- Mamma, näl ja´ blil stol...





... då ska ja´ bli flisöl...


Åh, det gör ont!
Det gör så ont....

För lilla H kommer troligtvis inte bli frisör när hon blir stor...
...och lilla H kommer troligtvis inte bli mamma när hon blir stor...

Hedvig vill bli frisör när hon blir stor...
Hedvig vill ha "många bäbisal" när hon blir stor...

Jag har bävat för dessa önskningar sedan hon var nyfödd.
Jag har också tänkt att dessa önskningar kommer komma först då hon är i övre tonåren, därmed har jag skjutit det framför mig. Jag har tänkt att då Hedvig är i övre tonåren då kan jag förklara varför det kan vara svårt för henne att bli frisör, jag kan förklara för henne att hon kan få många bebisar ändå, om än inte en egen. Att vara moster och faster kan vara gott nog...

har jag tänkt att jag skall förklara dessa känsliga "saker".

Jag tänker för mycket!
Jag tänker för långt fram i livet, jämt gör jag det och hur medveten jag än är om just det, så lyckas jag inte förändra mig själv på den punkten. Inte än i alla fall...
Jag försöker verkligen lära av lilla H, lära att leva här och nu, men jag är usel på just det!

Det ligger något dubbelt i min önskan, i min strävan att hjälpa lilla H att bli så självständig som möjligt menar jag. Genom att tänka "The sky is the limit" så tänker jag att hon når precis så långt som precis hon har potential till, som med alla oss andra.

Men... med ökad förståelse följer också ökad insikt...
Insikt inte bara om att hon har en extra liten kromosom, utan om vad det innebär...
Vad hon kommer att behöva utstå i livet, i det stundom hårda och kalla samhälle vi lever i, och också insikt om vad hon kommer att berövas i livet...
Jag tänker på saker som jobb, barn, körkort... etc...
Jag vet att Hedvig kommer att få jobb men jag vill inte att hon skall få jobb på någon"himla skyddad verkstad" (jo, så känns det...) om det inte är vad hon vill. Hon kanske vill ha ett "vanligt" jobb - då vill jag att hon skall få den möjligheten.

Just nu vill hon bli frisör och jag har bestämt mig för att inte falla ner i det svarta hålet på grund av en helt vanlig småflicksönskan. Jag ville också bli frisör då jag var liten! Jag har bestämt mig för att vill hon bli frisör så kan vi lösa det åt henne. Jag har bestämt mig för att det, i många fall, mycket inskränkta Sverige håller på att förändras till ett bättre Sverige som ser mer till mjuka värden. Jag vill så innerligt att samhället har mjuknat till den dagen lilla H skall stå på egna ben. Ibland undrar jag men jag väljer att envist hålla fast vid den tanken...

Visst borde det finnas frisörer som välkomnar en fin liten H med en extra kromosom?!
Hedvig är suverän på att borsta hår och jag tänker att fortsätter intresset blir hon lika suverän på att tvätta hår.
Noggrann är hon också mitt lilla hjärta, så hon blir säkert duktig på att sopa upp hår från golvet...

Eller hur?!
Visst måste det gå att lösa om ett antal år?

Om inte har jag en reservplan...

...då öppnar jag café tillsammans med min fina vän Britta så kan lilla H och lille herr S baka för det vilda, för baka är Hedvig suverän på - det också liksom...








1 Mari:

skriven

Hej!

Hittade en länk till din bligg för en vecka sedan. Vill tacka för att du delar med dig om dina tankar! Själv jobbar jag i särskola och tror att vi personal i skolan ibland har svårt att förstå ett föräldraperspektiv. Din blogg ger mig kunskap och förståelse!

// mari

2 HemkäraHanna:

skriven

När jag läser detta, känns det som att jag vill utbilda mig till frisör och anställa lilla H. Så hur känns det då inte för dig.

Med det stöd hon har från sin fina familj tror jag att det blir bra för henne, kanske inte på den enklaste vägen, men bra.

Kram!

3 Jessica:

skriven

Mari: Vad glad jag blir när du säger att du får kunskap och förståelse för ett föräldraperspektiv! Just i Hedvigs skola är jag så nöjd med den biten men vet många på andra skolor som känner att personalen inte förstår, inte på riktigt likosm... Jag kan märka det själv bland vänner och bekanta, att de förstår men ändå inte... Och hur ska man kunna förstå något man inte är i? Det värmer när man som du, anstränger sig för att nå/få förståelse <3

4 Jessica:

skriven

Hanna; som alltid så skriver du så klokt! Älskar dina kommentarer och mail! Flytta hit så kan vi utbilda oss tillsammans :-) Hedvigs vilja svänger fort men vi kan starta en kombinerat salong/café?

:-)

5 Mari:

skriven

Hej Jessica! Försöker göra mitt bästa för att sätta mig in i andra personers situation men vet samtidigt att jag aldrig kan förstå full ut. Men jag gör mitt bästa.......

Såg debattprogrammet härom veckan! Grät och grät! Tanken på att någon av mina underbara elever inte skulle finnas här hos oss gör mig förtvivlad, ledsen och arg. Jag knyter näven och går till jobbet ännu en dag! Jag ska arbeta ännu hårdare för att dessa elever ska få bra förutsättningar inför sina fortsatta liv!

// mari

6 Jessica:

skriven

Mari; lyckliga barnen på din skola som har en "fröken" som du!

Vi är också lyckligt lottade med fantastiska "fröknar".

Ser inte din mailadress då du kommenterar, om du lämnar den kan jag maila dig istället. Är osäker på om du läser mina kommentarer här.

:-)

7 Mari:

skriven

Hej igen!

Jodå,jag kommer garanterat att fortsätta följa din blogg! :) Du får gärna maila mig!

GLAD PÅSK!

8 Annika med Emma:

skriven

Hej!



Jag känner så väl igen mig! Visst gör det ont men det är som det är och det enda vi kan göra för våra underbara barn är att kämpa vidare. Försöka komma ihåg att våra tankar och våra känslor inte alltid stämmer överens med våra barns! Vi har också pratat om att starta något om Emma inte får något arbete i framtiden, problemet är ju att jag är sjuk ( svår värk) och är sjukskriven. Men sambon får väl ordna något! Eller vem vet det sker kanske ett under?

Kommentera här: