp till föräldrarna att lära sina barn att vi alla är olika. Tänk vad tråkigt livet skulle vara om vi alla var lika. Jag hade själv en kompis när jag var liten som hade en hörselskada. Jag blev galen när andra barn retade henne ute på gården för att hon pratade konstigt. Jag förstod vad hon sa och kunde även tolka hennes tecken. Såg det som en fördel för det var ingen som förstod vad hon och jag talade om. Ni ska bara veta att vi hade jätte många hemlisar som ingen annan kunde höra eller förstå :-) Det finns alltid fördelar med att inte vara som alla andra. Glöm inte det!

Svar: Vilka kloka ord! Tack för dem! Det finns många fördelar med att vara olik, det håller jag med om - men det har sitt pris :(<3
Jessica

127 Åsa:

skriven

Visst är det synd om lilla H, men jag tror inte du gör henne en tjänst genom att alltid finnas till hands. Vi vill skydda de små barnen, men jag tror inte alltid det är rätt väg att ständigt finnas till hands. Om exempelvis du inte vore så närvarande kan hon kanske ha en chans att komma in i vänskapskretsen. Många barn känner av att det är nån vuxen med när de behöver få reda ut sina lekar osv mer självständigt. Jag tror att om du håller dig i bakgrunden finns också många möjligheter för henne att växa. Om du för hennes talan i sådana sammanhang kanske hon inte lär sig att lösa sådant själv. Skulle hon komma in i kretsen vet hon att hon gjort det själv, vilket ger henne större belöning. Det är tufft för många ungar att komma in i vänskapskretsen, men vi som vuxna måste försöka finnas där samtidigt som de lär sig de sociala reglerna.

Svar: Jag kan hålla med dig, till viss del...Inte vad gäller den här situationen dock. För mig verkar det helt galet att gå på kalas på annan ort där man bara känner ett enda barn, i ett hem man aldrig tidigare varit i- och inte ha någon med sig. Hade Hedvig varit äldre och tuffare och velat gå själv, så visst men inte som det var nu.
Jag är inte vid hennes sida hela tiden. I miljöer där hon känner sig trygg får hon mer än gärna klara sig själv. Två dagar innan nämnda kalas var hon t ex hemma hos en klasskompis på disco. Då ville hon gärna gå själv och fick naturligtvis göra det.
Vad gäller de sociala reglerna kan jag också hålla med dig på ett vis. Men jag tycker inte att det är schysst att tro att Hedvig ska fixa att lära sig sociala reglerna på egen hand då hon i de flesta situationer är i kraftigt "underläge" eller vad jag ska säga gentemot andra barn...
Jessica

128 Malin:

skriven

Usch vad jag känner med er, det här är ju varje förälders värsta mardröm, unika barn eller ej.
Empati och medmänsklighet är inget vi föds med och i ett allt hårdare, ytligare och kallare klimat är det en bristvara.

Min tjej är inte speciell på det sättet som din dotter är, utan för att hon är oxå väldigt känslig. Jag ska göra mitt allra bästa som mamma och som vuxen för att identifiera och stävja sånt här helt oacceptabelt beteende. Och om ni vill får ni gärna komma på kalas till oss där klimatet och atmosfären är mjuk och vänskaplig❤ Styrkekram och tack för att du delar med dig

Svar: Att vara extra känslig kan ibland också ses som olika, och det är inte helt lätt.Vi kommer gärna på kalas till er <3
Kram till dig och din lilla flicka
Jessica

129 Christoffer:

skriven

Jo så är det Jessica.
Betyg är en framtid, men hur vi är, bemöter och bryr oss om andra och sin omgivning har in vikt i guld. För många har inte detta i sig. Och det skrämmer mig lite faktiskt.
Som du skrev, vi åkte hjälpa och upplysa varandra och sluta upp att vara så petiga mot varandra.
Din historia borde vi alla få höra och sedan ta med oss den och förändra.
//C

