Jag undrar lite...

... hur lilla H tänker och känner...
 
Jag tycker mig se att det många gånger gör ont i hennes lilla vackra själ och hjärta. Då gör det ont i hela mig. Det har gjort ont i hela mig många gånger sedan älskade lilla Hedvig föddes. Inte för att hon föddes med en extra liten kromosom vill jag understryka - jag känner mig alltid rädd för att det är så någon kan uppfatta mina ord. Ont på grund av kommentarer, ont på grund av människors fördomar, rädsla och vad det nu kan vara. Herre Gud, det är en liten ljuvlig människa vi pratar om. En människa som du och jag.
 
Under den vår och sommar som passerat har någon skett. Lilla H har blivit stor och med det har hennes medvetande och hennes insikt om livet ökat. Det är bra naturligtvis, men jag ser att insikten också gör sår i hennes själ. Sår som inte riktigt går att laga. Sår jag inte vill ska finnas hos henne. Jag vill att hennes vackra själ skall få vara orörd, lycklig och trygg. Det går ju inte år efter år. Det går inte för någon. Jag har naturligtvis önskat detsamma för Ebba och Ludvig, och önskar ännu. Det gör ont i mig om det gör ont i dem. Det är kanske föräldrars lott? Men det gör ont på ett annat vis med lilla H. Det är så fruktansvärt orättvist att hon skall behöva uppleva utanförskap och en känsla av otillräcklighet bara för att hon har en extra kromosom. En kromosom som gör Hedvig till precis den Hedvig är. Jag vill ha Hedvig precis som hon är. Vi har helt enkelt fått lite extra av hela ljuvliga lilla Hedvig. Vem vill inte ha lite extra av den de tycker om?
 
Hedvig älskar att leka med andra barn. Verkligen älskar. När hon flera gånger i sommar uttryckt en stark ovilja mot att träffa andra barn, av Hedvig okända barn, då blir jag orolig. Hon älskar till exempel att vara i lekrummet på Ikea. Då får hon vara själv, göra något kul utan oss. Hon växer av att göra saker utan oss. För några veckor sedan skulle vi åka till Ikea, Ebba, Hedvig och jag. Jag sade att hon då kunde få vara i lekrummet om hon ville och trodde jag skulle få jubel till svar. Istället vände hon sitt söta lilla fräkniga ansikte mot mig, de vackra bruna ögonen var allvarliga när hon sade:
 
- Nä tack! Ja´ hatal barn!!!
 
Först blev jag helt paff. Sedan spred sig en iskyla genom hela mig. Hedvig hatar inte barn. Hedvig älskar barn. Hedvig älskar att leka med barn. Varför, varför, varför sade hon då så? Hon var obeveklig, hon ville inte in i det eftertraktade leklandet. Hon ville det inte för att hon hatar barn, fast hon inte gör det. Hela mitt inre, hela jag förresten, var helt i uppror inombords. Vad har hon varit utsatt för i liknande situation som i ett lekrum? Vad har hon fått utstå? Fått höra? Så starkt uttrycker man sig inte om man inte upplevt något, det tror jag inte...
 
Samma uttryck har kommit vid ett par, tre tillfällen till i sommar. Två gånger har det varit lekplatser hon inte velat gå in på, och det av precis samma anledning som vid Ikeabesöket; hon säger att hon hatar barn. En gång sade hon så då vi skulle åka till stranden. Först sade hon att hon ville åka till en annan strand än den vi bor vid. Jag sade att det kan vi visst göra, men jag undrade varför. Hedvig svarade att hon ville åka till en strand utan barn, för hon hatar barn...
 
Hade Hedvig varit en ensamvarg kunde jag varit hobbypsykolog och ansett mig förstå. Men Hedvig är ingen ensamvarg. Hedvig älskar barn. Hedvig strävar efter att få lekkamrater hela tiden. Hon söker kontakt och inte sällan går hon fram till okända barn. Hon törs inte fråga om hon får vara med, det är hon för blyg för, men hon nappar oftast om de andra bjuder in henne till lek. Varför, varför, varför säger hon då som hon gör? Jag är inte så dramatisk av mig att jag tror att hon varit utsatt för direkta elakheter på Ikeas lekrum. Jag har upplevt att personalen där har bemött Hedvig med största respekt och jag har också upplevt att de finns där för barnen, bromsar för vilda lekar etc. Inte heller har Hedvig varit utsatt för elakheter på lekplatser. Det vet jag med bestämdhet eftersom jag alltid är med henne när hon är på lekplatser. Jag tror inte heller att någon varit elak mot henne i skolan. Hedvig går i en skola med en lång kultur av att olika är bra. På Hedvigs skola får alla vara med, och jag ser varje dag hur stora som små barn hejar och skojar med Hedvig på ett genuint schysst sätt.
 
Jag tror att Hedvig nu är stor, medveten, insiktsfull att hon känner av blickar, viskningar och kanske fniss bakom hennes rygg. Jag tror att det gör ont i hennes vackra, lilla, sköra, inte längre oförstörda själ.
Hon uppfattar allt detta och blir sårad av det. Hon uppfattar men förstår inte varför andra barn tittar, viskar och till och med fnissar bakom hennes rygg. Hedvig gör inte skillnad på folk och folk, därför kan hon inte förstå. Hon har ju inte gjort något fel...
 
Jag är så otroligt glad för alla fina små kompisar som Hedvig har. Hon har många kompisar, framför allt klasskompisar och fotbollskompisar. Sedan har hon några andra riktigt fina kompisar som hon har roligt tillsammans med då vi ses. Kompisar som inte tittar, som inte viskar eller fnissar bakom hennes rygg. Kompisar som i Hedvig ser den fantastiskt busiga, roliga och fina lekkamraten som hon är. De andra, de som tittar, viskar och fnissar, de missar allt det roliga med Hedvig. Men i alla dessa steg kan hon naturligtvis inte tänka. Hon är liten ännu. Men hur känns det inuti hennes lilla vackra kropp undrar jag? Hur känns det att vara tittad på, viskad om och fnissad åt? När det enda hon vill är att bara leka på lika villkor som alla andra barn i lekland och på stränder. Leka utan att vara tittad på, viskad om och fnissad åt...
 
 
Det gör faktiskt jävlig ont, om jag ska vara ärlig...
 
 
 
1 Nikki:

skriven

Visst gör det ont! Ibland mer ibland mindre! Ibland blandar vi ihop våra egna tankar och känslor med våra barns. Ibland är vår intuition helt riktig ibland inte. Antingen är Hedvig så sårad att hon verkligen tycker sig hata barn eller så kanske hon bara säger så där för att hon just då inte alls vill vara och leka på lekplatsen eller på Ikea. Min Emma har sagt liknande saker som man tolkat på ett vis men plötsligt är det inte alls så. Hon har haft svårt att förklara varför hon inte vill något ibland var det för hon var trött eller helt enkelt inte ville och då kan det vara lätt att bara säga att man hatar tex korv eller barn eller vad det nu må vara! Låna hem barn så ofta ni kan, barn som ni vet har extra förmågor är det gäller empati och stor förståelse för att vi alla är olika! Det kan kännas fel att barnen alltid är hos en själv och att man får ta så stort ansvar för att sitt barn ska ha lekkamrater men det är värt det, hundra ggr om! Ja tusen med! Hoppas verkligen att Hedvig ska få ett rikt liv och få ha barn och vuxna runt sig som liksom hennes familj förstår hur fantastisk hon är! Kram

Svar: Säkert sant Nikki. Jag är dessutom en grubblare av stora mått. Samtidigt så ser jag att Hedvig ser, märker och förstår vad som pågår i form av blickar, viskningar och fniss. Det gör ont!Hedvig har många kompisar genom skola, fotboll och en och annan från annat sammanhang. De leker här en hel del och vårt hem är öppet för dem alla. Det är inte egentligen de sammanhangen som gör ont, utan de när vi går på stan, är i någon butik, står i någon kö etc och Hedvig numer ser och förstår att andra tittar (läs "glor"), viskar etc.... Det gör ont och det känns orättvist...
Kram
Jessica

2 HemkäraHanna :

skriven

Kära Jessica! Det finns nog inget värre än när man misstänker att ens barn far eller farit illa utan att veta riktigt vad som hänt, utan att veta var och hur man ska kunna hjälpa. Jag önskar verkligen Hedvig vänner. Och jag kan bli så arg på människor som väljer att förminska andras värde, även om de som förminskar är barn. Samtidigt tycker jag synd om dem för att de begränsar sina liv till enkelspårighet och förlorar möjligheten till att låta känna de mest fantastiska. olikheter vidgar våra ramar och gör oss till mer kompletta människor. Olika bakgrund, trosinriktningar, erfarenheter eller kromosomantal.
Och mest av allt önskar jag att barn inte skulle behöva känna sig annorlunda eller utstötta eller fnissade åt.
Det är dock gott att ha sin bas i en trygg och kärleksfull familj när man måste hantera sådant man önskar inte fanns. En bas att hämta styrka i.
Kram till er tappra, starka och underbara!

Svar: Basen är viktig, det är så sant Hanna! Jag grubblar kanske för mycket, men sådan är jag. Hedivg kanske inte har varit med om något traumatiskt utanförskap precis nu, det sista. Men att hon plötsligt känner av blickar, himlande med ögonen och fniss bakom ryggen - det har blivit smärtsamt tydligt.
Jag är så glad för de många vänner Hedvig har genom skolan, fotbollen och en och annan från annat sammanhang. De är guld värda, de som SER Hedvig och tycker om henne som den tokroliga busfia hon är.
Kram och tack för stöttande ord!
Jessica

3 Emma:

skriven

Dumt av alla andra barn att skratta åt ett så fantasitsk söt barn, tycker inte det är snällt alls, alla är lika mycket värda oavsett om man är frisk eller sjuk eller har något funktionshinder.
Själv har jag autism och har haft lite problem att umgås med andra människor, så dem har antagligen tyckt att jag var lite konstig :/

Svar: Jag undrar lite hur den den normen har satts? Normen som talar om om man är "konstig" eller "normal"? Jag tycker att alla bara kan få vara som de är <3
Jessica

4 Barbro:

skriven

Kram<3

Svar: <3
Jessica

Kommentera här: