Ett riktigt Gott Slut...

 
 
 
 
... och ett fantastiskt Gott Nytt År önskar vi er...
 
 
Med neddragna gardiner och headset på hoppas vi att nyårskvällen blir festlig även för älskade lilla H.
 
År 2012 är strax till ända och som alla år har det för mig och säkert för de flesta andra inneburit både glädje och sorg. Det är väl så livet är tänker jag, och det är kanske så livet ska vara? För att känna sann glädje och tacksamhet kanske vi behöver uppleva sorg och kanske emellanåt lite hopplöshet? Det är nog det som är själva livet, en blandad kompott av gott och ont.
 
Vid förra årsskiftet bestämde jag mig för att bli bättre på att ta på mig ett skal emellanåt. Det låter inte så trevligt, det håller jag med om, men för mig kändes det nödvändigt. Ett skal att ta på mig istället för att känna mig så förjordat sårad och bräcklig i vissa situationer. Ett skal som var tänkt att hjälpa mig att fokusera på allt gott jag har i livet. Ett skal som skyddra mig från att känna mig alldeles knäckt och trampad på i vissa situationer.
 
Om jag lyckats?
Njaaa, jo ibland faktiskt.
Skalet har naturligtvis inte skyddat mig från att bli sårad, men det har hjälpt mig att hantera känslan av att bli trampad på och det har hjälpt mig att övertyga mig själv om mitt eget värde. Lite i alla fall...
 
Jag är inte mycket för nyårslöften.
Jag tycker att man skall göra saker, förändra saker, för att man har lust och för att man mår bra av det, nyår eller inte liksom. Jag ger därför inget nyårslöfte i år heller, varken till mig själv eller till någon annan. Istället försöker jag ha mitt skal nära till hands även under 2013, så att jag kan greppa tag i det likt ett halmstrå närhelst jag känner att jag behöver det.
 
På barnfronten har det hänt mycket under året som gått.
Plötsligt har jag en dotter som snart fyller 18 och är i full färd med att ta körkort!
Hur det gick till har jag ingen aning om, alldeles nyss var hon nyfödd, pytteliten och hade en kolsvart liten kalufs på huvudet. Nu är vi lika långa, hennes hår är midjelångt och det vackraste jag sett. Vi "kompar" kläder och skor av varandra och jag tycker att hon är ett sällskap av allra trevligaste sort.
 
Lika plötsligt har jag en son som under året tagit moppekort, konfirmerat sig och som nu är en och halv decimeter längre än mig. Han har sju nummer större skostorlek än vad jag har och han har en röst som närmar sig en vuxen karls röst. Hur det gick till har jag heller ingen aning om, alldeles nyss var även han nyfödd, pytteliten och även han hade en kolsvart kalufs. En liten kille som aldrig velat vara långt ifrån sin mamma har nu blivit en kille som helst sitter på sitt rum med headset på (det är visst något med min familj och headset) och med stängd dörr. Även han ett alldeles särdeles trevligt och framför allt roligt sällskap när han kryper ut ur sitt rum.
 
Inte fullt lika plötsligt, men ändå överraskande, har jag en ännu ganska liten dotter som så sakteliga håller på att bli stor. Lilla H, där det mesta i utvecklingen sker i lugnt och behagligt tempo men som ändå överraskar genom att bara kunna något jag inte visste att hon kan. Lilla H som även hon nyss var nyfödd om du frågar mig och även hon med en kolsvart liten kalufs på huvudet. Lilla H som med sin extra lilla kromosom ställde världen lite på ända för oss. Lilla H som sedan sin första levnadsdag berikat och berikar allas våra liv på ett sätt jag önskar att alla fick uppleva. Lilla H som genom sin envishet och trotsighet kan driva mig till vansinne men som allt som oftast är ett väldigt roligt och småtokigt sällskap.
 
I drygt ett år har vi också haft förmånen att få ha min mans son boende här på heltid. Om honom kan jag av naturliga skäl inte nämna något om då han var nyfödd men han har också bara plötsligt och utan förvarning blivit så stor sedan jag lärde känna honom. Även han har under året tagit moppekort, knallar omkring med skäggstubb och ställer skor i väldigt stor storlek på skohyllan i grovköket. Han har under året gjort en kraftansträngning i skolan och klarat det bravur.
 
Min man då...
Han har inte plötsligt blivit stor och utvecklats massor, han är sig mer lik som han varit under åren.
Tur är väl det tänker jag, att vi vuxna inte förändrar oss i samma takt som barn på väg att bli stora gör.
Min man han jobbar ihärdigt, han är extremt flitig med att fixa och trixa hemma och ännu mer idog när det kommer till båten. Båten ja, den under året nyinköpta båten som gör min man alldeles galet lycklig. Jag känner att jag sedan denna båten kom in i vårt liv får jag finna mig i att dela kärleken från min man med just båten. Men jag bjuder gärna på det. Jag bjuder på det för att jag ser att hon (jo, för en båt är ju en hon) gör honom så lycklig. Jag tycker verkligen om när människor omkring mig är lyckliga!
 
 
Lycklig känner jag mig som lever i en familj med jordens bästa barn!
 
Det gör säkert du också, då förstår du min lycka...
 
 
 
 
 
 
 
                 
 
 
 
 
 
 

Ibland blir jag mållös...



... och istället full i skratt...

Som igår, då vi kom innanför dörren efter en tur till Mio möbler och en tur till Ica, lilla H, hennes pappa och jag. Lilla H hade galet bråttom eftersom bästis Emil var på ingång och slängde därför jackan på golvet istället för att hänga den på sin krok. Likaså sparkade hon av sig sina kängor och lät dem ligga där på dörrmattan.