Svar: Visst skrämmer det, jag håller med. Jag undrar vad som gör vissa människor hårda och cyniska? Flertalet är i alla fall varma, goda och empatiska som tur är.Tror du min historia kan hjälpa så sprid den. De flesta människor vill varandra väl, så även föräldrarna på detta kalaset men det blev så fel...
Jessica

130 Emma:

skriven

Tårarna trillar på min kind och jag är så ledsen för Hedvigs skull. Jag blir så illa berörd över hur vuxna låter sina barn aktivt exkludera någon som är olik. Det är mycket som förändrats i samhället, mycket till det bättre, men i det här fallet verkar man ha lämnat ett sätt som faktiskt fungerade. Eller så kanske hade min vän Johan bara hårt kämpande fosterföräldrar och det jag upplevt är unikt.

Johan och jag växte upp ihop, vi gick på samma dagisavdelning och vi gick på samma skola. Han är två år äldre än jag så vi gick inte i samma klass. Tiden på dagis och senare på fritids efter skolan lekte vi jämt, alla. Jag vet att jag ibland tänkte att Johan hade ett eget utseende, men det var först som sjuåring som jag fick förklarat för mig att han hade Downs syndrom. Han hoppade från en ribbstol och slog i elementet. Av någon anledning kopplades hans agerande ihop med att han var olik. Förstår fortfarande inte varför.

Johan och hans fosterföräldrar har absolut haft en kamp, jag inbillar mig inget annat. Men i mitt hjärta är han en av de finaste människorna på jorden och vi som fick vara hans dagis- och skolkamrater känner alla likadant. Vi skulle aldrig drömma om att exkludera honom, denna underbara människa med sin säregna humor som lockar alla till skratt.

Vi är nu 36 och 38 år gamla. Något måste ha hänt på de där 30 åren. För där jag är uppvuxen var det inte tal om annat än att alla skulle inkluderas oavsett hur lik eller olik man var. En plats för alla var en självklarhet. Johan har fortfarande en självklar plats i byn där vi är uppvuxna. Han är olik, han är unik.

Svar: Vilken underbar historia du berättar! Jag blir så där varm inombords i hela mig!Jag hoppas att denna fina Johan lever ett rikt liv idag och att alla ni som lekte med honom som liten hälsar på honom idag. Det glädjer honom förmodligen mer än någon av er anar.
Tack för att du berättade så fint!
Kram
Jessica

131 Emma (igen):

skriven

Både jag och Johan har flyttat ifrån vår hemby och vi ses bara vid enstaka tillfällen. Men återseendena är alltid lika roliga och hjärtliga. Johan är sedan ett par år tillbaka sambo med en jätterar tjej. De har ett särskilt boende där de får hjälp med det de behöver hjälp med.

Det känns som att vår vänskap är på väldigt lika villkor. Han väljer bort sina gamla vänner för nya, precis som jag umgås mer med nya vänner. För det är ju så med alla människor oavsett hur man är, man dras till likatänkande och framförallt till dem man ser varje dag. Man har en gemensam referensram, behöver inte beskriva så mycket för att komma ikapp utan direkt när man ses har man det väldigt okomplicerat och bra. Jag tror du förstår vad jag menar. På samma vis som jag har en massa interna skämt med mina nära vänner så kan Johan sitta med sina vänner och de är helt i sin egen värld som jag står utanför. Inte för att jag inte är som dem, utan för att jag är där för sällan för att kunna vara en del av den världen.

Jag hoppas att skolstarten kanske kan bli en brytpunkt för Hedvig. Där hon får daglig kontakt med jämngamla och kan skapa en egen värld med dem. Där de i alla lägen blir de roligaste att umgås med för att man har så många gemensamma upplevelser i bagaget. Ett tillfälle där valet är hennes.

