Himlen i min famn...

 
 
 
Då lilla H var nyfödd och hela min värld var upp-och-ner gick jag mest och bar på henne...
 
... nära, nära ville jag ha henne hela tiden...
 
Jag lyssnade på Himlen i min famn och kände att de vackra orden precis beskrev hur jag kände (och känner)...
 
Jag ville skydda henne från allt ont, från elaka människor och från fördomar...
Mest av allt ville jag att folk skulle förstå hur älskad, efterlängtad och ljuvlig hon var.
 
Det lever kvar i mig ännu, att jag vill att folk ska förstå - förstå på riktigt - hur älskad Hedvig är.
Jag vill att folk ska förstå att hon är älskad precis som hon är...
 
Idag fick jag se en av de vackraste kärleksförklaringar jag sett.
Gjord av en storasyster Sanna som älskar sin lillebror Niklas över allt annat...
 
Ord är överflödiga, titta, lyssna och torka en tår...
... men framför allt se lilla fina Niklas...
 
 
1 Annica:

skriven

Åh, va fint skrivet. Ögonen fylls återigen... Våra vackra älskade barn. Min 11-åring sa en gång till mej: Mamma, tänk om alla hade lite downs syndrom, va alla skulle vara snälla... Visst är det härligt? <3

2 Jessica:

skriven

Mmm, tänk om folk förstod...
Då sade din 11-åring nästan samma sak som min äldsta dotter sade då hon var tio: Mamma, varje familj borde ha en extra kromosom, då skulle världen vara lite snällare...

<3

3 Nina:

skriven

<3

Kommentera här: