Historien om den "konstiga tjejen"...





Det hände sig en gång att liten H gjorde en fasansfull upptäckt hos sin äldre kompis Clara!

Den fasansfulla upptäckten var en "konstig tjej" som befann sig i Claras bokhylla.
Den "konstiga tjejen" hade ingen kropp men stora ögon och långt hår. Hår som var uppsatt med en mängd olika hårspännen och tofsar. Den "konstiga tjejen" hade också otroligt mycket färg runt ögonen! Det var nog just färgen/kladdet som gjorde den allra mest fasansfull...

Det var smink och det var tusch på ögonlocken, runt hela ögonen och dessutom på stora delar av kinderna...

Då lilla H gjorde denna fasansfulla upptäckt kom hon rusande ut ur rummet, gallskrikandes och var verkligen totalt livrädd! Lilla hjärtat, vi försökte förklara att den "konstiga tjejen" bara var en docka, en docka att sminka och frisera men nej, enligt Hedvig var det absolut ingen docka!


- Hal ingen klopp!! Äl ingen docka! Äl en konstig tjej...


Och rädslan, den höll i sig...

... och höll i sig...

I flera år höll den i sig!

Först i våras gick det att prata om den "konstiga tjejen" utan att Hedvig blev rädd. Vi tittade på just en sådan i leksakskatalogen hela våren och rädslan hölls på avstånd samtidigt som lilla H ivrigt framhärdade att hon inte ville önska sig en sådan då hon fyllde sex år utan ville vänta tills hon "ser lång ut" - vilket är Hedvigs egen omskrivning av begreppet "när jag blir större".

Så plötsligt när önskelistan till Tomten skulle skrivas tyckte Hedvig att hon såg så pass lång ut numer att hon kunde önska sig en "konstig tjej". Lite förvånad hjälpte jag till att klistra upp en bild på den"konstiga tjejen" på önskelistan till Tomten.

Mallig liten H har vi haft hela hösten som "vågat" önska sig en "konstig tjej".
När julen så närmade sig säger lilla H en dag med förfäran i rösten:

- Mamma, ja måste ta min låsa Hallå Kitty telefon o skicka ett mess till Clala o flåga att den konstiga tjejen inte kan plata....

- Men, svarade jag, den kan inte prata, jag lovar!

Hedvig hon tryckte, blippade och "skrev" på sin rosa Hello Kitty telefon och sade sedan i flera dagar att Clara inte hade svarat. Eftersom det faktiskt är svårt att få svar till en leksakstelefon sade jag att jag kunde skriva till Clara från min telefon och dubbelkolla att den "konstiga tjejen" inte kan prata...

- Om konstig tjej kan plata mamma, då ville ja inte ha den...

Så fick jag då svar av fina Clara att den inte kan prata!

Hurra!!!

Så lilla H fortsatte att önska sig en "konstig tjej" och hur det nu än är med Tomten så uppfyller han ju de flesta av små barns önskningar och så även denna gång.

Hedvig "ser så lång ut" numer att hon inte alls är rädd för den "konstiga tjejen! Hon kammar, borstar och sätter upp hårspännen för det vilda.

När vi nu reser till Clara för att fira nyår tillsammans med dem ville lilla H prompt ha med sin "konstiga tjej" för att leka med Clara. Sagt och gjort, mitt bland all packning befinner sig nu även en "konstig tjej"!

Sminket som hörde till...?

Nej, det har jag lagt undan för riktigt så lång ser inte lilla H ut ännu...


Känner igen vinnarskallen...



... och den dåliga förloraren...

Vinnarskallen känner jag igen ifrån mig själv!
Jag är en sådan hemsk mamma som egentligen inte ska spela fotboll, badminton, crocket etc med mina barn! Jag vet inte hur det går till men plötsligt känner jag att vinnarskallen tar överhanden, jag anar en adrenalinkick och vips så är jag skoningslös - även för de barn som är små...

Hemskt!? Ja men visst! Bedrövligt faktiskt!
Jag har aldrig "låtit" mina barn vinna i spel och dylikt, eller jo, kanske någon gång, kanske när de var riktigt små och inte riktigt förstått regler och så men sedan har det varit slut på sådant. Inte så att jag tycker det är "trams" eller så men jag kan liksom inte hejda mig, även om jag bestämt mig innan att den här gången, den här gången ska jag skärpa mig... Lönlöst! Men, mina barn är ju starka, glada individer ändå så jag tror inte jag har skapat något trauma hos dem i alla fall...

Jag ser tydligt vinnarskallen hos lilla H!
Jag ser hur hon kämpar, hur hon bestämt sig för att hon ska vinna, jag ser hur hon koncentrerar sig och blir alltmer ointresserad av omgivningen och jag känner igen rubbet!

Jag har också upptäckt en extremt dålig förlorare i lilla H!
Något som blev väldigt tydligt då vi var på Kanarieöarna. Varenda kväll ville Hedvig spela pingis och varenda kväll ville hon spela Air-hockey. Helst med Ebba som tur var! Ebba besitter även hon en vinnarskalle men hon har mer kontroll på sin än vad jag har på min. Ebba kan besinna sig, se saken för vad det är och finner ingen tillfredsställelse i att bräcka sina motståndare om de är t ex 6 1/2 år...

Kanske just därför lilla H hellre vill spela med Ebba...?

Den dåliga förloraren känner jag också igen - dock inte hos mig själv.
Då lilla H ständigt bröt ihop, blev ledsen, fick raseriutbrott och liknande då hon missade bollen/pucken vid matcherna på Kanarieöarna kände jag hur min barndoms minnen dök upp och jag kunde inte annat än att gapskratta!

