Mitt lilla, lilla hjärta...




... längtar efter sin mamma...


Lilla H har alltid varit så enkel att lämna!

Oavsett det har varit till storasyskon, mormor och morfar eller till dagis...
Oavsett om det gällt tio minuter eller ett dygn...

Aldrig en tår!
Bara en nogrann förvissning om att jag kommer sedan.
Det har räckt och mina steg har varit lätta efter att ha lämnat till skillnad från då jag lämnade Ebba och Ludde när de var små. 

Aldrig att de ville jag skulle gå om än att de hade det aldrig så bra. De grät (och jag grät) och tidigt verbala som de båda varit fick jag, framförallt av Ebba, ifrågasättanden om varför jag hade två barn om jag "bara skulle lämna dem" etc etc. En fullständigt obefogad kritik, det vet alla som känner mig, eftersom jag snudd på dygnet runt varit vid deras sida! Ändå träffade Ebbas ord mig som ett knytnävsslag i magen och en ledsenhet och en skuld infann sig hos mig.

(Eftersom just Ebba är otroligt lik mig i sitt sätt vet jag att när hon läser dessa rader så får hon en klump i magen och känner dåligt samvete gentemot mig. Till Ebba vill jag säga; Känn inget dåligt samvete! Du var fyra år när du uttryckte dessa lite hårda - men kloka - ord och jag älskar dig för det också ♥)

Med lilla H har jag aldrig varit tyngd då jag lämnat henne någonstans och för mig har det varit lyx!
Ett lyckligt barn ger per automatik en lycklig mamma!

Jag har märkt en tendens sista halvåret att Hedvig gärna vill att jag är hemma på kvällen, framför allt när hon skall sova. Även om jag nattar blir hon lite orolig om jag säger att jag skall träna, gå en promenad eller något annat utanför husets väggar. Ingen katastrof dock men ja, lite orolig.

För några veckor sedan sov Hedvig över hos mormor och morfar. Det är något hon ser fram emot och gärna gör, där har aldrig varit några problem. Den gången dock hade mormor sett att hon var lite ledsen på kvällen men försökte "skärpa sig" och inte visa... När mormor sade att man får vara ledsen kom tårarna och lilla H sade:

- Ja´ längal föl min mamma...

Det blev ingen stor grej av det hela, Hedvig grät klart och var sedan glad och somnade.

En oroskänsla började gnaga i min mage...

I lördags sov Hedvig igen hos mormor och morfar.
Hon var glad och laddad för det. Packade väskan full med leksaker, filmer och andra "nödvändiga" prylar.

På kvällen inträffade samma sak som sist.
Hon blev ledsen men försökte "skärpa sig" och när mormor frågade om hon var ledsen så kom tårarna och:

- Ja´ längal föl min mamma...

Ludvig var en stund hos mormor också och hon fick tröst av både honom, mormor och morfar.
Även denna gången gick det snabbt över och hon stod i fönstret en stund, kikade upp mot himlen och sade att hon tittar efter mamma - precis som Pippi Långstrump gör ni vet...

Oroskänslan i min mage förstärktes...

I tisdags skulle mormor hämta lilla H på dagis och där skulle hon vara någon dryg timme. För första gången säger Hedvig:


- Nej, molmol ska inte hämta mig! DU ska hämta mig... klockan tle...


Det blev ingen stor sak av detta heller, jag berättade vad jag skulle göra och varför mormor skulle hämta och att jag hämtar hos mormor istället. Då var det helt ok för lilla H.

På tisdagskvällen var Hedvig själv hemma med Ludde en stund. Ludde skulle läsa saga och lägga henne och hon var så förvantansfull och glad över detta. De två... själva... ♥

Det gick jättebra!
Hon är annars ganska tuff mot just honom, lite monsteraktig kan hon vara mot Ludde, men inte då de var själva. Det var pussar, kramar och bus. Hon bestämde saga, han läste, han gick ut från hennes rum och hon låg kvar...

En stund låg hon kvar... sedan kom hon upp.
Det är inget ovanligt att hon kommer upp och det är oftast bara att gå med tillbaka till sängen en eller ett par gånger.
Med oroskänslan i magen hade jag sagt till Ludde att kan hon inte sova är det bättre hon kommer upp än att hon ligger ensam och är ledsen.

När jag kom hem hade de hur mysigt som helst med täcke och kudde i soffan, Hedvig spelade WoW (jo, det är sant, hemska tanke) och var lycklig.

Hon kom rusande och tjoade:

- Min mamma!!!! Åh, ja´ längtal föl dig...

Det är ju mysigt alltså!
De där små runda armarna om min hals och dessa kärleksfulla ord!

Men orosklumpen finns där! Typiskt mig, jag vet...

Varför är hon lite ledsen när jag inte är med?
Varför längtar hon plötsligt mer än tidigare?
Varför vill hon att jag bara skall vara hemma? Även när hon sover...
Varför bekommer det ens henne när det inte gjort det tidigare?

Jag överanalyser säkert nu, det hör jag ju själv att jag gör, men hjärtat och hjärnan har hamnat i konflikt hos mig...

Hjärtat säger att oj, nu vill jag aldrig lämna henne en sekund...
Hjärnan säger att oj, nu är det bäst att fortsätta lämna bort då och då, att sova borta någon gång ibland etc...
(Tilläggas skall att lilla H inte är bortlämnad särskilt ofta)

Hjärnan säger också till mig att det är mitt ansvar som mamma att smyga in viss grad av självständighet under uppväxten. Den säger också till mig att med lilla H kan det vara extra viktigt eftersom vi i viss utsträckning kommer behöva tillrättalägga aktiviter med möjlighet till kompisumgänge etc.

Åh, vad jag verkligen ogillar dessa konflikter mellan hjärta och hjärna!

Man ska ju följa sitt hjärta!

Men om det på lång sikt inte är att göra någon en tjänst, vad gör man då...?








längta


Så föll den mycket ilskna mamman till föga...



... Yes!
tycktes den lilla solstrålen tänka...


Dagen efter vår minst sagt kaosartade eftermiddag då solstrålen blev ett monster och den annars ganska snälla mamman blev en tokilsken mamma, tog lilla H upp ämnet om springskorna igen.
Redan vid frukost faktiskt och för en kort sekund hann jag tänka:

Att hon bara törs...

Dagen innan hade jag en fast förvissning om att just lilla H kommer att få vara utan springskor i vår och istället traska omkring i alldeles för varma vinterkängor. Ämnet springskor var för mig mycket laddat, även dagen efter...

Jag skärpte till mig och fick återigen inse att jag är den vuxne av hos. Lägg sedan till att lilla H är en fulländad expert på att leva här och nu - hon besitter en avundsvärd förmåga vad gäller här och nu - och jag kände att jag istället skulle stanna upp en sekund och lära av detta älskade lilla barn.

Den lilla solstrålen jag hade bredvid mig vid frukostbordet konstaterade att det faktiskt var vår den morgonen också och kunde vi kanske köpa "spling-skol" nu...? Med Spiderman på...?


- Hmm... kanske det...
blev mitt något svävande svar och jag frågade sedan:


- Kommer du ihåg varför vi inte köpte springskor igår då vi var i affären?


- Ja, föl ja´ ville inte ha skool igål...


- Vad?! Ville du inte ha skor igår???


- Nepp! Ja´ ville gå hem ja´... utan skool...


Men ok... jag funderade lite på om det var så hon såg på "saken"...?
Kunde det vara så enkelt i hennes värld...?

Men nej, hon är för smart för det!
Jag tror helt enkelt det var ett sätt för henne att på ett simpelt sätt vinna hela "diskussionen" utan att för en sekund erkänna att hon själv hade del i orsaken till varför vi kom hem utan skor!






Och vann... det gjorde hon ju:










vinna

Jag lämnade en solstråle...





... och kom hem med ett monster!!!


Hur gick det till...?


Den lilla solstrålen försökte imorse övertyga mig om att vi måste köpa "spling-skol" efter dagis idag.
Med Spiderman på...

Jag tänkte att visst kan vi åka och köpa springskor efter dagis idag.
Med Spiderman på...

Det är ju vår i luften och då är springskor något man längtar efter, det förstår man ju!

På dagisgården möts jag av den lilla ljuvliga solstrålen som kommer springande med öppna armar och utbrister:

- MAMMA!!!!

Sand och snor i hela ansiktet, men jag smälter...
Hon är underbar!

Medan jag spänner fast bältet på henne i bilen händer något!
Sådär plötsligt som alltid, utan förvarning och verkligen utan att jag förstår någonting.

Den lilla solstrålen är som förbytt och istället har jag framför mig ett litet monster!

Ett monster som skriker och räcker ut tungan åt mig
Ett monster som spottar och slår mig
Ett monster som inte vill köpa "spling-skol"
Ett monster som vill köpa "spling-skol"

Jag försöker locka det lilla monstret med att kanske, kanske har de fått in springskor med Spiderman på (jag har lite dåligt samvete för att jag inte gav med mig på just springskor med Spiderman på förra året... jag var lite less på just Spiderman då - det är jag nu också men känner att jag som god mor bör se till min dotters intresse, det är ju ändå hon som skall ha dem på sig).

Det lilla monstret är dock lätt ohanterligt och utbrister, nej förresten hon skriker att hon minsann vill ha "spling-skol med Staj Wåås på. Ok, mumlar jag (eller höjde jag kanske rösten lite...?) kanske det finns springskor med Star Wars på?!

Väl framme på parkeringen tänker det lilla monstret inte gå med in i skoaffären.
En sekund senare ska hon absolut gå med in i skoaffären.

Jag räknar till tio och försöker behålla mitt lugn, vi går in i affären och för ett ögonblick får jag för mig att solstrålen är tillbaka. I skoaffären finns nämligen ett roligt skepp att leka i och klättra på och det kommer solstrålen visavi monstret på vilket gör henne lite mer tillfreds. Inte glad, inte alls glad faktiskt, men ja, tillfreds i alla fall.

Solstrålen visavi monstret (jag är ännu inte säker på vem av karaktärerna hon är i denna stund) klättrar upp i skeppet, tjoar, leker och bestämmer lite över de andra barnen. Jag kilar snabbt runt bland hyllorna och hittar dem! De svarta springskorna med Spiderman på och de blinkar ilsket rött för varje steg! Det kan inte bli bättre och som med triumf på hand skyndar jag mig bort till den lilla gasten i skeppet.

- Oh ja! De vill ja´ ha! skriker hon förnöjt.

Så kommer själva provandet...

Man måste ta av vinterkängan, mäta foten, prova skon etc och som i ett huj är monstret tillbaka!
Hon låter expediten mäta foten förvisso men monstret vill inte prova, Spiderman och blink till trots. 
Jag sätter mig på skeppet och monstret klättrar högt.

Jag skulle inte ha satt mig...

Monstret är högre upp en mig.
Innan jag hinner blinka måttar det lilla monstret en spark rakt mot mig med sin vinterkängade fot!
Den träffar mig i huvudet...

Det gör ont, folk tittar på oss och jag känner en klump i magen och en klump i halsen.
Jag blinkar bort lite tårar, sväljer klumpen i halsen, tar ett ilsket tag i monstrets arm och väser något om att nu får det vara bra. Monstret tittar på mig som om jag vore från en annan planet och sedan, blixtsnabbt, åker monstrets lilla arm ut och hon slår mig i ansiktet. Jag hinner inte värja mig och jag känner att min blick flackar runt i butiken som för att pejla hur många som stirrar på oss...

Jag skäms...

Jag försöker uppbåda en sista droppe lugn och frågar igen om vi skall köpa de coola svarta springskorna men får ett:

- Neeeej! Ja´ ville ha lååååsaaaaa...

tillbaka, plus en ilsken blick skall tilläggas.

Jag blev lite paff för just rosa springskor har vi inte ens diskuterat. Jag fann mig dock och sade med ganska len stämma, jo faktiskt - lite tillgjord kanske men len, att jag går ett varv till i affären och kikar efter rosa springskor.

Väl tillbaka vid skeppet är monstret kvar, tyvärr...
Och tyvärr skriker monstret ännu på sin mamma och som grädden på moset spottar monstret på sin mamma!!!

Det blev liksom droppen!
Än en gång pejlade jag av folket i butiken, registrerade blickarna jag fullkomligt avskyr, deklarerade med mycket arg stämma att nu får det vara nog, det blir inga springskor idag, monstret får vara utan springskor och monstret ska åka hem NU!

Monstret fortsätter att sätta sig på tvären när vi kommer till bilen. Jag spänner fast bältet på ett ilsket vis - vet ni att man kan spänna ett bilbälte ilsket?! Jag kan i alla fall!

Tysta åker vi hemåt.

Jag försöker leva upp till den grejen att det är jag som är den vuxna av oss och frågar med lite neutral röst om monstret verkligen inte förstår att jag blir både ledsen och arg när hon spottar, skriker, gapar och slår på mig...?
Jag vänder mig om mot baksätet och hoppas att där sitter en solstråle som skall ge mig svar.

Där sitter ingen solstråle.
Där sitter ett monster som räcker ut tungan åt mig samtidigt som hon sätter de små tummarna i öronen och viftar med resten av handen.
Så oerhört provocerande!

Väl hemma i garaget gör jag allting på ett ilsket vis.
Jag öppnar bildörren till monstret ilsket.
Jag ber ilsket monstret att hoppa ur bilen.
Jag stänger bildörren på ett ilsket vis.
Jag svarar monstret ilsket att jag inte alls tänker gå ut och leka med henne.
Etc.

När jag hjälper monstret att få av sig sin overall dyker plötsligt solstrålen upp igen.
Solstrålen stryker mig ömt över kinden.
Solstrålen pussar mig innerligt på kinden.
Solstrålen ger mig en lång, varm kram.

Då börjar jag gråta!
Tårarna rinner nerför kinderna och jag kan inte, tänker inte, vill inte skärpa mig...

Jag gråter för att jag är arg...

Jag gråter för att jag blir galen på detta monster som dyker upp i ett kör...

Jag gråter för att jag får dåligt samvete som tycker att solstrålen förvandlas till ett monster i ett kör...

Jag gråter för att monstret har dykt upp hos oss var och varannan dag i flera år och för att det ibland känns som om monstret aldrig tänker lämna oss till förmån för solstrålen...

Jag gråter för att jag inte ser någon ände på det ilskna humöret...

Jag gråter för att jag låter mig bli provocerad...

Jag gråter för att folk tittar för de tittar på fel sätt - de tittar lite medlidsamt på mig som om de tycker synd om mig som har ett barn med Downs syndrom...
(det är inte synd om mig, jag känner mig lyckligt lottad som faktiskt har ett barn med Downs syndrom)

Då gråter jag ännu mer för att jag tycker det blir en orättvis uppfattning om lilla H som faktiskt inte alls alltid är ett monster utan faktiskt allra mest är som en solstråle...


När tårarna rann som mest över mina kinder tittade den lilla solstrålen ömt på mig och sade:


- Stackas lilla mamma som äl lessen...


Så gav den lilla solstrålen sin mamma en mjuk, blöt puss på munnen och sade:


- Så, nu mamma inte lessen mela...?


Mamman torkade sina tårar och svarade:


- Nej, nu är mamma inte ledsen mera...







kärlek