Å ena sidan...




... å andra sidan...


Dessa grubblerier som aldrig lämnar mig ifred
Dessa grubblerier som inte gör mig ett dugg klokare
Dessa grubblerier som snart gör mig tokig

Å ena sidan älskar jag att vara tillsammans med lilla H...
Å andra sidan behöver hon vara mer med kompisar...

Å ena sidan tycker jag att jag leker och sysselsätter lilla H ganska mycket, mer än många faktiskt...
Å andra sidan vill lilla H ganska ofta hellre vara med kompisar...

Å ena sidan funderar jag lite på kortis...
Å andra sidan går jag sönder inombords när jag tänker mitt lilla hjärta i kombination med kortis..

Å ena sidan tänker jag att det är tur att kortis finns - för andra barn....
Å andra sidan ploppar ordet "institution" upp i mitt huvud - det går absolut inte med mitt lilla barn...

Å ena sidan tänker jag avlösarfamilj - för att det inte känns "institution"...
Å andra sidan blir det ju "bara" ytterligare en familj ger och inte fler kompisar...

Jag försöker bena ut vad jag vill med lilla barns liv... det är svårt och det gör så ont, så ont!
Vad vill jag med hennes liv?
Jag vill allra, allra mest att hon skall få vara lycklig och trygg!
Lycka för Hedvig är bland annat att få vara med kompisar...

Kompisar har hon, kompisar finns - på dagis.
Kompisar finns i mina vänners barn.
Men aldrig, aldrig att lilla H själv kan välja att gå ut och leka med kompisar för att hon vill, här och nu.
Jag tillrättalägger tillfällen till lek med kompisar, ibland funkar det och ibland funkar det inte.
Tanken på att flytta ut i skogen och bo helt utan grannar slår mig så gott som dagligen då mitt lilla barn står i vår trädgård och kikar över häcken och in på grannens tomt.
Grannens tomt som oftast är full av lekande barn.
Barn som är stora nog att leka utan ett vakande öga ifrån sin mamma och pappa.
Grannens tom har inget staket...

Någon klok som jag pratar med då och då sade till mig att jag inte kan hålla på att gå sönder i ett kör.


- Vad finns det till slut kvar inombords? undrade hon.
- Du kan inte göra så mot dig själv...
- Du måste lära dig att förhålla dig till situationen...


Men hur förhåller man sig till att ens eget älskade lilla barn inte kan delta i leken när hon vill, varken på de andras eller sina egna villkor...?
Kan någon enda tala om för mig hur man förhåller sig till det?

Denna kloka någon sade till mig att finna ut vad jag helst vill för Hedvig, här och nu och inte om tre eller fem år.


- Vad jag helst vill är att hon får mer tid att leka med kompisar!


Svaret från mitt håll kom snabbt och tveklöst!
För precis så är det!

Jag hämtar Hedvig på dagis kl 15 fredag eftermiddag, i bästa fall hinner det gå en timme innan hon frågar om hon får gå dit igen. Och nej, det är inte som när andra barn inte vill gå hem från dagis etc, det här är annorlunda. Dagis är hennes enda möjlighet till spontan och egen vald lek tillsammans med kompisar!
Det är klart att hon vill tillbaka!
Det är en evighet kvar till måndag morgon!
Hur mycket roligt jag än försöker hitta på med henne så är det en evighet kvar till måndag!

Denna kloka någon frågade då varför jag har sådant enormt motstånd till kortis...?
Bara hon nämner det går jag sönder...
Hela jag slits i småbitar och det gör så fruktansvärt ont...


- Vad gör så ont Jessica? fortsätter kloka någon.


Jag tänker, jag försöker få fram ord, jag försöker formulera orden jag inte ens vill höra.
Till slut får jag fram dem, gråtandes, viskandes:


- Att lämna bort det finaste jag har... det gör så ont...


Kloka någon menar att jag inte skall se det som att jag lämnar bort utan att jag skall se det som att jag ger Hedvig något, nämligen en möjlighet att leka med andra små kompisar, leka utan mig, göra roliga-malliga-stora saker utan mig..

Kanske är det så?
Jag har ingen ångest över att lämna lilla H på dagis.
Jag känner heller ingen skuld över att lämna lilla H på dagis.
Det är ju det bästa hon vet!

Kloka någon frågar varför jag inte känner lika starkt motstånd till en avlösare, en familj som hittar på roliga saker med Hedvig då och då? Varför skulle det inte kännas som att lämna bort?