Jag kände irritationen växa inom mig, var och en gör efter förmåga här hemma - så är det i alla fall tänkt tycker min man och jag - och det är inte ok av Hedvig att slänga kläder omkring sig på det viset. Jag bad henne både en och två gånger att plocka upp jackan och kängorna men nej, det hade hon inte tid med...

Man får välja sina strider försöker jag tänka och jag hade verkligen inte lust att där och då bli osams med Hedvig, då hade jag tagit lyckan och glädjen över att Emil var på väg ifrån henne. Kompistid är för värdefull för att förstöras. Istället muttrade jag, mest för mig själv;


- Please behave...


Hedvig, som redan var halvvägs in i huset, tjoade till svar:


- Näe mamma, inte "biiheijv"...

Ví har en skotträdd...

 
 
... liten flicka här i huset...
 
 
Nej, vi har ingen hund så det är ingen sådan jag talar om.
Vi har en skotträdd liten H...
 
Det gör ont i hjärtat och se hennes vackra, bruna, stora, kloka ögon alldeles fulla av skräck så fort hon hör minsta lilla smäll. Det är som om hon verkligen inte förstår vad som sker men ändå är sanslöst övertygad om att det är något farligt det där med smällare och raketer.
 
Minns våra senaste nyårsaftnar där lilla H likt ett djur, kanske likt en skotträdd hund, trampar och trampar. Ingen får ta i henne, ingen får krama, ingen får trösta och den skräckslagna blicken söker hela tiden en flyktväg om utifall det värsta kommer att hända.
 
Förra nyårsafton drog vi ner husets samtliga rullgardiner och persienner redan tidigt på eftermiddagen. Då Hedvig spelade eller såg på film på sin iPad hade hon sitt nya Hello Kitty headset på sig. Då hon lade bort iPaden åkte hörselkåporna på, allt för att minimera risken att höra en smällare eller ett fyrverkeri. Likt ett mantra har lilla H senaste veckan rabblat att hon inte är rädd för fyrverkier. Det är lite som i Sällskapsresan: "Jag är inte rädd, jag kan flyga" men när det väl sker är hon mer än rädd, hon är skräckslagen...
 
Vi har, likt kloka hundägare, tackat nej till två begivenheter på nyårsafton.
Det är ingen uppoffring, tvärtom, det är för oss självklart.
Folk säger att de förstår, att de ska minimera hennes rädsla etc och det är fint. Kruxet är att det sällan håller en hel kväll igenom. Där finns andra som tycker att fyrverkerier är spännande och vackra, där finns andra som vill öppna dörren på vid gavel för att njuta de vackra färger som sprids över himlavalvet. Då är det mer än kört för lilla H och det sista vi önskar henne är ännu mer rädsla, ännu mer skräck...
 
Nej, vi blir hemma på nyårsafton och ett vänpar kommer hit till oss.
Ett vänpar som tycker det är helt ok att våra persienner är neddragna och som tycker det går jättebra att avnjuta en god trerätters middag utan att kunna se ut.
 
 
Jag läser Agrias tips för att lugna en skotträdd liten hund och eftersom jag inte hittar några tips på hur man lugnar en skotträdd liten H så läser jag om hur man lugnar skotträdda hundar istället.
 
Där står att om man har en hund som är paniskt rädd bör man uppsöka veterinär för att få något lugnande.
Jag undrar i mitt stilla sinne om det kanske kunde vara en bra grej? Samtidigt är ju lilla H en partypingla av stora mått ( ni vet, hon välter gärna granen på julfesten etc) och jag vill ju att hon skall kunna njuta av gästers sällskap, av god mat, av ett vackert dukat bord etc.
 
Sedan läser jag att man så långt det går bör ljudisolera sitt hus med hjälp av tjocka gardiner, madrasser i fönstren etc. Jag tänker att det gör vi ju redan med neddragna gardiner och hörselkåpor på - det hjälper sådär...
Man kan också ha radion på på hög volym står det. Vi har iPad och TV med av Hedvig valda program på på hög volym. Även där tycks vi göra vad vi kan.
 
Jag läser att man absolut inte skall ta med sin skotträdda lilla hund ut för att titta på fyrverkerierna och undrar spontant vem i hela världen gör en sådan dum grej?! Hedvig har inte varit med ute och tittat på vackra fyrverkier sedan hon låg i vagn...
 
Det sista rådet jag läser ifrån Agria är att man under resten av året bör träna sin skotträdda hund. Gärna med hjälp av en startpistol om man har tillgång till sådan. Har jag kunnat översatt tipsen ovan någorlunda från en skotträdd liten hund till en skotträdd liten H känner jag starkt att här går gränsen. Jag kommer inte att träna min skotträdda lilla H med hjälp av en startpistol under resten av året, det kommer jag definitivt inte...
 
Jag hoppas istället att folk kommer att fyra av sina raketer med vett och med sans.
Jag önskar, liksom tidigare år, att folk inte smäller smällare i parti och minut under hela nyårsafton bara för att liksom. Jag önskar också att folk skulle ha lite örståelse för skotträdda hundar och skotträdda små barn.
 
Jag vet att många finner en tjusning i att smälla.
Själv tycker jag att det kan vara otroligt mäktigt att skåda en paljett av färger på den i övrigt svarta himlen men jag har lite svårt att förstå tjusningen i att smälla smällare som verkligen bara smäller...
 
Efter att ha googlat och läst Agrias råd för skotträdda hundar känner jag nog att människan har väldigt mycket gemensamt med djuren.
 
Kanske är hunden ändå människans bästa vän?