Jag tänker inte för en sekund försvara barnen som var på kalaset. Deras beteende är obegripligt för mig och att inte någon förälder lade märke till det är ännu konstigare. Det där barnkalaset blev en otroligt viktig påminnelse, i alla fall för mig, om att saker har förändrats. Jag är uppvuxen i en miljö, hemma/dagis/skola, där det inte varit ok att exkludera någon oavsett orsak. Någonstans har jag tagit för givet att det är något man fortfarande aktivt lär alla barn genom att leva som man lär. Men det är nog så att man delar på barn som är lika och olika tidigare än vad man gjorde då. (Kanske för att det är bättre ur andra synvinklar, pedagogisk kanske?) Jag känner att det ställer större krav på mig som förälder att lära mina barn att inte vara rädda, att aldrig leta olikheter och låta det styra deras agerande på ett negativt sätt. Det handlar om att uppfostra sina barn till bra medmänniskor.

Svar: DIn berättelse gör mig glad!Hedvig har haft fantastiska dagisår och skall till hösten börja i tredje klass. Hon går i en särskoleklass och trivs som fisken i vattnet. På skolgården är hon en poppis liten lekkamrat hos alla barn, särskola eller inte. När vi är på "torget" där vi bor hälsar alla möjliga flickor och pojkar på henne vid förnamn och jag blir lika glad varje gång.
Kram och tack igen
Jessica

132 Fanny (igen):

skriven

Hej igen.
roligt att ni blev intresserade av scouting har ni frågor är det bara att maila mig så ska jag svara efter bästa förmåga och kan även hjälpa till i kontakt med kårer och liknande.
Scouterna har ju som slogan att alla ska få frågan och att "vi har ingen avbytarbänk".
Min mail fanny.wingren@hotmail.se

Svar: Hej!Tack, vi hör säkert av oss inför hösten. "Vi har ingen avbytarbänk"... det är den bästa slogan jag någonsin har hört!
:)
Jessica

133 Sandra:

skriven

Jag hittade hit via en artikel hos Allt för föräldrar, har jag för mig.
Läste det här inlägget och blev så arg och ledsen för lilla H och din skull. Att ni ska behöva genomgå något sådant här! Var tvungen att läsa det en gång till för min sambo och då kom mina tårar på slutet igen, över vad lilla H sa. Har nu delat detta inlägg på min Facebook och bett alla mina vänner ta och läsa igenom inlägg och fundera på hur de bemöter andra människor och hur de fostrar sina barn. Jag vad dem att tänka på att "alla människor är lika mycket värda".

Jag hoppas lilla H kommer att få gå på ett kalas i framtiden, där hon känner sig hemma och välkommen.
Kram på er! :)

Svar: Hej!Tack för delning! Jag tror, och vill gärna tro, de flesta människor om gott. Egentligen finns det nog väldigt få genuint elaka människor. Mer är det nog så att människor då och då behöver påminnas om olika saker, som om hur man uttrycker sig t ex.
Hedvig har varit på mängder av kalas i sitt lilla liv och snudd på alla har varit fantastiskt roliga. Hade detta skett för ett år sedan är det inte säkert att lilla H farit så illa av det som hon gjorde den här gången. Det här var första gången jag såg att hon förstod sitt utanförskap så tydligt och hon var mycket sårad och ledsen av behandlingen...
Kram
Jessica

134 Louise W:

skriven

Första gången jag är inne på bloggen. Sväljer hårt och torkar en envis tår. Herregud vad orättvist. Superstark mamma, superbra text.

Svar: Välkommen hit!Du sätter ord på det: Herre Gud vad orättvist!!! Precis så är det, orättvist...
Vet inte om jag är så stark, ibland och ibland inte på något vis...
Tack för fina ord!
Jessica

135 SanityAssasin:

skriven

Grät när jag läste den här texten, påminde mig om min egen uppväxt och hur det var att vara ett barn som inte passade in, gör ont i mig när jag tänker på lilla H. Hoppas att hon alltid ska veta hur fantastisk och vacker och bra hon är, trots andra människors trånga värld.

När jag läser att du och lilla H borde anpassa er efter samhället kommer jag bara att tänka på de här orden av George Bernard Shaw: "Det finns två sorters människor, den förnuftiga och den oförnuftiga. Den förnuftiga människan anpassar sig själv till världen; den oförnuftiga envisas med att försöka anpassa världen till sig själv. Därför beror alla framsteg på den oförnuftiga människan." Om alla bara accepterar sakernas tillstånd kommer ingenting någonsin att ändras.



