Jag lämnade en solstråle...





... och kom hem med ett monster!!!


Hur gick det till...?


Den lilla solstrålen försökte imorse övertyga mig om att vi måste köpa "spling-skol" efter dagis idag.
Med Spiderman på...

Jag tänkte att visst kan vi åka och köpa springskor efter dagis idag.
Med Spiderman på...

Det är ju vår i luften och då är springskor något man längtar efter, det förstår man ju!

På dagisgården möts jag av den lilla ljuvliga solstrålen som kommer springande med öppna armar och utbrister:

- MAMMA!!!!

Sand och snor i hela ansiktet, men jag smälter...
Hon är underbar!

Medan jag spänner fast bältet på henne i bilen händer något!
Sådär plötsligt som alltid, utan förvarning och verkligen utan att jag förstår någonting.

Den lilla solstrålen är som förbytt och istället har jag framför mig ett litet monster!

Ett monster som skriker och räcker ut tungan åt mig
Ett monster som spottar och slår mig
Ett monster som inte vill köpa "spling-skol"
Ett monster som vill köpa "spling-skol"

Jag försöker locka det lilla monstret med att kanske, kanske har de fått in springskor med Spiderman på (jag har lite dåligt samvete för att jag inte gav med mig på just springskor med Spiderman på förra året... jag var lite less på just Spiderman då - det är jag nu också men känner att jag som god mor bör se till min dotters intresse, det är ju ändå hon som skall ha dem på sig).

Det lilla monstret är dock lätt ohanterligt och utbrister, nej förresten hon skriker att hon minsann vill ha "spling-skol med Staj Wåås på. Ok, mumlar jag (eller höjde jag kanske rösten lite...?) kanske det finns springskor med Star Wars på?!

Väl framme på parkeringen tänker det lilla monstret inte gå med in i skoaffären.
En sekund senare ska hon absolut gå med in i skoaffären.

Jag räknar till tio och försöker behålla mitt lugn, vi går in i affären och för ett ögonblick får jag för mig att solstrålen är tillbaka. I skoaffären finns nämligen ett roligt skepp att leka i och klättra på och det kommer solstrålen visavi monstret på vilket gör henne lite mer tillfreds. Inte glad, inte alls glad faktiskt, men ja, tillfreds i alla fall.

Solstrålen visavi monstret (jag är ännu inte säker på vem av karaktärerna hon är i denna stund) klättrar upp i skeppet, tjoar, leker och bestämmer lite över de andra barnen. Jag kilar snabbt runt bland hyllorna och hittar dem! De svarta springskorna med Spiderman på och de blinkar ilsket rött för varje steg! Det kan inte bli bättre och som med triumf på hand skyndar jag mig bort till den lilla gasten i skeppet.

- Oh ja! De vill ja´ ha! skriker hon förnöjt.

Så kommer själva provandet...

Man måste ta av vinterkängan, mäta foten, prova skon etc och som i ett huj är monstret tillbaka!
Hon låter expediten mäta foten förvisso men monstret vill inte prova, Spiderman och blink till trots. 
Jag sätter mig på skeppet och monstret klättrar högt.

Jag skulle inte ha satt mig...

Monstret är högre upp en mig.
Innan jag hinner blinka måttar det lilla monstret en spark rakt mot mig med sin vinterkängade fot!
Den träffar mig i huvudet...

Det gör ont, folk tittar på oss och jag känner en klump i magen och en klump i halsen.
Jag blinkar bort lite tårar, sväljer klumpen i halsen, tar ett ilsket tag i monstrets arm och väser något om att nu får det vara bra. Monstret tittar på mig som om jag vore från en annan planet och sedan, blixtsnabbt, åker monstrets lilla arm ut och hon slår mig i ansiktet. Jag hinner inte värja mig och jag känner att min blick flackar runt i butiken som för att pejla hur många som stirrar på oss...

Jag skäms...

Jag försöker uppbåda en sista droppe lugn och frågar igen om vi skall köpa de coola svarta springskorna men får ett:

- Neeeej! Ja´ ville ha lååååsaaaaa...

tillbaka, plus en ilsken blick skall tilläggas.

Jag blev lite paff för just rosa springskor har vi inte ens diskuterat. Jag fann mig dock och sade med ganska len stämma, jo faktiskt - lite tillgjord kanske men len, att jag går ett varv till i affären och kikar efter rosa springskor.

Väl tillbaka vid skeppet är monstret kvar, tyvärr...
Och tyvärr skriker monstret ännu på sin mamma och som grädden på moset spottar monstret på sin mamma!!!

Det blev liksom droppen!
Än en gång pejlade jag av folket i butiken, registrerade blickarna jag fullkomligt avskyr, deklarerade med mycket arg stämma att nu får det vara nog, det blir inga springskor idag, monstret får vara utan springskor och monstret ska åka hem NU!

Monstret fortsätter att sätta sig på tvären när vi kommer till bilen. Jag spänner fast bältet på ett ilsket vis - vet ni att man kan spänna ett bilbälte ilsket?! Jag kan i alla fall!

Tysta åker vi hemåt.

Jag försöker leva upp till den grejen att det är jag som är den vuxna av oss och frågar med lite neutral röst om monstret verkligen inte förstår att jag blir både ledsen och arg när hon spottar, skriker, gapar och slår på mig...?
Jag vänder mig om mot baksätet och hoppas att där sitter en solstråle som skall ge mig svar.

Där sitter ingen solstråle.
Där sitter ett monster som räcker ut tungan åt mig samtidigt som hon sätter de små tummarna i öronen och viftar med resten av handen.
Så oerhört provocerande!

Väl hemma i garaget gör jag allting på ett ilsket vis.
Jag öppnar bildörren till monstret ilsket.
Jag ber ilsket monstret att hoppa ur bilen.
Jag stänger bildörren på ett ilsket vis.
Jag svarar monstret ilsket att jag inte alls tänker gå ut och leka med henne.
Etc.

När jag hjälper monstret att få av sig sin overall dyker plötsligt solstrålen upp igen.
Solstrålen stryker mig ömt över kinden.
Solstrålen pussar mig innerligt på kinden.
Solstrålen ger mig en lång, varm kram.

Då börjar jag gråta!
Tårarna rinner nerför kinderna och jag kan inte, tänker inte, vill inte skärpa mig...

Jag gråter för att jag är arg...

Jag gråter för att jag blir galen på detta monster som dyker upp i ett kör...

Jag gråter för att jag får dåligt samvete som tycker att solstrålen förvandlas till ett monster i ett kör...

Jag gråter för att monstret har dykt upp hos oss var och varannan dag i flera år och för att det ibland känns som om monstret aldrig tänker lämna oss till förmån för solstrålen...

Jag gråter för att jag inte ser någon ände på det ilskna humöret...

Jag gråter för att jag låter mig bli provocerad...

Jag gråter för att folk tittar för de tittar på fel sätt - de tittar lite medlidsamt på mig som om de tycker synd om mig som har ett barn med Downs syndrom...
(det är inte synd om mig, jag känner mig lyckligt lottad som faktiskt har ett barn med Downs syndrom)

Då gråter jag ännu mer för att jag tycker det blir en orättvis uppfattning om lilla H som faktiskt inte alls alltid är ett monster utan faktiskt allra mest är som en solstråle...


När tårarna rann som mest över mina kinder tittade den lilla solstrålen ömt på mig och sade:


- Stackas lilla mamma som äl lessen...


Så gav den lilla solstrålen sin mamma en mjuk, blöt puss på munnen och sade:


- Så, nu mamma inte lessen mela...?


Mamman torkade sina tårar och svarade:


- Nej, nu är mamma inte ledsen mera...







kärlek

1 Erika:

skriven

OJ vad jag känner igen mig. Vår tjej har just börjat lipa. Men slagen och sparkarna är vi väl bekanta med. Visst här det provocerande.

Och när vi är ute bland folk känner jag att folk tittar för att de tror att jag inte har någon pli på mitt barn över huvud taget. Det är också svårt att avgöra vad som är trots och inte, trotsperioderna håller i sig länge verkar det som....

2 Barbro Lien Rönn:

skriven

Jag grät i butik och tog med en skrikande unge ut jag....känner igen det där med att spänna fast ilsket, stänga dörren ilsket och brukar känna att folk tänker vad ska hon med så många barn till...Kram

Kommentera här: