Imorgon är det torsdag...




... den bruna dagen...

Men framför allt är det "berätta-dagen" eller "visa-dagen" om man så vill!

Åh, det är spännande!
Berätta-/visadagen innebär i Hedvigs klass att varje barn får gå fram till fröken, vända sig mot klassen och berätta eller visa något för sina klasskamrater.

Detta sker under samlingen och jag lovar, för Hedvig är detta spännande!
Jag brukar under veckan försöka få lilla H att själv tänka ut något att berätta på torsdagssamlingen.
Händer det något speciellt frågar jag om det är något hon vill berätta i samlingen, jag ger henne med andra ord små hintar för att få henne att själv tänka ut.
Ibland vill hon berätta om det särskilda som kan ha hänt, men lika ofta väljer hon något som jag knappt noterat har hänt eller ska hända.

Det tycker jag är häftigt!
Att något jag knappt noterat blir en viktig sak för Hedvig att ta upp i samlingen!

Åh, vad jag avundas hennes enkla och okomplicerade sätt att se på världen!
Vi har alla så mycket att lära av de små varelserna som traskar omkring på vår jord, intet ont anande, med famnen öppen för hela världen och ett otroligt rakt och ärligt sätt att betrakta omgivningen på...

Lilla H är en förebild!

Imorgon är det den första december och det är dags för adventskalendern med ett litet paket varje dag.
Jag tänkte tidigt i Hedvigs liv bort tanken på att hänga upp 24 fint inslagna små paket på en gång - det gick inte!
Det var oerhört svårt för Hedvig att förstå att hon bara fick öppna ett ynka paket när där hängde 23 till.
Nej, istället skyndade sig snälla mormor att sy en stor tomte med en ficka på magen. Varje morgon lilla H vaknar i 24 dagar framöver finns där ett paket i fickan på magen - spännande...

När vi ikväll tog fram tomten och Hedvig kånkade in den i sitt rum och placerade den på golvet så sade hon:


- Ja ska belätta på belättaldagen att ja hal en tomte o ja fål paket valje dag!


Som för så många andra barn med Downs syndrom kan det i vissa lägen vara svårt för Hedvig att komma igång att berätta utan lite hjälp, lite stöd. Eftersom jag inte är med på samlingen och kan ge henne små ledtrådar brukar jag skriva ett litet papper som jag laminerar och skickar med henne.
Jag skulle i och för sig kunna skriva några rader i kontaktboken så kan fröken hjälpa henne men jag tänker att det är bra att kunna själv. Vi läser pappret några gånger hemma på morgonen så att hon är på det klara med vad där står och jag inbillar mig att hon växer av att fixa detta själv.

Imorgon skall Hedvig berätta följande:


"Idag har jag fått paket! Jag har en tomte på mitt rum med en ficka på magen och varje dag fram till julafton finns där ett paket till mig! Det är spännande!
Idag fick jag såpbubblor!"


På något konstigt vis vet jag redan idag att det är såpbubblor i morgondagens paket!

Hur?

Tja... jag connectar nog väldigt bra med tomten tror jag...








berätta


Jag avskyr verkligen alla...




... leksakskataloger...


Jo, även jag minns hur roligt jag tyckte det var då jag var liten och leksakskatalogerna damp ner i brevlådan i november. Alldeles i lagom tid för att hinna titta, längta och önska sig några av de fantastiska leksakerna.

Men jag minns också hur de förlorade sitt syfte så snart julafton var förbi.
Så är det inte i den här familjen!
Leksakskatalogerna lever kvar och lever kvar, år efter år...

Främst är det "Önskeboken" som lever kvar.
"Önskeboken" kommer från en av de stora leksakskedjorna och den är fullspäckad med läckerheter.
Jag inser det och jag förstår det, men jag avskyr den ändå.

Som god-natt-saga är den helt fruktanskvärd och det är så den används i det här huset.
Förra året då jag hade läst 2009 års "Önskeboken" från november 2009 till oktober 2010 lyckades jag till slut övertyga Hedvig om att vi klipper sönder den och gör en visuell önskelista av den istället.
Det var kul och jag njöt då vi satte saxen i den förhatliga "Önskeboken".

