Himlen i min famn...

 
 
 
Då lilla H var nyfödd och hela min värld var upp-och-ner gick jag mest och bar på henne...
 
... nära, nära ville jag ha henne hela tiden...
 
Jag lyssnade på Himlen i min famn och kände att de vackra orden precis beskrev hur jag kände (och känner)...
 
Jag ville skydda henne från allt ont, från elaka människor och från fördomar...
Mest av allt ville jag att folk skulle förstå hur älskad, efterlängtad och ljuvlig hon var.
 
Det lever kvar i mig ännu, att jag vill att folk ska förstå - förstå på riktigt - hur älskad Hedvig är.
Jag vill att folk ska förstå att hon är älskad precis som hon är...
 
Idag fick jag se en av de vackraste kärleksförklaringar jag sett.
Gjord av en storasyster Sanna som älskar sin lillebror Niklas över allt annat...
 
Ord är överflödiga, titta, lyssna och torka en tår...
... men framför allt se lilla fina Niklas...
 
 

Kärlek och längtan kan...

 
 
 
... ta sig uttryck på många olika vis...
 
 
Under måndagen och tisdagen har Hedvigs bästa kompis Emil inte varit på fritids och även om där finns andra att leka med så har faktiskt ingen av favoritkompisarna varit där. Vi ser att det är lite trist för Hedvig men vet inte riktigt vad vi skall göra åt det. Själva grejen med fritids är kul ändå men hade varit så mycket roligare om favvokompisarna varit där.
 
Men så idag kom han!
Efterlängtade Emil!
 
Emil har varit ett hett samtalsämne här hemma under eftermiddagen och kvällen vill jag lova.
 
 
Efter kvällens godnattsaga låg jag kvar och småpratade med lilla H en stund.
 
 
- Har du haft en bra dag idag Hedvig?
 
- Mm, de hal ja´ mamma...
- Mamma! Emil o ja´, vi hal lekt hela da´n!
 
- Vad kul! Vad roligt att Emil kom till fritids idag!
 
- Mm... Emil... han... han kom kvart i nio ida´!
 
- Kom han kvart i nio?
 
- Mm... Mamma! Ja´... ja´... satt i den blå soffan vid fönstlet och väntade och väntade på Emil...
 
- Fick du vänta länge?
 
- Nej, toki´ du äl! Han kom kvart i nio saaaaa ja´...
 
- Just det ja, det sade du ju...
 
- Mamma! Jag satt i den blå soffan och väntade på Emil, så kom han och då ja´ splang o klama honom!!!
Ja´ ÄLSKAL Emil mamma!!!
 
 
 
 
Det bästa är att Emil kommer imorgon också...
 
 
 
 

Mitt lilla, lilla...

 
 
... älskade hjärta...
 
 
Jag har flera små älskade hjärtan men just nu tänker jag på lilla H...
Lilla H som yrvaket satte sig upp i sängen ungefär runt halv sju, gnuggade sig i ögonen och sade:
 
 
- Go´mollon mamma! Kan du lämna mej till flitis ida´? Snäääälla mammaaaaa...
 
 
Det knöt sig i magen på magen på mig då jag hörde hennes vädjan, samtidigt som jag blir varm i hela kroppen av att delges en sådan kärleksförklaring som det ändå är - så fort hon slår upp ögonen.
 
Det är inte jag som lämnar på morgonen, det gör pappa.
Det går ju bra, det vet jag ju, och var det så att jag lämnade på morgonen hade Hedvig förmodligen önskat att pappa lämnade istället.
 
Så säger huvudet - det lite mer rationella stället att tänka med.
Hjärtat säger något annat - hjärtat tänker med känslor och är sällan rationellt, inte hos mig i alla fall...
 
Jag svarade min yrvakna trollunge att det ju är pappa som lämnar, sedan skyndade jag mig att tillägga att det ju är mamma som hämtar. Jag hör också mig själv lite käckt (!!!) säga:
 
 
- Det blir väl bra?! Att mamma hämtar dig...
 
 
Åh, det är bara vuxna människor som kan säga något så dumt i den situationen!
Vuxna människor med dåligt samvete, typ mammor...
 
Vad hjälper det klockan halv sju på morgonen? Att mamma hämtar...
Det var ju inte det Hedvig önskade, eller hur?!
Hon önskade att mamma skulle lämna och vad hjälper det då att mamma skall hämta...?
 
Allt detta hinner jag tänka under en bråkdels sekund, allt medan jag ser hur Hedvig borrar ner sitt lilla huvud i den ännu "sov-varma" kudden och börjar gråta.
Inte argt skrikande utan sorgset och stilla.
 
Vi gick sönder en liten bit i hjärtat båda två, där och då...
 
Varfär är livspusslet så svårt att få ihop?
 
Jag kröp upp i den mjuka sängen, tog mitt yngsta lilla hjärta i famnen och så satt vi...
Vi kramades, pussades och gosade utan att säga särskilt mycket.
 
Vi satt så en lång stund, lilla H och jag, medan vi lät våra hjärtan bli hela igen...