Jag har tänkt mycket på det, varför det är en sådan fruktansvärd känslomässig strid inom mig när jag snuddar vid tanken på kortis, men inte i närheten då jag funderar på avlösarfamilj.
Jag tror att det är så att jag med en annan familj skulle känna att jag ger Hedvig något, men jag ger även familjen något. Jag ger dem möjligheten att få låna en av de tre allra mest värdefulla sakerna jag har, nämligen ett av mina barn. Jag ger dem förmånen att få bli en del av Hedvigs liv!
Jag tycker om att ge!
Jag ger av mig själv och jag delar gärna med mig av allt gott jag har!

Kloka någon säger att en sådan familj kan vara underbar, men det är fortfarande "bara" en familj och ger inte alls lilla H samma möjligheter till egna upptåg och lek med andra barn som t ex kortis.
Åh, mitt inre slår bakut igen!
Varför är det så svårt?
Varför gör det så ont?

Vill inte ha så här ont inom mig längre...

Kloka någon säger att kortis inte behöver vara en hel helg.
Kloka någon säger att det är mitt barn, jag bestämmer själv.
Kloka någon säger att lilla H kan få vara på kortis ett antal timmar en lördag.
Kloka någon säger att lilla H kan komma efter ett antal timmars lek och att hon då har massor att berätta för oss andra.

När kloka någon säger så känns det lite annorlunda - det gör inte riktigt fullt så ont...

Kortis några timmar en lördag och/eller en söndag i månaden skulle ju funka tänker jag.
Lilla H skulle förmodligen stortrivas och stortrivs hon så stortrivs jag.
Jag skulle kanske inte heller gå sönder fullt så mycket om jag bara lämnade henne några timmar.

Jag får nästan andnöd bara jag tänker tanken att lämna bort henne till kortis en helg, med övernattning...

Varför, varför, varför funkar jag så?
Är jag komplicerad eller högst ordinär som inte ens hanterar tanken?

Kloka någon frågade om hon skulle ansöka om timmar på kortis för Hedvig...?

Men neeeeeeeeeeeeej!
Inte nu!
Inte så snabbt!
Inte bara sådär!

Kloka någon föreslår ett besök på kortis för att jag skall få se att det är mysigt, att det inte är "institution".
Nja, nej, eller... jo, det gör vi, vi gör ett besök  för att se, för att känna in...

Kloka någon ringde häromdagen och sade att jag är välkommen på besök på tisdag.

- På tisdag?!
hör jag mig själv utbrista.

Klumpen i halsen kom som från ingenstans!
Jävla klump som bara dyker upp och täpper till hela andningen!

Kloka någon säger att jag inte får glömma att fina lilla H är mitt barn, att beslutet om och när och hur många timmar det eventuellt skulle vara aktuellt med kortis är mitt...


- Ingen annan bestämmer över ditt barn Jessica, fortsätter kloka någon.


Det är sant!
Det är en skön sanning!


Jag tänker att jag får fortsätta kippa efter andan försöka lära mig att förhålla mig till situationen, men det är så svårt...





Välkommen lilla Lisabeth!




I helgen har vi firat!

Vi har firat familjens pappa som fyllde år i fredags och vi har firat familjens mamma på mors dag idag.

Att fira är kul, oavsett man är liten eller stor!
För första året (tror jag) har lilla H kunnat vara tyst om paketens innehåll i flera dagar innan jubilaren har fått ta emot dem. I onsdags kom hon hem med en jättefin bil hon snickrat och målat på dagis. Hon förklarade att pappa skulle få den då han fyller år! Sagt och gjort, vi slog in den fina röda bilen och jag förklarade att det är en hemlis, att vi inte får berätta för pappa etc.

I fredags morse vaknade Hedvig tidigt, väckte sina syskon och var alldeles pirrig då vi dukade födelsedagsbrickan. Hon bar stolt sitt paket med den lilla röda bilen och hon sjöng "Ja, må han leva..." med hög stämma!


- Varseboood!
sa hon och överlämnade sitt paket till sin pappa.
Hon fortsatte sedan:


- De äl en bil ja´ hal gjort till dej! Med hjul och lampol och så...


Hemlisen var alltså avslöjad innan paketet hade öppnats - men det gör ju ingenting, hon hade faktiskt burit på sin hemlis i flera dagar! En fin teckning hade hon också gjort, med en sol, gräs, en flygande Hedvig, en rutschkana och gungor...