Svar: Mmmm.... alla borde passa in, det är så galet här i världen...Hedvig tycker själv att hon är bäst, vackrast, duktigast etc och vi gör alla vårt bästa för att hon ska fortsätta känna och tycka så. Det är hon värd!

Du skriver så fint när du återger G Bernard Shaws ord! Jag tror jag lånar dem till ett inlägg om det är okej med dig?

Kram
Jessica

136 Jenni:

skriven

Jag har delat detta inlägg på fb, lagt upp i olika barngrupper och hos en del "storbloggare" jag kom nu att tänka på att de kanske inte alls var okej för dig, och tar då bort allt. Blev bara så himla berörd. Jag har själv under 1 år jobbat med en liten tjej med ds, utan tal Dock men som älskar att leka med andra barn men oftast blitt bemött med ord som "konstig" "bebis" osv fast hon varit exakt lika gamla eller äldre. Jag blev gravid samtidigt och har alltid stått denna dejten väldigt nära, detta har jag känt ett flertal gånger och då är jag "bara" assistent. Så jag blev så ivrig att få ut ditt fina budskap till alla andra. Du skrev så fint och berörande att jag gråtit länge nu. D och din fina lilla olik, jag hoppas så innerligt ni slipper vara med om detta igen <3 kram!!

Svar: Dela på ❤Så härligt att höra din historia! Jag tror att de flesta skulle känna som du och jag, och många med oss, bara de vågade ta in och lära känna...
Kram
Jessica

137 Sofia:

skriven

Stackars fina lilla H! Jag kan inte ens tänka mig hur hemskt ont det måste ha gjort i er❤

Tusen kramar skickar jag till er

Svar: ❤❤❤
Jessica

138 Nazira:

skriven

Finner inte ord.. Hittade din blogg via en kompis på Facebook och tårarna rinner för min kind. Det gör ont i mig för jag vet vilken kluvenhet det är att låta barnen gå på kalas med personer de inte känner och som är trångsynta. Har en lillebror som är tjugo och han har nog aldrig varit på fest eller kalas utan mig eller ngn annan i familjen. Han har en cp-skada förutom adhd och autism. Vi försöker att inte begränsa honom men det är svårt då "normalstörda" människor inte förstår eller vill alltid förstå att han är som han är.

Din lilla H verkar vara helt underbar, en fantastisk unge. Kram och styrka till er <3

Svar: Då vet du precis hur jag menar och känner... Hur ont det gör...Lilla H skänker oss så enormt mycket och jag önskar att hela världen fick ta del av henne ❤
Kram och var rädd om dig själv och din bror
Jessica

139 Stellan:

skriven

Tragiskt........Hon verkar vara en helt underbar liten flicka!
Tack för att du delade med dig av detta, öppnade mina ögon en hel del och jag tänker se till
att mina tre barn ALDRIG behandlar någon medmänniska på detta viset!

Svar: Hon ÄR ljuvlig!!!Glad att mina ord öppnade dina ögon, det är precis det jag vill. Jag tror att mycket sker som föräldrar inte vet för att man inte haft anledning att "tänka till" eller vad jag ska säga... ❤
Jessica

140 A:

skriven

Jag började läsa litenh.blogg.se samtidigt som detta inlägg publicerades. Jag kommenterade ingenting då, men jag fortsatte att titta in här lite nu och då och läsa om hur det går för Lilla H. När jag läste om jordgubbarna här om dagen så skrattade jag - jag gjorde liknande saker när jag var liten. Kanske var jag några år yngre än Lilla H då, men vad spelar det för roll? Det jag vill ha sagt är att jag inte har vetat något om, och kanske inte alls tänkt på innan, hur det är att vara nära en person med downs syndrom varje dag. Men nu när jag läst den här bloggen ett tag så inser jag att det inte spelar någon som helst roll om man är lite efter, lite före, lite ANNORLUNDA.

Om föräldrarna till barnen på kalaset hade läst din blogg ett tag, kanske de hade talat om för sina barn att annorlunda INTE behöver vara dåligt. Annorlunda kan vara hur bra som helst, bara man lär sig förstå det. Ett barn kan inte själv veta hur man ska bete sig framför någon som är olik en själv, det måste föräldrarna lära barnet, precis som föräldrarna måste lära barnen en massor av andra saker.

Samma sak när jag läste artikeln om LSS-boendet här om dagen. Ska det verkligen krävas att ens egna barn får en funktionsnedsättning för att man ska agera? Sånt gör mig så ARG!

Vill i alla fall att du ska veta att du i alla fall lärt en 17åring lite mer om livet, en 17åring som aldrig mer kommer att låta sina vänner göra sig lustiga på bekostning av en människa med en funktionsnedsättning, och som kommer att stå upp för vad som är annorlunda, utan att själv behövt ha någon med en funktionsnedsättning nära - för det ska inte behövas för att förstå. Du har hjälpt mig, en helt vanlig 17årig tjej att förstå, och jag hoppas att alla andra "helt vanliga" människor också kommer att förstå. Tack!

Svar: Men oj!!! Vad glad jag blir av dina kloka ord!! Mest glad blir jag av att du som "bara" (ta inte illa upp...) är 17 år, har så mycket klokhet inom dig OCH tycker att du lärt något, tycker att du förändrat ditt sätt att se på "olika" OCH tänker att du hädanefter inte kommer låta någon trampa på någon utan att agera!!! Genom dig känner jag att det finns hopp om förändring ❤Jag skulle gärna vilja publicera din kommentar som ett inlägg, får jag det?
Stor varm och glad kram till dig från mig och lilla H ❤
Jessica

141 A:

skriven

Självklart får du det! Kram till dig & Lilla H! ❤

Svar: ❤❤❤
Jessica

142 ako:

skriven

Det är länge sedan ditt inlägg skrevs, men jag vill ändå gärna kommentera. Jag har inga barn med diagnos, men kan ändå känna igen rädslan för att barnet ska hamna utanför i en grupp med barn, då jag har ett barn som lätt hamnar utanför och som blir så ledsen och som numera mindre och mindre ofta ens försöker; han hamnar vid sidan av. Känner så väl igen känslan av att vilja skydda och undvika potentiella misslyckandesituationer, och att samtidigt vilja försöka igen, stötta lite mer, kanske det går den här gången...ibland går det ju bra. Jag har varit på många barnkalas med mina barn, och hållit i många kalas själv. En sorts kalas jag verkligen avskyr är de där barnen ska leka själva, fritt, under större delen av kalaset. Vad är det för bjudning? Inga vuxna som håller koll, utan som bara dyker upp om någon börjar gråta (så det hörs) eller gör sig illa? Kalaset du beskrev tycker jag är helt horribelt, hur kan man tycka att maten är mer viktig än att kontinuerligt säkerställa att alla (ALLA!) barn är lika delaktiga och har lika trevligt??? Jag blir förtvivlad och ursinnig över att sånt här pågår. Jag förstår att er kompis Fs mamma känner ånger och jag tycker att de som höll i kalaset gjorde ett riktigt uruselt jobb. Jag förstår att du inte ställde dig på barrikaderna mitt i den svåra situationen - jag har varit där själv - men jag hoppas också att jag (som du ju gjorde till slut) skulle orka och våga resa mig och gå därifrån om/när vi hamnar i en sådan situation igen. Artigt säga tack och "nu måste vi gå" - inte ställa till med någon scen men rädda det egna barnet och även visa för barnet att man kan gå hem om man känner sig illa behandlad, man måste inte vara kvar. Man kan säga ifrån eller man kan gå därifrån - viktiga strategier att känna till. Nu gjorde du ju det sistnämnda så jag tycker du gjorde rätt, och du hade ju frågat H om hon ville gå tidigare också, så jag hade nog gjort ungefär likadant. Men inför nästa kalas hos samma personer tänker jag att man kan förbereda och höra sig för och få veta lite om ramarna och kanske till och med berätta lite om hur det blev förra gången. Allt kan man diskutera utan att bli otrevlig eller ens behöva känna sig besvärlig.

