En lördag jag sammanfattar...







... som en av de bättre....


En liten H som varit på ett stålande humör och som uppförde sig exemplariskt under hela det lååååånga besöket i tygaffären - lilla H avksyr att gå i affärer.

En liten H som med frenesi och intensitet glatt bakade bullar med mig på eftermiddagen. När hon kavlade som bäst tyckte hon att vi skulle sätta på lite julmusik:


- Som näl vi bakade peppalkakol mamma! De äl mysigt!!!


Vi bakade och bakade, dock utan julmusik och sedan mumsade vi på ljumma kanelbullar medan pappan i huset satte upp studsmattan i trädgården! Den efterlängtade studsmattan!
I grannträdgårdarna kom de första fram förra helgen och lilla H blev då lovad att den skulle sättas upp idag.
Lagom som x antal bullar var i magen var studsmattan klar att studsas på och snabbt som rackar´n kom ytterkläderna på och Hedvig var redo!

Det var så roligt att hon skrattade högt de första minutrarna och skrattet bubblade då naturligtvis även på mig! Tänk att det kan vara så himla roligt att hoppa studsmatta!
Efter en kort stund kom Kristoffer, grannkillen, och ville vara med. Kristoffer är två år äldre än Hedvig och snällare, artigare och mer pedagogisk liten kille får man leta efter.
De hoppade, skrattade och busade i minst en timme och jag blir så glad så jag trallar inombords de gånger Hedvig har så roligt tillsammans med en kompis!

Låter det konstigt?!
För några år sedan kom jag till insikt om den tuffa sanningen att lekkamrater inte är givet för lilla H och det gör mer ont än många andra anar... Jag vet att det finns många barn som inte har kompisar och jag känner med varenda en av dem och jag känner med varenda förälder till dessa barn.

Hos oss får alla var med, punkt slut!

Lyckligt lottade är vi som har fantastiska grannar och lika fantastiska grannbarn.
Vid dryga fyrtio års ålder leker jag mer än jag någonsin kunnat föreställa mig!
Jag leker inte bara för att jag vill, för jag vill leka många gånger, men jag leker även för jag känner att någon ju måste leka med lilla H! Jag tänker att jag blir som en reservkompis till Hedvig, ni vet den som är näst bäst, och för första gången i mitt liv är det helt ok att vara reservkompis. Jag vet och jag förstår att Hedvig allra, allra helst leker med en kompis men jag vet också att hon är ganska nöjd med mig som stand-in...


Lilla lyckliga H...







    






bulle






studsmatta

- Mamma, näl ja´ blil stol...





... då ska ja´ bli flisöl...


Åh, det gör ont!
Det gör så ont....

För lilla H kommer troligtvis inte bli frisör när hon blir stor...
...och lilla H kommer troligtvis inte bli mamma när hon blir stor...

Hedvig vill bli frisör när hon blir stor...
Hedvig vill ha "många bäbisal" när hon blir stor...

Jag har bävat för dessa önskningar sedan hon var nyfödd.
Jag har också tänkt att dessa önskningar kommer komma först då hon är i övre tonåren, därmed har jag skjutit det framför mig. Jag har tänkt att då Hedvig är i övre tonåren då kan jag förklara varför det kan vara svårt för henne att bli frisör, jag kan förklara för henne att hon kan få många bebisar ändå, om än inte en egen. Att vara moster och faster kan vara gott nog...

har jag tänkt att jag skall förklara dessa känsliga "saker".

Jag tänker för mycket!
Jag tänker för långt fram i livet, jämt gör jag det och hur medveten jag än är om just det, så lyckas jag inte förändra mig själv på den punkten. Inte än i alla fall...
Jag försöker verkligen lära av lilla H, lära att leva här och nu, men jag är usel på just det!

Det ligger något dubbelt i min önskan, i min strävan att hjälpa lilla H att bli så självständig som möjligt menar jag. Genom att tänka "The sky is the limit" så tänker jag att hon når precis så långt som precis hon har potential till, som med alla oss andra.

Men... med ökad förståelse följer också ökad insikt...
Insikt inte bara om att hon har en extra liten kromosom, utan om vad det innebär...
Vad hon kommer att behöva utstå i livet, i det stundom hårda och kalla samhälle vi lever i, och också insikt om vad hon kommer att berövas i livet...
Jag tänker på saker som jobb, barn, körkort... etc...
Jag vet att Hedvig kommer att få jobb men jag vill inte att hon skall få jobb på någon"himla skyddad verkstad" (jo, så känns det...) om det inte är vad hon vill. Hon kanske vill ha ett "vanligt" jobb - då vill jag att hon skall få den möjligheten.

Just nu vill hon bli frisör och jag har bestämt mig för att inte falla ner i det svarta hålet på grund av en helt vanlig småflicksönskan. Jag ville också bli frisör då jag var liten! Jag har bestämt mig för att vill hon bli frisör så kan vi lösa det åt henne. Jag har bestämt mig för att det, i många fall, mycket inskränkta Sverige håller på att förändras till ett bättre Sverige som ser mer till mjuka värden. Jag vill så innerligt att samhället har mjuknat till den dagen lilla H skall stå på egna ben. Ibland undrar jag men jag väljer att envist hålla fast vid den tanken...

Visst borde det finnas frisörer som välkomnar en fin liten H med en extra kromosom?!
Hedvig är suverän på att borsta hår och jag tänker att fortsätter intresset blir hon lika suverän på att tvätta hår.
Noggrann är hon också mitt lilla hjärta, så hon blir säkert duktig på att sopa upp hår från golvet...

Eller hur?!
Visst måste det gå att lösa om ett antal år?

Om inte har jag en reservplan...

...då öppnar jag café tillsammans med min fina vän Britta så kan lilla H och lille herr S baka för det vilda, för baka är Hedvig suverän på - det också liksom...








Jag tror minsann att...




...en reptil-gen smugit sig in i min yngsta dotters "fina lilla klopp"...

Jag trycker på ogilla-knappen flera gånger om dagen, dock utan resultat...

Ibland kan jag förbise, ibland blir jag trött och emellanåt blir jag rosenrasande! Det sistnämnda inträffade imorse och jag känner att jag har huvudvärk ännu...

Jag pratar om den lilla stygga tungan som räcks ut mot mig i parti och minut. Likt en reptil kommer den blixtsnabbt ut mot mig, för att lika snabbt försvinna in i den lilla söta, hallonröda munnen igen...

Harmlöst kan man tycka - men inte i flera år!!! Skall jag aktivt leta efter en anings förbättring skulle det väl vara att det numer sker blixtsnabbt, säkert i tron om att mamman inte hinner se. Tidigare sträcktes tungan gärna ut länge, länge och gärna tillsammans med "retsticke-ljud" vilket om möjligt var än mer provocerande och definitivt svårare att förbise.

Men hur kommer det sig att min lilla, söta, snälla och kärleksfulla flicka plötsligt blir svart i blicken, väser "fan" och likt en reptil sträcker tungan snabbt in och ut ur munnen, helst flera gånger på rad?!

Finner jag kanske en reptil i släkten om jag forskar lite, eller är det "bara" den argsinta Roos-genen jag fört vidare och vars egenskaper jag så innerligt hoppas kommer att dala ut inom kort....?

På mig dalade de argsinta egenskaperna ut vid fem års ålder...