    



Allra mest snopen och allra mest glad tror jag att familjens pappa blev över de stora barnens kreativa present!
Han fick ett häfte med hemgjorda presentcheckar som han kan lösa in närhelst han får lust till det!
Där fanns checkar som ger barnvakt en kväll (villkor; att han spenderar kvällen med sin hustru), där fanns checkar han kan lösa in för att slippa plocka av efter middagen, torka bordet, torka spisen etc. (Alla ni som känner Erik vet ju hur mycket han torkar och gnor så för honom gissar jag att just en sådan check är en befrielse som heter duga), där fanns också checkar som mot inlösen bjuder på favoritdesserten chokladpudding och checkar som utlovar en varm bastu då han kommer hem från jobbet, i denna check ingår även öl på kylning...

Vilken present!








Med sig från dagis i onsdags hade lilla H även en söt liten docka som hon sågat, sandpapprat, målat och pärlat halsband till etc.


- Den fål du mamma, på mors da´!
sade hon, i onsdags...


Jag fick emelleritd slå in den själv (om än att hon slog in den en gång till idag, nytt papper utanpå det jag hade slagit in...)  och sedan bad jag Hedvig att gömma den tills idag. Hon funderade länge och lade den sedan helt sonika mitt på golvet och ansåg att den var väl gömd ♥

Idag då jag uppvaktades med paket - många paket fick jag - kunde lilla H inte hålla sig längre utan avslöjade innan jag öppnat paketet att det innehöll en fin docka! Dockan är jättesöt, verkligen, och jag funderade lite på vad den skulle heta. De senaste åren har dockorna hetat namn som börjar på "F", t ex Flora, Fia och Fanny.
Detta för att lilla H för ett par år sedan hade svårt att hitta f-ljudet i munnen.
Det har hon inte svårt för längre och därför klurade jag lite på vad den här söta lilla dockan skulle kunna tänkas få för namn. Jag tänkte kanske "Charlotte", "Charlotta" eller något annat på samma ljud men frågade Hedvig vad dockan heter, hon kanske redan hade tänkt  ut något...?


- Lisabeth!!!
svarade lilla H blixtsnabbt.


Jag får erkänna att jag inte själv hade tänkt mig just Lisabeth, men ok...
...nu heter hon Lisabeth och hon är så söt där hon pryder sin plats i fönstret.

Jag är så glad för lilla Lisabeth men allra gladast över att just jag har de allra finaste barnen i världen...








     



   

mors dag

Vilken lördag!!!




En regntung lördag förbyttes till en rolig lördag!!!


Lilla fröken Filippas mamma ringde och frågade om lilla fröken Filippa fick komma och leka?
Om hon fick komma och leka?!?!
Så klart lilla fröken Filippa fick komma och leka!

Ingen blev gladare än jag!
Inget gör mig så varm och lycklig ända in i själen som när någon längtar efter att leka med lilla H!

När lilla fröken Filippa först kom blev lilla H lite "blug" (blyg) och ville inte alls leka tillsammans...
Då känner jag mig lite stressad och medlar, lockar, bönar, ber...
Stressad för att jag är rädd att den lilla kompisen kanske inte vill komma tillbaka om lilla H inte bjuder till...

Men, som min äldsta och oftast så kloka dotter sade:

- Mamma, de har säkert jättekul båda två även om de lekar olika saker och bara bredvid varandra!

Mmm... så är det nog, för lilla fröken Filippa verkade ha jättekul!
Även i början liksom...

Lilla fröken Filippa hade sitt Nintendo med sig och det dröjde inte så länge förrän lilla H hämtade sitt DS, kröp upp i soffan och lilla fröken Filippa kröp efter och satte sig bredvid...

Sedan satt de lite närmre varandra...

Efter en stund satt de så nära att deras ben var lite intrasslade i varandras...

Efter ytterligare en stund bytte de spel...

Plötsligt händer det!

Ebba och jag hör skratt och flams och trams och inget värmer mer!!!
Jag bara lyssnade och njöt!

Ebba var lite avancerad idag och bakade hallonmacarons och de två små fröknarna kom och ville vara med!
Fantastiska Ebba låter glatt de två tramsmajorna vara med - Ebba har tålamod som en ängel!!!

De två små fröknarna fick varsin visp full av hallonsmörkräm av Ebba - gissa vem som var mest populär i hela huset just då...?

Lilla H har en stark benägenhet att säga exakt vad hon tycker!
Det är en bra egenskap - oftast, inte alltid...

Plötsligt säger hon att hon vill att Filippa ska gå hem...
Stress känner jag då, försöker släta över, hoppas att lilla fröken Filippa inte uppfattat riktigt vad lilla H sade...

Tror inte lilla fröken Filippa reflekterade över uttalandet...puh...!

När lilla fröken Filippa sedan gått hem, kramas lilla H och jag länge, länge och då säger hon:


- Mamma, kan Filippa komma igen...?

















kompis