Å ena sidan...




... å andra sidan...


Dessa grubblerier som aldrig lämnar mig ifred
Dessa grubblerier som inte gör mig ett dugg klokare
Dessa grubblerier som snart gör mig tokig

Å ena sidan älskar jag att vara tillsammans med lilla H...
Å andra sidan behöver hon vara mer med kompisar...

Å ena sidan tycker jag att jag leker och sysselsätter lilla H ganska mycket, mer än många faktiskt...
Å andra sidan vill lilla H ganska ofta hellre vara med kompisar...

Å ena sidan funderar jag lite på kortis...
Å andra sidan går jag sönder inombords när jag tänker mitt lilla hjärta i kombination med kortis..

Å ena sidan tänker jag att det är tur att kortis finns - för andra barn....
Å andra sidan ploppar ordet "institution" upp i mitt huvud - det går absolut inte med mitt lilla barn...

Å ena sidan tänker jag avlösarfamilj - för att det inte känns "institution"...
Å andra sidan blir det ju "bara" ytterligare en familj ger och inte fler kompisar...

Jag försöker bena ut vad jag vill med lilla barns liv... det är svårt och det gör så ont, så ont!
Vad vill jag med hennes liv?
Jag vill allra, allra mest att hon skall få vara lycklig och trygg!
Lycka för Hedvig är bland annat att få vara med kompisar...

Kompisar har hon, kompisar finns - på dagis.
Kompisar finns i mina vänners barn.
Men aldrig, aldrig att lilla H själv kan välja att gå ut och leka med kompisar för att hon vill, här och nu.
Jag tillrättalägger tillfällen till lek med kompisar, ibland funkar det och ibland funkar det inte.
Tanken på att flytta ut i skogen och bo helt utan grannar slår mig så gott som dagligen då mitt lilla barn står i vår trädgård och kikar över häcken och in på grannens tomt.
Grannens tomt som oftast är full av lekande barn.
Barn som är stora nog att leka utan ett vakande öga ifrån sin mamma och pappa.
Grannens tom har inget staket...

Någon klok som jag pratar med då och då sade till mig att jag inte kan hålla på att gå sönder i ett kör.


- Vad finns det till slut kvar inombords? undrade hon.
- Du kan inte göra så mot dig själv...
- Du måste lära dig att förhålla dig till situationen...


Men hur förhåller man sig till att ens eget älskade lilla barn inte kan delta i leken när hon vill, varken på de andras eller sina egna villkor...?
Kan någon enda tala om för mig hur man förhåller sig till det?

Denna kloka någon sade till mig att finna ut vad jag helst vill för Hedvig, här och nu och inte om tre eller fem år.


- Vad jag helst vill är att hon får mer tid att leka med kompisar!


Svaret från mitt håll kom snabbt och tveklöst!
För precis så är det!

Jag hämtar Hedvig på dagis kl 15 fredag eftermiddag, i bästa fall hinner det gå en timme innan hon frågar om hon får gå dit igen. Och nej, det är inte som när andra barn inte vill gå hem från dagis etc, det här är annorlunda. Dagis är hennes enda möjlighet till spontan och egen vald lek tillsammans med kompisar!
Det är klart att hon vill tillbaka!
Det är en evighet kvar till måndag morgon!
Hur mycket roligt jag än försöker hitta på med henne så är det en evighet kvar till måndag!

Denna kloka någon frågade då varför jag har sådant enormt motstånd till kortis...?
Bara hon nämner det går jag sönder...
Hela jag slits i småbitar och det gör så fruktansvärt ont...


- Vad gör så ont Jessica? fortsätter kloka någon.


Jag tänker, jag försöker få fram ord, jag försöker formulera orden jag inte ens vill höra.
Till slut får jag fram dem, gråtandes, viskandes:


- Att lämna bort det finaste jag har... det gör så ont...


Kloka någon menar att jag inte skall se det som att jag lämnar bort utan att jag skall se det som att jag ger Hedvig något, nämligen en möjlighet att leka med andra små kompisar, leka utan mig, göra roliga-malliga-stora saker utan mig..