Likheten var/är slående!

Gapskratt är inget en dålig förlorare vill uppleva, det kan jag försäkra och som den goda mor jag är försökte jag naturligtvis tygla mitt bubblande skratt. Det klarar jag bättre än att tygla vinnarskallen...

Vem äger då genen till denna dåliga förlorare som visade sig i lilla H?

Åh, den ägs så vitt jag vet av min storebror!!!
Jag tror nästan han har ensamrätt på den!!!

Jag vågar säga det eftersom jag vet att han vet med sig detta och för att jag förstått att den dåliga förlorarens ande fortfarande har sina klor omkring honom :-)

Likheten mellan liten Nickes temperament och liten Hedvigs temperament är så slående att jag önskar att han var med och upplevde detta vid pingis-bordet.

Med sina 105 cm har Hedvig tämligen svårt att nå upp tillräckligt över ett pingisbord för att få kanon-träffar på den lilla, lilla bollen och därför var ingen av oss förvånad över de missar hon hade mellan träffarna. Vi förvånades istället över den ilska hon visade - den lilla dåliga förloraren.

Jag fick mellan skrattanfallen berätta för make och barn om hur jag som lillasyster valde att låta storebror vinna i spel, framförallt spelade vi kort, jag fick berätta om hur han en gång "jagade" mig för att jag vunnit, jagade mig så att jag halkade och slog huvudet i öppna spisen - det kom blod... Jag fick berätta för dem hur jag då jag vann på en enarmad bandit snabbt delade vinsten med honom för att förekomma ett förmodat uruselt humör tre dagar framöver.

Men jag gjorde ju allt av egen fri vilja och kände mig aldrig ledsen över det vad jag minns.

Jag ville ju ha en glad storebror!

Eftersom jag "låtit" storebror vinna många gånger kanske det är därför min vinnarskalle är en sådan stark kraft hos mig idag?! Jag anar att Freud hade uttryckt sig åt det hållet...

Hur som helst vet jag ju att jag galant klarade av att snirkla mig förbi den dåliga förloraren på olika vis så att han förblev glad. Jag känner mig därför övertygad om att jag lika galant kommer att hantera den dåliga förloraren som just gjort sig synlig i lilla H!

Jag får tacka storebror för de glada skratten vid pingis- och airhockeyborden...


Sådan far, sådan dotter...




... ser ni likheten?

För två år sedan, eller var det för ett år sedan...? Jag minns inte och det känns heller inte viktigt. I alla fall, då, gjordes ett så kallat PEP-test på lilla H. Ja, naturligtvis gjordes det med vårt godkännande och det gjordes i syfte att finna ut på vilken ungefärlig utvecklingsnivå Hedvig då befann sig på i olika "färdigheter" eller vad jag skall kalla det. Först när testet nämndes fick jag en ångestladdad klump i magen men efter att jag tillsammans med Hedvigs specialpedagog gått igenom testet samt fått syftet klart för mig så kändes det som om det kanske skulle gynna lilla H ändå. Det kändes inte bra - inga test av ens barn känns bra, inte alls bra faktiskt - men man kan ju ändå känna att syftet kan vara bra...

Vad PEP står för minns jag inte... Jag skulle kunna leta fram testet för att ta reda på det men inte heller det känns viktigt. Syftet med att ta reda på vilken utvecklingsnivå lilla H befann sig på var att göra det lättare både för oss och för förskolepersonal att veta hur vi skulle bemöta Hedvig i olika situationer samt för att tydliggöra vad vi skulle lägga lite extra kraft på, inlärningsmässigt. Det är lätt att bli hemmablind, även på sitt lilla älskade barn...

Hur som helst så spelar just det testet inte så stor roll idag eftersom läget är helt annorlunda vad gäller färdigheter nu. Jag minns faktiskt inte ens resultatet av testet särskilt väl, och det är ett gott tecken vad gäller mig! Vad jag däremot minns var att lilla H hamnade högt upp på den perceptiva skalan - högre upp än vad som förväntades av hennes då faktiska ålder! Så klart, att även ett litet hjärta med Downs syndrom överträffar både sig själv och de utan en extra liten kromosom på något område! Egentligen säger sunda förnuftet det, eller hur?! Men som förälder till just ett sådant litet speciellt hjärta så tar man glädjeskutt över sådana besked!

Löjligt?
Fånigt?
Fåfängt?

Möjligt... men så ÄR det i alla fall och jag är glad över alla glädjeskutt lilla H ger mig varje dag!

Att ha en hög perceptiv förmåga innebär bland annat en förmåga att uppfatta "saker" som sker runt omkring samt att kunna sätta in detta i sitt eget sammanhang, t ex genom att härma.

Att lilla H är en liten härm-apa, och alltid har varit, är ingen hemlighet för de som känner henne. Hon härmar allt och alla runt omkring sig vilket ständigt ger upphov till glada skratt (se fotot ovan). Det kan också skapa en medvetenhet om sitt eget beteende, bra eller dåligt - det kan variera...

Naturligtvis är lilla H duktig på att härma sin omgivning av egen kraft, det är jag övertygad om.
Jag är dock lika övertygad om att Hedvigs otroligt fina och engagerade syskon har en stor del i detta.
Hennes tre syskon är hennes idoler och hon kämpar tappert med att göra likadant, att klara samma saker som de pch hon är duktig!

All den tid och all den kärlek de ger henne gör att hon kommer att klara det mesta i livet, det är jag säker på!

Gulle alla fyra fina barn vi har i den här familjen...