Jag måste nog...

 
... jobba lite mer på det hårda skal jag ibland önskar att jag hade...
Ett skal med en yta där saker, små som stora, inte tränger igenom och skapar den där klumpen i halsen. Inte så att jag vill bli en hård människa, inte alls. Hårda, kyliga människor tilltalar mig inte. Mer så att jag vill ha ett skal som liksom sållar vad som sårar mig. Eller åtminstone gör så att jag kan ge svar på tal först och bli ledsen sedan, om jag nu ska bli ledsen.
Häromdagen skrev jag om de slentrianmässiga uttryck människor slänger sig med utan att tänka sig för. Och förmodligen oftast utan att mena något illa, även om det kan göra illa beroende på vem som hör orden. Jag har en fin människa i min närhet. Fin och varm anser jag och jag tycker mycket om denna människan. Häromdagen pratade vi, det var länge sedan och vi ställde många frågor till varandra om hur livet ser ut nu, semestrar, barn med mera. Av en eller annan anledning nämner denna människan något om ett läger och jag frågar vad det är för läger.
 
- Ja... ett läger för sådana där lite halvstörda du vet...
 
PANG!
Som ett knytnävsslag i magen. Som en projektil som direkt och skoningslöst tränger igenom det skal jag i min enfald trodde var åtminstone lite hårt. Det är inte hårt. Om jag bara kunde skaffa mig lite hårdare yta på mig själv så att jag snabbt kunde finna mig och tala om att sådana ordval inte är okej i vårt hus. Men igen kände jag att om jag öppnar munnen nu kommer rösten brytas, tårar att rinna och ja, det är lite jobbigt tycker jag...
Istället sade jag att Nej, jag vet inte vad du menar...
 
- Tja, sådana med lite diagnoser, bokstavskombinationer och så, jag vet inte...
 
Det skrämmer mig att kloka, varma, fina människor uttrycker sig så utan minsta eftertanke. För mig handlar det om att inte tänka längre än näsan räcker och det tycker jag är märkligt av vuxna människor. Säkert finns det många som tycker att jag överreagerar, som tycker att jag är överkänslig. Jag tycker inte det. Det kan aldrig någonsin vara okej i mitt sinne att människor trampar på andra människor, medvetet eller omedvetet. Så här i efterhand har jag flera rappa kommentarer på lager som jag önskar att jag kommit på där och då. Kanske jag skall öva in dem så det inte blir så svårt nästa gång...?
 
 
Det är precis så här jag är rädd att "folk" uttrycker sig om älskade lilla H...
 

Precis som du...

           
 
... fast med en extra kromosom...
En enda liten extra kromosom gör inte att du vill annorlunda med ditt liv. Den gör inte att du inte har samma tankar och känslor som någon annan. Den gör heller inte att du inte att du inte skulle ha samma rättigheter som någon annan på jorden. Den gör dig unik och speciell, precis som alla andra. Den gör att människor i din närhet som lägger sig vinn om att lära känna dig, kommer att se allt det vackra i din själ och älska dig livet ut. De som lägger sig vinn om att komma dig nära inser att du kommer att berika deras liv, varje dag framöver.
 
Du har samma behov, önskningar, drömmar och mål som någon annan. Kanske behöver du lite extra hjälp för att förverkliga dem emellanåt, men vem behöver inte en puff i livet då och då? Kanhända att vi måste handskas lite extra varsamt med dig i vissa situationer, men vi är alla sköra emellanåt. Ofta behöver vi ge dig lite mer tid, och jag känner mig tacksam över att du fått oss att sänka vårt vardagstempo. Man ser, hör och uppfattar så mycket mer då. Precis det är du duktigast i världen på. Jag avundas dig ofta dina fantastiska förmågor, som att verkligen se det stora i det lilla. Jag avundas dig ofta din glädje i minsta lilla händelse. Jag väljer att se dig som min läromästare i livet. Som en slags mentor som visar mig vad som verkligen är viktigt, så att jag inte missar det.
Få saker kan mäta sig med den kärlek och omsorg du visar dem du tycker om. Vi smälter som is hela familjen.
 
 
Vi som känner dig, som ser det vackra i din själ känner en enorm tacksamhet att just du kom till just oss, älskade lilla H...

Tänk så lite...

 
... som gör en lycklig...
Tur är väl det kanske, att inte så stora apparater ska till för att man ska känna sig glad och varm inombords. Dagen idag blev så där härlig som jag önskat. Lilla H har lekt och skrattat och skrattat och lekt. Jag myser ännu...
Av blyga lilla Maja syntes inte ett spår. Hon hade nog jobbat bra med din blygsel inför besöket hos oss oss. Av blyga lilla Henry syntes lite, men inte mer än att det släppte, av blyga lilla H syntes heller knappt ett spår. Några minuter till en början kanske, men knappt det.
Några små bryt har Hedvig visat på - så klart tänker jag som ändå var beredd på fler. Det är himla svårt för Hedvig att förstå för att andra barn inte alltid vill göra det hon vill. Efter att ha hoppat studsmatta så de var genomsvettiga och måste dricka massor av saft för att orka hoppa ännu mycket mer, kände Maja sig så trött och ville göra något annat. Helt förståeligt för alla utom för lilla H, som fick ett bryt! 
Lilla Maja slängde snabba ögonkast på både mig och sin mamma, som för att söka bekräftelse att hon inte gjort fel. Jag fick skynda, skynda att tala om för Maja att hon alls inte behövde hoppa mer. Likaså fick jag skynda, skynda att tala om för tokarga Hedvig att Maja alls inte behövde hoppa om hon inte ville, att Hedvig gärna fick hoppa ändå eller välja att leka något annat med Maja och Henry. Hedvig valde att fortsätta vara arg och kalla sin mamma för Pucko och annat hemskt...
Då lämnades Hedvig därhän en liten, liten stund. Jag vet ju att det oftast inte tar många minuter innan hon kommer och så även idag. I ett huj befann sig alla tre små fina hängande i romerska ringar, glatt turandes om! Så självklart, så otvunget. Barbro och jag bara log.
När fina familjen skulle åka hem ville inte Maja. Det tar jag som ett gott betyg...
 
Med löfte om att leka snart igen klev Maja in i bilen, och Hedvig sade hej då utan att bryta ihop...