Det tog knappt två veckor så kom det en ny i brevlådan...
Den har vi tampats med sedan dess!
Av veckans sju kvällar önskas den som saga åtminstone fem av dessa.
Jag gjorde en kupp i somras och "glömde" den hemma varje gång vi var ute med båten.
Istället tog jag med, i mina ögon, lite mer pedagogiska och framför allt roliga böcker som Mamma Mu, Emil, Lilla H, Lotta på Bråkmakargatan etc. Kanske gjorde det med baktanken om att Hedvig skulle glömma av "Önskeboken", jag vet inte.
Hon glömde definitivt inte av den i alla fall....

När jag i år föreslog att vi kunde klippa sönder den för att göra en önskelista igen - och därmed få åtminstone ett par veckors paus - blev det tvärnej!


- Vi kan inte plippa i Önskeboken hellel... tokig du äl mamma!


Så vi klippte inte och nu har 2011 års upplaga av "Önskeboken" kommit!
De första dagarna var ok. Det finns ju trots allt några skillnader, om än små, i de olika upplagorna. Leksakerna kan också ha bytt plats i katalogen vilket kan ses som spännande om man anstränger sig.

Men nu, efter bara några veckor med den nya "Önskeboken" avskyr jag den också...
Den är fullständigt ap-trist att läsa!
HUR läser man en leksakskatalog?
Det gör man inte!
Man läser inte, man pratar om de olika leksakerna och utbrister konstlade "Åh..." och "Oj!" och kanske man festar till på ett "WOW" någonstans också.

Jag är medveten om att jag har ett tråkigt vuxenperspektiv när jag pratar om "Önskeboken" men tro mig, efter år av denna näst intill likadana leksakskatalog är det svårt att bibehålla en barnslig nyfikenhet.

Igår kväll inträffade ett scenario som jag först inte visste om det skulle få mig att skratta eller gråta.
Jag bestämde mig för att skratta...

När Hedvig skulle lägga sig frågade jag min vana trogen vad vi skulle läsa. Hon låtsades fundera (jo, jag tror hon låtsas eftersom hon nog innerst inne vet vilken "bok" beslutet oftast landar hos) och sedan sade hon:


- Önskeboken!


Där och då fick jag nog och sade bara:


- Nej! Jag vill inte läsa "Önskeboken" ikväll Hedvig! Den är jättetråkig!!!

- Den äl inte tlåkig mamma...

- Joooo, den ÄR jättetråkigt tycker jag!


Hedvig blev stående på golvet en stund och sade sedan "Ok" och vände sig mot bokhyllan för att välja en annan bok. Hon letade och funderade, allt medan jag gav henne flera förslag. Sedan drar hon triumferande ut "något" ur bokhyllan, vänder sig glädjestrålande mot mig och utbrister:


- Ja vet! Den häl läsel vi mamma! Den äl inte tlåkig!!!


Vad hon hade valt?
En leksakskatalog från Ica Maxi...









leksak

Muffinskatter...




... eller rättare sagt Star Wars Muffinskatter har vi bakat idag, lilla H och jag...


Kanske var det en onödig förklaring för visst ser ni att det är Darth Waider, Yoda etc...?

Hedvig gillar att baka!
Hon bakar ofta, gärna och... korta stunder...
Ett bullbak, pepparkaksbak eller för den delen lussekattsbak slutar alltid med att jag efter högst en kvart står där själv och knådar, kavlar eller vad nu degen kräver.

Så även idag!
Med stor iver tog sig lilla H an den gyllengula saffransdegen för att baka "muffinskatter".
Att säga lussekatter var svårt upptäckte vi idag.
Hedvig säger:

LU  SSE  KATT  ER

och klappar varje stavelse.
När hon sedan sätter ihop stavelserna till ett ord blir det oundvikligen:

MUFFINSKATTER

Fast det gör inte så mycket!
Det låter gott tycker jag; muffinskatter.

Hedvig knådade, delade och rullade degen.
Sedan formade hon varje liten deg mycket omsorgsfullt och noga.
Nästan så länge att jag tänkte att degen kanske inte skulle jäsa på plåten sedan.

Då hon var klar med alla sina lussekatter sade hon med sin mörkaste, hemska stämma:


- Kolla mamma! Ja hal gjort Stal Wals Muffinskattel....






   







baka