Mamma på gränsen till nervsammanbrott...




... det är jag i ett nötskal...


Jag blir helt himla totalt skogstokig på lilla H:s fruktansvärda humör, hennes fruktansvärda temperament!
Jag vet inte vad jag skall göra längre...

Ibland är jag pedagogisk - det hjälper inte...
Ibland ignorerar jag - det hjälper inte...
Ibland blir jag arg - det hjälper inte...
Ibland blir jag ledsen - det hjäper inte...

Oftast försöker jag bara "stå ut" tills det går över - det gör det fort!
Går över alltså!
På lilla H men definitivt inte på mig!

Lilla H är en liten solstråle som nästan till 100% går rakt in i folks hjärtan.
Men så bor det en liten elaking i henne också, tänker jag.
Elakingen slår främst till mot mig.
Orättvist tänker jag; jag som gör allt för henne, som alltid finns där för henne.
Det är kanske just därför!?
Den lilla elakingen vet att jag finns där ändå, att jag älskar henne villkorslöst hur elakingen än beter sig...

Jag undrar ibland hur det gick till att just jag fick en litet barn med en liten inneboende elaking?
Det går i arv, jag var likadan sägs det.

Pay-back time nu kanske...?

Då lilla H var liten var hon extremt flitig på att bitas, främst bet hon mig och Ludvig.
Gärna, ofta och ännu oftare tycktes det...

Det tog några år - så gick det över!
Det tog ytterligare ett halvår innan vi vågade lita på att det var över, bitandet menar jag.

Så tog den ilskna rösten och den mycket provocerande tungan över!
Tungan som sträcks ut tillsammans med ett ihärdigt "hummande", lägg till en ilsken svart blick, en stampande fot så har ni lilla H som i ett paket!

Äh, tänkte vi, det går över!
Efter förmåga ignorerade vi...

Det gick inte över!
Efter ett halvår började jag hota!
Jag hotade med att hälla peppar på den lilla elaka tungan...

... och jag gjorde det också!
Hällde peppar på tungan.

Lilla H fortsatte att räcka ut tungan...

Nu har det gått 1 1/2 år och tungan räcks elakt ut mot mig åtminstone två gånger i timmen...

Om jag kan ignorera?

Inte ett dugg!

Det har gått för långt och jag blir oerhört provocerad av detta!
Att hon törs efter alla diskussioner tänker jag...
Men, varför skulle hon inte tordas?
Det enda som händer är ju att vi blir osams en stund och det klarar väl lilla H liksom...
... bättre än mamman tänker jag...

Efter dessa urladdningar mellan henne och mig så dröjer det oftast inte länge innan hon kommer och kikar lite forskande på mig och säger att hon är "snäll igen...". Så flinar hon upp sig med sitt tandlösa leende, lägger en varm, knubbig hand på min kind och så blir vi sams igen.

Oftast...

Inte idag...

Idag då hon kom med sitt lilla tandlösa leende röt jag i åt henne och förklarade att så fungerar det minsann inte! Man kan inte komma här och flina och tro att allt är bra etc etc...

Inte så pedagogiskt - jag vet!

Så blev vi då sams till slut men jag skall erkänna att jag såg fram emot att få åka till Ica och handla alldeles ensam.

Det har gått långt då, eller hur...?
När man längtar efter "egentid" på Ica...

Där är jag just nu kan jag meddela!

Nåväl, jag kom hem ifrån Ica, glad igen, för det fanns så många trevliga människor på Ica och inte en enda räckte ut tungan åt mig! Jag kände hur jag blev extra trevlig jag också och log åt höger och vänster.
Så kom jag hem, bar in alla kassar i köket, gick in i vardagsrummet där lilla H satt och tittade på film. Utan att göra mig till (nej, nej, nu var jag ju glad igen) sade jag med len röst:


-  Heeeeej, lilla gumman!


Vad möttes jag av?

En ilsken liten H som sade:


- Lägg av din pannbiff!!!!

Sedan räckte hon ut tungan... igen...


Nervsammanbrottet är nära, det känner jag...

Och för de av er som ens snuddar vid tanken vill jag berätta att humöret har inte ett dugg med Downs Syndrom att göra, det är Roos-genen som går igen....



Kommentera här: