Idag lämnade jag...





... en förväntsfull, tyst och lite "blug" flicka på fritids...


Jo, jag vet att det är höstlov men efter en vecka i sjuksängen är längtan efter lek och bus med kompisar stor!

Lilla H tycker att hon är så stor att hon kan säga hejdå på skolans parkering - jag håller inte med...
Alltså var vi tillbaka i det "vanliga" tjafset om att hon vill gå själv, jag vill gå med över skolgården, helst hela vägen in till kroken för att hänga av väskan, men jag kan sträcka mig till att vi säger hejdå på skolgården när vi träffat på en fröken att "lämna över" till...

Vanligtvis brukar jag, lite irriterad, fundera över om vi på allvar verkligen ska diskutera denna fråga fem dagar i veckan, hela vägen från parkeringen och till dess att vi träffat på en fröken.
Det känns som en himla onödig diskussion...

Idag tänkte jag annorlunda!
Jag tänkte att vanligt är bra, vanligt är bäst!
Hundra gånger bättre än att ofrivilligt kastas in i en annan vardag, likt den vi hade förra veckan.

Nej, jag lovar inte att jag aldrig mer kommer vara irriterad över denna diskussion fem morgnar i veckan!
Men jag tänker att jag i min irritation över denna diskussion ändå skall skänka en tacksamhetens tanke till just alla dessa vardagliga, ständigt återkommande, lite irriterande händelser...

Vad vore vi utan dem?
Vardag är bra...









vardag

Veckan går mot helg...




... och jag summerar tyst i huvudet veckan - så långt - i mitt huvud...


En tuff vecka...

En påfresteande vecka...

En orolig vecka...

En ledsam vecka...

En lättnadens vecka...

En lycklig vecka...


Ja jag vet... det finns de som upplever hundra gånger värre saker än vad vi upplevt denna veckan...
... fast nu handlar det om mitt barn...
... det är väl alltid det tuffaste tänker jag, när det handlar om just ens eget barn...

Då lilla H opererades fyra månader gammal och sex månader gammal så trodde vi att vi aldrig skulle vara tillbaka igen, framför allt inte på ♥-avdelningen!
Hon är ju ♥-frisk...

Men tillbaka var vi och tillbaka ska vi, igen och sedan minst en gång till innan lilla H är vuxen.
Det kostar jag på mig att lägga bort just nu!

Ha! Det lät ju bra!

Jag som till och med grubblar och oroar mig för sådant som kanske eventuellt kommer att ske...
Men jag försöker att aktivt välja bort den oron just nu, det blir för mycket annars.

Nu har vi kommit igenom den skräckfyllda operationen och vi är hemma igen!
Jag njuter av det!

Att lämna det bästa man har, att se henne somna i famnen och bära på känslan av att man inte vet om man kommer ses igen... det kan inte beskrivas...
Tror inte att det går att beskriva så att någon förstår, tror att man själv måste varit i den situationen för att förstå...

Men... nu fastnar jag ju i det igen!

Vi är ju hemma!
Hon grejade det, min egen hjälte; lilla H...

Väl hemma i onsdags ville jag bara landa.
Det ville Hedvig också - fast på ett annat vis...

Hedvig ville leka sjukhus!

Det var nog det jag minst av allt ville leka!
Jag ville duscha, byta om, få bort sjukhuslukten, packa upp väskorna, ja, helt enkelt sopa bort alla spår av sjukhus...

Så olika man tänker!

Fast jag tror att vi gjorde rätt i att leka sjukhus.
Jag tror att lilla H bearbetade mycket av sin sjukhustid, sin rädsla, sin skräck för vissa saker.
Jag såg hur hon plåstrade om Woody, satte klisterlappar för elektroder, satte nålen i armen, lade bandage både här och där, men framför allt hörde jag henne då hon lekte sjukhus.

Jag hörde saker som:

"Val inte lädd..."

"De äl inte falit..."

"De göl inte ont..."

"Du fål plåstel me salva på..."

"Val inte lädd..."

"Du fål lite sovmedicin..."

"Sen vaknal du o fål paket... en woody-mask..."¨

"Mamma o pappa äl ledsen men ändå glada..."


Allt det hon sade när hon lekte sjukhus var allt hon hört de här dagarna!
Jag hade ingen aning om att så mycket av det vi försökt trösta och lugna med hade fastnat och gjort intryck hos lilla H!
Stupid me - igen liksom...

Vi lekte sjukhus så länge att det nästan kändes som om vi var tillbaka på ♥-avdelningen!

Lilla H fick en bok av en sköterska på avdelningen.
"Hjärtat klappar för Ross" heter den och är helt underbar!
Den handlar om en pojke som heter Ross, han är fyra år och som läsare får man följa honom under sin fjärde ♥-operation. På bilderna finns förutom Ross och hans mamma sköterskor och läkare som Hedvig träffat under sina dagar på sjukhus denna veckan.


- Titta! Däl äl min Malie!

säger hon lyckligt då hon ser hennes (och vår) favoritsköterska Marie.

Vi läser den för Hedvig och Hedvig läser den för Woody, för Kanin och för sina nya Hjärtekatter Mimmi och Lina.


Summerar jag veckan tror jag att älskade lilla H bearbetat den mycket bättre än sin mamma...

Heja Hedvig!







       



Jag hittade en lapp...





... i väskan jag packade upp då vi "installerade" oss på sjukhuset i tisdags...


En lapp till älskad liten H...
En lapp skriven av längtande, väntande, orolig storasyster...

En lapp som säger mer än storasyster anar....
En lapp fylld av kärlek till en alldeles särskild, speciell och älskad liten lillasyster...


En lapp till älskade lilla H...