Kanske är det så?
Jag har ingen ångest över att lämna lilla H på dagis.
Jag känner heller ingen skuld över att lämna lilla H på dagis.
Det är ju det bästa hon vet!

Kloka någon frågar varför jag inte känner lika starkt motstånd till en avlösare, en familj som hittar på roliga saker med Hedvig då och då? Varför skulle det inte kännas som att lämna bort?

Jag har tänkt mycket på det, varför det är en sådan fruktansvärd känslomässig strid inom mig när jag snuddar vid tanken på kortis, men inte i närheten då jag funderar på avlösarfamilj.
Jag tror att det är så att jag med en annan familj skulle känna att jag ger Hedvig något, men jag ger även familjen något. Jag ger dem möjligheten att få låna en av de tre allra mest värdefulla sakerna jag har, nämligen ett av mina barn. Jag ger dem förmånen att få bli en del av Hedvigs liv!
Jag tycker om att ge!
Jag ger av mig själv och jag delar gärna med mig av allt gott jag har!

Kloka någon säger att en sådan familj kan vara underbar, men det är fortfarande "bara" en familj och ger inte alls lilla H samma möjligheter till egna upptåg och lek med andra barn som t ex kortis.
Åh, mitt inre slår bakut igen!
Varför är det så svårt?
Varför gör det så ont?

Vill inte ha så här ont inom mig längre...

Kloka någon säger att kortis inte behöver vara en hel helg.
Kloka någon säger att det är mitt barn, jag bestämmer själv.
Kloka någon säger att lilla H kan få vara på kortis ett antal timmar en lördag.
Kloka någon säger att lilla H kan komma efter ett antal timmars lek och att hon då har massor att berätta för oss andra.

När kloka någon säger så känns det lite annorlunda - det gör inte riktigt fullt så ont...

Kortis några timmar en lördag och/eller en söndag i månaden skulle ju funka tänker jag.
Lilla H skulle förmodligen stortrivas och stortrivs hon så stortrivs jag.
Jag skulle kanske inte heller gå sönder fullt så mycket om jag bara lämnade henne några timmar.

Jag får nästan andnöd bara jag tänker tanken att lämna bort henne till kortis en helg, med övernattning...

Varför, varför, varför funkar jag så?
Är jag komplicerad eller högst ordinär som inte ens hanterar tanken?

Kloka någon frågade om hon skulle ansöka om timmar på kortis för Hedvig...?

Men neeeeeeeeeeeeej!
Inte nu!
Inte så snabbt!
Inte bara sådär!

Kloka någon föreslår ett besök på kortis för att jag skall få se att det är mysigt, att det inte är "institution".
Nja, nej, eller... jo, det gör vi, vi gör ett besök  för att se, för att känna in...

Kloka någon ringde häromdagen och sade att jag är välkommen på besök på tisdag.

- På tisdag?!
hör jag mig själv utbrista.

Klumpen i halsen kom som från ingenstans!
Jävla klump som bara dyker upp och täpper till hela andningen!

Kloka någon säger att jag inte får glömma att fina lilla H är mitt barn, att beslutet om och när och hur många timmar det eventuellt skulle vara aktuellt med kortis är mitt...


- Ingen annan bestämmer över ditt barn Jessica, fortsätter kloka någon.


Det är sant!
Det är en skön sanning!


Jag tänker att jag får fortsätta kippa efter andan försöka lära mig att förhålla mig till situationen, men det är så svårt...





1 Annika:

skriven

När dina andra barn åker iväg på cuper, träningsläger eller andra saker ser det du då som att du skickar iväg dem? Eller ser du det som att de får en möjlighet att göra roliga saker tillsammans med sina kompisar under trygga former och med andra vuxna som tar ansvaret för dem? Kanske kan Lilla H få sina cuper, träningsläger odyl i form av kortis? Jag kan självklart inte ens föreställa mig, vill bara skicka över lite tankar. Du är förmodligen en fantastisk mamma och kommer garanterat att göra det som är bäst för Lilla H. Kramar A

Kommentera här: