I morse fick jag...

 
 
 
 
... ett av de där samtalen man inte vill ha...
 
 
Det var min mamma som ringde och jag hörde direkt att något var fel, jag förstod vad som var fel innan mamma hade hunnit säga. Min lilla mormor, min älskade lilla mormor, somnade in i morse, nästan 97 år gammal och med en lång väntan och längtan hos henne själv över att just få somna in...
 
Men i alla fall... hon har ju funnits jämt...
Min mammas mamma, min mormor och mina barns gammelmormor....
 
Då Hedvig föddes var min mormor nästan 90 år och jag minns att jag, första gången hon träffade lilla H, var lite orolig för att hon skulle misstycka kring den extra lilla kromosomen, att hon kanske skulle säga något om "den" som skulle göra mig ledsen. Inte för att hon var "sådan", inte alls, utan för att hon tillhör en generation där olikheter inte funnits med i samhället. Den mycket äldre generationen är inte helt vana vid människor med funktionsnedsättningar av olika slag för "de" människorna "sattes på institution" då, när min mormor var ung...
 
Då de två möttes för första gången, lilla H och gammelmormor, minns jag att jag efter mindre än en minut blev lugn inombords. Mormor tog lilla H under sina vingars beskydd omedelbart och har aldrig annat än beundrat och älskat henne så som vi gör. Alla foton jag skickat henne på Hedvig genom åren har hon haft i en hög på sitt bord och hon har bläddrat igenom dem om och om igen. 
 
Efter att ha fått det ledsamma beskedet av min mamma idag satt Ebba och jag tillsammans på golvet i hennes rum och grät och kramades. Hedvig undrade lite vad vi höll på med och jag förklarade, kort och koncist. Hon funderade lite lilla hjärtat och sedan sade hon:
 
 
- Åh, stackarschh... vänta lite, ja´ äl stlax tillbaka, måste hämta pappel o tolka tålalna på Ebbas schind...
 
 
Det gjorde hon, hämtade papper och torkade tårarna på Ebbas kind och hon kramade Ebba länge, länge.
För en liten stund sedan sade hon:
 
 
- Mamma, nu mål gammelmolmol bla igen!
 
 
Nja... jag försökte förklara att gammelmormor faktiskt är borta nu och att vi aldrig kommer ses igen.
 
 
- Ja´ vet de mamma! Ja´ sa att gammelmolmol mål bla igen nu...
 
 
Då trillade polletten ner hos mig och jag kunde bara hålla med för jag hoppas så innerligt att min lilla mormor mår bra igen nu...
 
 
 
 
Fotot ovan är när mormor/gammelmormor tokmyser med lilla H som då är knappt ett år...
 

Har man redan på lördagen...



...pysslat och gjort kalasfint till kusin David som fyller 17 år på måndag...


Ja, då är det bra länge att vänta tills man får ge bort sin present! Hedvig vet mycket väl att Davids kalas är på måndag, hon vet mycket väl att det bara är lördag idag och hon vet mycket väl att det är hela två dagar kvar tills kalaset äger rum. Ändå kändes det plötsligt som otroligt lång väntan! När hon nu präntat, målat, klistrat, knutit och krullat snören ja, då vill hon ju så klart ge bort allt det fina redan nu.

Att två ynka dagar plötsligt kan te sig såååå långa....


Jag glömde ju helt att berätta...




... att efter att lilla H skrivit så fint på min lista sprack jag nästan av glädje och stolthet då vi kom till Ica. Inne i butiken träffade vi på en reklamskylt för varumärket Felix. Hedvig stannar upp med sin lilla kundvagn och läser:


- Hej, jag heter Felix


Behöver jag ens beskriva känslan som fyllde mig...?