Lilla H verkar ganska nöjd med...

 
 
... att vara hemma också...
 
 
Hedvig älskar båtlivet, så länge det inte gungar för mycket, men lilla H älskar att vara hemma också.
Det är skönt och jag känner igen mig själv mycket i det. Det är skönt att gå hemma och skrota lite, göra lite  vad som faller en in utan att ha så mycket bestämt.
 
Det är så vi har det denna veckan, lilla H och jag.
Vi skrotar runt lite, dricker kaffe och varm mjölk i sängen på morgonen samtidigt som vi tittar på Bolibompa eller läser en bok, vi spelar fotboll på gatan (i vackraste prinsessklänningen), vi har bakat bullar som vi sedan cyklade till mormor och morfar med för att fika i deras trädgård, vi har köpt nya blommor till krukorna på utsidan och Hedvig har själv valt en väldigt rosa blomma till sin lekstuga.
 
Imorgon är en tripp till Ikea planerad med lilla H och Ebba. På Ikea ska vi "äta go´ lunschhh o så, schöttbullal med patismos, lingon o sås o så...". Vem vet, kanske blir det även en "glass med kaka" som Hedvig kallar mjukglass för då hon inte alltid kommer ihåg att det heter mjukglass.
 
 
Vi har mysiga, lugna, sköna dagar helt enkelt...
 
 
 
 
 
 
 
 
    

Det är inte alltid så lätt...

 
 
... att komma ihåg alla nya ord man skall lära sig...
 
 
VI har haft några fantastiska dagar med båten i en underbar naturhamn på Kärsön.
Solen har strålat från morgon till kväll, den lilla vind som varit har varit ljum och vi har solat, badat och fiskat krabbor dagarna i ända. Det är dagar som dessa som gör att man har lite energi inför den mörka hösten.
 
Skall man leta efter något enda smolk i bägaren skulle det kunna vara att det på Kärsön även fanns lite blinningar, eller bromsar om man så vill. Inget märkvärdigt i sig men de är ganska ovanligt att man besväras av dem på västkusten, och ännu märkligare långt ute till havs! Befinner man sig tillsammans med hästar får man stå ut med dessa ilskna flygfän, det minns jag från mina "hästtokiga" år, men på en ö...
 
Nåväl, de var inte i överflöd och de var inte överdrivet "på" men ett och annat bett fick jag allt.
 
Lilla H drabbades av ett!
Betten gör ont och det blir ett märke efter...
 
Först utbrast Hedvig ett högt "AJ!!!" men inga tårar kom.
Jag tror inte att hon riktigt förstod vad det var eftersom vi inte hann se blinningen/bromsen. Hon fortsatte dock att säga att det gjorde ont och undrade vad det var och mot alla odds fick jag titta på den onda lilla armen. Att det var ett bett eller stick (eller vad de nu gör) syntes tydligt; en litet rött "hål" omgärdat av en vit svullnad och runt den ilsket röd hud. Jag berättade för Hedvig att jag trodde det var en blinning/broms som stuckit henne och fick sedan försöka förklara vad en sådan är, att de sticker lite hur de vill och vi båda sammanfattade det hela genom att konstatera att de är ganska stygga, de där (o-)djuren...
 
Lite senare ville Hedvig visa sin pappa sitt märke på armen och naturligtvis undrade han vad som hänt.
 
 
- De val en... en... en... liten figul som stack mej pappa...
 
 
 
 
 
 
 

Härom kvällen...

 

... satte jag hårt mot hårt...

 

Jo, det är sant!

 

 

Det är inte min starkaste sida men ibland så. Vad jag gjorde var att jag helt enkelt vägrade läsa saga! Jag hade precis krupit ned hos mysig liten H för att läsa god-natt-saga då elaka svordomar plötsligt haglade ur hennes söta smultronröda lilla mun - igen liksom... Rött kort hjälper föga och senaste veckorna har svordomarna dessutom accelererat - jag vet inte vad jag ska göra år det och jag håller på att bli galen!!!!

 

Lugnt och sansat lade jag därför bort Bamsetidningen, förklarade att det är nog nu, att jag inte tänker läsa för en liten flicka som svär mest hela dagarna etc... Hedvig svor lite till för att sedan böna och be samtidigt som hon bedyrade att hon nu minsann slutat att svära. Jag höll med om det ju är bra men jag lät mig inte fjäskas för och talade därför om för lilla H jag istället kunde läsa dagen efter då hon "bevisat" att hon slutat svära. Det blev en lååååång nattningsprocedur med många tårar...

 

Tidigt (med betoning på tidigt) nästa morgon kom en liten H och bad mig läsa Bamse för henne. Mmmm... Jag drog på det lite, hade svårt att vakna och hade faktiskt ingen lust alls att börja morgonen med att läsa. Kampen mellan oss två var med andra ord igång redan innan jag slagit upp ögonen... Vinnaren av kampen blev - naturligtvis - lilla H, igen!

 

Den här gången vann hon genom att till slut bestämt sätta händerna i sidan, stirra ilsket på mig samtidigt som hon utbrast:

 

- Kom nu mamma!!! Annars blil ja sulpuppa på dej!!!