Allt gott!

Svar: Vi tänker likadant, det hör jag, och det glädjer mig.Jag kan också fundera över varför man bjuder till kalas och sedan tror att små barn bara ska fixa trevligheterna själva... Men så tänker inte alla och det är nog inte av elakhet, mer av obetänksamhet.
Eftersom inlägget spreds till flera tusen läsare vet jag att föräldrarna som var på kalaset har läst. Jag vet att de var ledsna efteråt men jag vet faktiskt inte om de var mest ledsna för Hedvigs skull eller för att de själva kände sig trampade på...
Jag kommer inte att ta reda på det heller tror jag och nästa gång det är kalas hos fina kompis F så väljer vi nog att uppvakta honom på släktkalaset eftersom jag är väldigt nära vän med hans bonusmamma. Vi hoppar över barnkalaset helt enkelt.
Kram och tack för dina kloka synpunkter
Jessica

143 Förskollärarstudent :

skriven

Ditt inlägg får mig både att gråta och skrika av ilska inombords. Den stora frågan som skriker i mitt huvud är: var är alla vuxna, och varför tar de inte sitt ansvar? Varje gång ett barn hamnar utanför och blir utsatt för elakheter beror det på att vuxna inte tagit sitt ansvar, om du frågar mig. Varför har inte föräldrar och pedagoger lärt de här barnen att vi alla är olika, men att vi alla är lika mycket värda och förtjänar precis samma respekt?

Jag inser mer och mer hur lyckligt lottad jag är, med tanke på min egen uppväxt. På min förskola när jag var liten fanns en avdelning för barn med multifunktionsnedsättningar. Jag ÄLSKADE att hälsa på där! Och där fick jag lära mig något otroligt viktigt, som har följt mig hela livet - och som jag brinner för att lära mina barn och de barn jag kommer att arbeta med - att ALLA är lika mycket värda. Alla är lika viktiga. Alla förtjänar samma respekt. Där fick jag lära mig att de barn som inte kunde prata, eller inte kunde gå, eller inte kunde äta själv, de barn som satt i rullstol, de barn som använde tecken som stöd eller bliss - de var alla som vilken kompis som helst på förskolan! Och jag är otroligt tacksam för det!!

Detta har följt mig hela livet. Barn med behov av särskilt stöd har alltid funnits i mitt hjärta. Jag började arbeta som ledsagare till en pojke med utvecklingsstörning redan som 14 åring. Och sen dess har jag fortsatt - och trivs såå bra! Jag har varit ledsagare till fyra barn med Downs Syndrom. And they stole my heart!! 💛

Det gör så ont i hjärtat att din dotter fick vara med om den här hemska upplevelsen. Och det gör ont att jag inte kan göra någonting för att göra det bättre. Men jag lovar dig en sak. Jag ska göra allt jag någonsin kan för att inget barn i min närhet någonsin ska behöva uppleva det din dotter upplevde den eftermiddagen!

Svar: Vad glad jag blir av din berättelse! Tänk om alla hade den erfarenhet och därmed den rikedom som du har! Då skulle nog världen inte vara så rackarn´s hård...
De vuxna fanns där på detta för Hedvig fruktansvärda kalas. De fanns, men en trappa ner. Fullt förvissade om att om de inte hörde något "tjafs" så var allt okej. Alla kände alla, utom Hedvig... Det fanns inget ont i föräldrarnas agerande, även om jag inte kan förstå hur man som förälder bara kan tro att allt löper på av sig självt - mobbing är ofta tyst. De menade inte illa och jag vet att flera av dem berördes och blev ledsna efteråt då de förstod hur det gått till. Det värmer lite. Men, jag hade själv aldrig bjudit in till barnkalas utan att haft ögonen med mig på hur det går till, alla har rätt att ha roligt...

Kram och tack för ditt stöd
Jessica

Kommentera här: