Mitt lilla, lilla hjärta...




... längtar efter sin mamma...


Lilla H har alltid varit så enkel att lämna!

Oavsett det har varit till storasyskon, mormor och morfar eller till dagis...
Oavsett om det gällt tio minuter eller ett dygn...

Aldrig en tår!
Bara en nogrann förvissning om att jag kommer sedan.
Det har räckt och mina steg har varit lätta efter att ha lämnat till skillnad från då jag lämnade Ebba och Ludde när de var små. 

Aldrig att de ville jag skulle gå om än att de hade det aldrig så bra. De grät (och jag grät) och tidigt verbala som de båda varit fick jag, framförallt av Ebba, ifrågasättanden om varför jag hade två barn om jag "bara skulle lämna dem" etc etc. En fullständigt obefogad kritik, det vet alla som känner mig, eftersom jag snudd på dygnet runt varit vid deras sida! Ändå träffade Ebbas ord mig som ett knytnävsslag i magen och en ledsenhet och en skuld infann sig hos mig.

(Eftersom just Ebba är otroligt lik mig i sitt sätt vet jag att när hon läser dessa rader så får hon en klump i magen och känner dåligt samvete gentemot mig. Till Ebba vill jag säga; Känn inget dåligt samvete! Du var fyra år när du uttryckte dessa lite hårda - men kloka - ord och jag älskar dig för det också ♥)

Med lilla H har jag aldrig varit tyngd då jag lämnat henne någonstans och för mig har det varit lyx!
Ett lyckligt barn ger per automatik en lycklig mamma!

Jag har märkt en tendens sista halvåret att Hedvig gärna vill att jag är hemma på kvällen, framför allt när hon skall sova. Även om jag nattar blir hon lite orolig om jag säger att jag skall träna, gå en promenad eller något annat utanför husets väggar. Ingen katastrof dock men ja, lite orolig.

För några veckor sedan sov Hedvig över hos mormor och morfar. Det är något hon ser fram emot och gärna gör, där har aldrig varit några problem. Den gången dock hade mormor sett att hon var lite ledsen på kvällen men försökte "skärpa sig" och inte visa... När mormor sade att man får vara ledsen kom tårarna och lilla H sade:

- Ja´ längal föl min mamma...

Det blev ingen stor grej av det hela, Hedvig grät klart och var sedan glad och somnade.

En oroskänsla började gnaga i min mage...

I lördags sov Hedvig igen hos mormor och morfar.
Hon var glad och laddad för det. Packade väskan full med leksaker, filmer och andra "nödvändiga" prylar.

På kvällen inträffade samma sak som sist.
Hon blev ledsen men försökte "skärpa sig" och när mormor frågade om hon var ledsen så kom tårarna och:

- Ja´ längal föl min mamma...

Ludvig var en stund hos mormor också och hon fick tröst av både honom, mormor och morfar.
Även denna gången gick det snabbt över och hon stod i fönstret en stund, kikade upp mot himlen och sade att hon tittar efter mamma - precis som Pippi Långstrump gör ni vet...

Oroskänslan i min mage förstärktes...

I tisdags skulle mormor hämta lilla H på dagis och där skulle hon vara någon dryg timme. För första gången säger Hedvig:


- Nej, molmol ska inte hämta mig! DU ska hämta mig... klockan tle...


Det blev ingen stor sak av detta heller, jag berättade vad jag skulle göra och varför mormor skulle hämta och att jag hämtar hos mormor istället. Då var det helt ok för lilla H.

På tisdagskvällen var Hedvig själv hemma med Ludde en stund. Ludde skulle läsa saga och lägga henne och hon var så förvantansfull och glad över detta. De två... själva... ♥

Det gick jättebra!
Hon är annars ganska tuff mot just honom, lite monsteraktig kan hon vara mot Ludde, men inte då de var själva. Det var pussar, kramar och bus. Hon bestämde saga, han läste, han gick ut från hennes rum och hon låg kvar...

En stund låg hon kvar... sedan kom hon upp.
Det är inget ovanligt att hon kommer upp och det är oftast bara att gå med tillbaka till sängen en eller ett par gånger.
Med oroskänslan i magen hade jag sagt till Ludde att kan hon inte sova är det bättre hon kommer upp än att hon ligger ensam och är ledsen.

När jag kom hem hade de hur mysigt som helst med täcke och kudde i soffan, Hedvig spelade WoW (jo, det är sant, hemska tanke) och var lycklig.

Hon kom rusande och tjoade:

- Min mamma!!!! Åh, ja´ längtal föl dig...

Det är ju mysigt alltså!
De där små runda armarna om min hals och dessa kärleksfulla ord!

Men orosklumpen finns där! Typiskt mig, jag vet...

Varför är hon lite ledsen när jag inte är med?
Varför längtar hon plötsligt mer än tidigare?
Varför vill hon att jag bara skall vara hemma? Även när hon sover...
Varför bekommer det ens henne när det inte gjort det tidigare?

Jag överanalyser säkert nu, det hör jag ju själv att jag gör, men hjärtat och hjärnan har hamnat i konflikt hos mig...

Hjärtat säger att oj, nu vill jag aldrig lämna henne en sekund...
Hjärnan säger att oj, nu är det bäst att fortsätta lämna bort då och då, att sova borta någon gång ibland etc...
(Tilläggas skall att lilla H inte är bortlämnad särskilt ofta)

Hjärnan säger också till mig att det är mitt ansvar som mamma att smyga in viss grad av självständighet under uppväxten. Den säger också till mig att med lilla H kan det vara extra viktigt eftersom vi i viss utsträckning kommer behöva tillrättalägga aktiviter med möjlighet till kompisumgänge etc.

Åh, vad jag verkligen ogillar dessa konflikter mellan hjärta och hjärna!

Man ska ju följa sitt hjärta!

Men om det på lång sikt inte är att göra någon en tjänst, vad gör man då...?








längta


Kommentera här: