Flitens lampa lyser...





... när överlycklig liten H tar sig an sin första riktiga läxa...


Idag kom den äntligen, den första riktiga läxan!
Riktig läxa i den riktiga läxboken, det kan inte bli bättre!

Väl hemma från fritids packade vi upp ryggsäcken med diverse vantar, en halsduk, dagboken och läxboken.
På läxboken satt en lapp ifrån fröken. En lapp som talade om att Hedvig inte varit riktigt nöjd med att bara skriva sitt namn på läxboken som skrivuppgift idag. Därför hade hon också fått göra två sidor i läxboken och fått läxa med sig hem!

Gissa om hon var mallig?!

Åh, jag tyckte det skulle bli lika roligt jag att få sitta ner bredvid Hedvig då hon skulle göra läxan!
Men jag fick inte!
Jag fick inte vara med!


- Nej gå uuuuuut mamma! Bala Ebba o jag ska göla läxan!


Lite snopet var det...
Men ok, Ebba är den mest tålmodiga man kan tänka sig och bättre pedagog kunde inte lilla H ha vid sin sida så jag svalde min förtret och gick till köket för att laga mat - allt medan jag påpekade att de tre sidorna med läxa är tills på fredag, gör inte mer än du har lust till idag, det viktigaste är att du gör det koncentrerat och ordentligt, slarva inte, etc etc...

Att jag ens bemödade mig om alla förmaningar!
Jag menar, jag känner ju min dotter, jag vet hur hon längtat efter en riktig läxa och har hon nu äntligen fått det borde jag förstått att hon skulle göra alla tre sidorna på en gång...

Hon gjorde de tre sidorna på en gång, hon gjorde dem snabbt och hon gjorde dem korrekt!

Hon är duktig lilla Hedvig!

Ebba, som fått ynnesten att sitta med, var helt imponerad då hon kom och visade mig läxboken.
En gång hade Ebba hjälpt henne att sudda ut ett "e" som blivit tokigt och som hon bad Hedvig göra om, annars hade hon bara suttit bredvid och iakttagit hur Hedvig läste, drog streck till rätt bild, skrev lilla "e" om och om igen samt hur hon valde röd färg till alla cirklar och blå färg till alla trianglar.

Flitens lampa lyser sedan tidigare i det här huset med hjälp av de andra barnen och nu förstärks den i och med lilla H:s stora intresse av att lära, av att veta och av att känna att hon "kan hälv". Vi växer alla av kunskap tänker jag.

Nu återstår bara för mig att förklara för fröken att veckans läxa är avklarad på veckans första dag - nu vill Hedvig ha mer läxa...







      

Idag fick jag frågan...





... hur vårt liv med lilla H ser ut...


Det var en vänligt sinnad fråga, i sitt sammanhang var den säkert befogad och nej, jag tog inte illa upp...
Jag behövde inte ta till onda ögat...

Istället kände jag hur det snörptes åt i strupen och hur jag fick anstränga mig för att kunna ge ett rättvist svar.
Att ge ett rättvist svar är i sig inte svårt:

LIVET MED LILLA H ÄR TOPPEN!
LIKA MYCKET TOPPEN SOM LIVET MED MINA ANDRA HÖGT ÄLSKADE SMÅ (STORA) BARN!

Det svåra ligger i att var gång jag skall berätta att livet med Hedvig är toppen, att det flyter på, att just hon lär oss om själva livet varje dag etc så innebär det att jag pladask hamnar tillbaka i hur jag trodde livet med Hedvig skulle bli... och jag står inte ut med att jag trodde/tänkte/var rädd för att livet skulle förändras så radikalt till det sämre...

Jag?!

Jag som älskade henne högt från första stund...
Jag som slöt mina armar hårt om detta nyfödda lilla knyte när barnmorskan berättade...
Jag som likt en tigrinna tänkte att ok, nu är det jag och mina barn mot resten av världen...

Att jag i min förtvivlan trodde att familj, släkt och vänner skulle vända oss ryggen, att de inte skulle förstå vilket under hon är, lilla fina Hedvig med sin ljuvliga extra kromosom...

Jag befann mig inte i en sådan situation idag att jag kunde tillåta mig att låta rösten brytas och tårarna rinna...
Ibland passar det inte och jag är verkligen helt usel på att skärpa mig!
Jag tillhör inte de Hollywoodliknande människorna som stilla och vackert kan låta en tår rinna längs kinderna...

Jag fulgråter!
Snorar och blir tokröd runt ögon och näsa!

Det passade sig inte idag och jag ansträngde mig och jag fixade det!
Förmodligen med mycket harklande och stort darr på rösten, men ändå...

Så för er som undrar:
Livet med lilla H är lika fantastiskt och lärorikt som med mina andra barn och nej, jag skulle verkligen inte ta bort den lilla extra kromosomen om det gick!

Jag älskar Hedvig just för att hon är den hon är och hon hade inte varit densamma utan kromosomen...



Det kom ett vykort...





... till lilla H...



Vykortet kom igår, vykortet var från mormor.
På vykortet var en söt liten hund med sådana roliga rörliga ögon.
Jag ser att den söta lilla hunden ser lite lätt hysterisk ut på fotot ovan, men den är söt i verkligheten.

På kortet stod:


HEJ HEDVIG!

MÅR DU BRA?

KRAM FRÅN MORMOR


Kort och koncist, fantastiskt pedagogiskt då Hedvig tränar sig på att läsa - här och nu och överallt tränar hon, av sig själv tränar hon och jag känner mig helt förbluffad och mycket imponerad.
Jag hade inte väntat mig detta stora kliv i hennes utveckling just nu, men jag njuter av den...

Då Hedvig fick kortet i sin hand vände hon på det och läste:


F R Å N


Nu kanske du inte tycker det är så märkvärdigt, bland alla ord som stod läste hon ett ord...

Men det är märkvärdigt!
För oss är det väldigt märkvärdigt och stort!

Av alla ord som stod där plockade hon ut ett ord som hon aldrig tidigare läst och som vi aldrig tidigare har tränat på - det är märkvärdigt och stort, verkligen!

Jag känner mig så glad att det går framåt!
Det hade varit konstigare om det inte gick framåt, jag vet, men som så ofta slås jag av hur allt blivit och hur jag trodde det skulle bli. Jag minns knappt inte hur jag trodde då, när Hedvig var nyfödd, att det skulle bli. Eller, jo, det minns jag ju, men jag väljer att inte tänka så mycket på det för med facit i hand var mina tankar kring framtiden då så befängda.
En sak är i alla fall säker; jag trodde inte att hon skulle kunna allt som hon kan redan nu, 7 1/2 år gammal!

Jag är imponerad och jag är stolt!

Hon är fantastisk, familjens älskade lilla H...









läsa