Jag blir lika glad varje år...

 
 
 
... vid advent då jag plockar fram min lilla fina ängel som är lite "olika"...
 
 
Min lilla fina ängel är nämligen mörkhyad.
Kanske det i sig inte är att vara "olika" men i ärlighetens namn; hur många mörkhyade små änglar finns att köpa?
 
Jag hittade mig fina lilla mörkhyade ängel lagom till advent för åtta år sedan.
 
Då var jag skör, mer skör än nu...
 
Lilla vackra H var nästan nyfödd, bara tre månader gammal och i färd med att fira sin första advent. Redan bar jag på vetskapen om att hon i folks ögon var "olika" och, vad värre var, jag bar på vetskapen om att det inte alltid var i positiv bemärkelse.
 
Jag blev sårad då och jag blir sårad nu.
Sårad av denna inskränkta människosyn.
 
Jag kommer aldrig att förstå varför inte människor bara kan få vara som de är och att det är bra.
Jag kommer aldrig förstå att "olika" inte ses som ett villkor för dynamiska människor.
Numer har jag något slags förhållningssätt till det hela, i ren självbevarelsedrift för att inte gå sönder helt inombords. Himmel, det gäller mitt barn! Mina barn är det finaste jag har och alla människor på denna jord är någons barn, alla människor på denna jord älskas villkorslöst av någon.
 
Då stod hon bara där framför mig, den lilla fina mörkhyade ängeln.
Det var som att hon talade till mig:
 
 
- Ta med mig hem, jag är nämligen lite olika...
 
 
Visst tog jag med henne hem!
Hos mig är alla snälla och goda människor välkomna.
 
 
Min lilla fina mörkhyade ängel gör mig glad och varm inombords...
 
 

Kommentera här: